Det var mitt i natten och jag gick barfota på det kalla golvet. Jag försökte att smyga mig fram, för att förbli ohörd. Jag visste att nattpersonalen satt och åt mackor i köket vid den här tiden. För att ta sig förbi matsalen måste man gå förbi den. Jag undrade oroligt hur jag skulle kunna ta mig förbi dem osedd. Desto närmare jag kom till köket desto ljusare blev det och jag behövde inte längre gå blind i mörkret. Jag saktade ner mina fotsteg. Jag höll bokstavligen andan när jag gick snabbt förbi köket. Jag stannade till där de inte skulle kunna se mig. Var jag upptäckt? Mitt hjärta slog fort och det kändes som att det lade extra tyngd på ett hjärtslag emellanåt. Efter ett tag inser jag att de inte har sett mig så jag börjar smyga igen. Men då hör jag skrapandet av stolar som flyttar sig över golvet.

”Jag går och tittar till dem”, säger Ivan och jag får panik. Om de märker att jag inte är kvar i rummet, vad händer då? Jag börjar springa till andra sidan av korridoren och springer in i tv-rummet. Jag väntar där ett tag, väntar på fotsteg, tecken på att någon ska komma och tvinga mig tillbaka till sängen.  Ingen kommer. Jag kikar ut genom dörren för att se om någon är i korridoren men den är tom.  Då springer jag rätt ut genom dörren.

Det är iskallt och mitt i natten. Globen lyser röd och jag hoppar till av att buskagen ger ifrån sig ett prasslande ljud. Jag tar det som varningssignalen att jag måste fortsätta härifrån, så jag är långt borta när de upptäcker att jag inte är kvar. Jag springer så fort och långt att jag får ont i bröstet och andnöd. Jag letar runt efter ett lugnt ställe att vila mig på. Jag ser en parkbänk och borstar undan snön så jag kan sitta. I mörkrets tystnad börjar jag tänka på händelserna som fick mig inlagd på sjukhuset.

Det hade känts som att världen rasade samman runt omkring mig, och under ett bra tag kunde jag inte få luft i lungorna. Det var som att jag glömde hur man gjorde, eller för vilken anledning man andades. Världen hade gått sönder lite varje dag, men det var inte förrän allting kuvade in som jag märkte det. Jag begravdes under ruiner och allt var svärta, syrebrist och trasigt. Jag började försöka distrahera min tomhet som blev kvar efter världen som försvann, och smärtan. Men solskenshistorier och oskyldiga människor skapar en alltför stor kontrast mellan mig och dem, så jag började träffa andra vars världar gått itu. Och vi ville slippa känna vår smärta och ångest för en stund, även om det dödade oss i slutändan. Därför gav vi oss mer smärta, så den fysiska smärtan överträffade den psykiska. Ända sedan världen gick under har jag inte kunnat sluta tänka att det kanske var meningen att vi skulle dö? Kanske hade livet inte mer att erbjuda sådana som oss? Vi, de trasiga.

Jag börjar känna det bekanta trycket i bröstet och jag vet att jag måste sluta tänka på det. Inga fler funderingar, inte fråga varför, bara acceptera att livet blev som det blev. Men stjärnorna lyser på himmelen och vinden viner i trädkronorna och jag vet att det inte går att sluta tänka, eller att sluta känna det som kräver att bli uppmärksammat. Hopplösheten kväver mig och jag får lägga mig i fosterställning på bänken för att hålla ihop mig. Jag ligger där och skakar och gråter och vet att jag inte kan annat än vänta ut det.

Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att samla mig men när jag väl reser mig upp känner jag mig stel och känner inte längre kylan. Min mobil vibrerar i mjukisbyxorna men jag vågar inte ta upp den. Jag vet att de har upptäckt att jag inte är kvar, och att det blir handräckning om jag inte kommer tillbaka snart. Men jag vet också att jag inte kan gå tillbaka. Det finns inte längre något alternativ för mig. Går jag tillbaka vet jag att jag inte längre får någon utgång och ångesten gör sig hörd lättare när man inte kan vara ute och försvinna i stadsmullret. Jag börjar gå dit det var meningen att jag skulle gå. Jag ser vildkaniner och buskar, jag hör någon enstaka bil i bakgrunden men ingenting registreras i min hjärna. Jag känner mig avstängd men lugn. Jag vet att det inte finns något annat jag kan göra. Jag kommer fram till bron som jag inte kunnat sluta tänka på sen jag för första gången körde över den. Bara när jag väl står vid broräcket vaknar jag ur min dvala. Jag känner vattnets kyla som känns som tusen knivar i mitt huvud. Jag beslutar mig för att titta på min mobil innan jag gör det.

Mamma

Var är du? Gör inget dumt snälla

Syster yster

Var är du? Jag kommer och hämtar dig

Och jag är inte säker men jag tror det är det sista sms:et som är vändpunkten. Det är anledningen jag behöver för att inte hoppa. Anledningen till att kämpa lite längre.

Syster yster

Gör inget dumt, vi behöver dig, du är en del av oss, du är en del av MIG

Min syster. Min dumma korkade jobbiga storasyster. Hon som bytte blöjor på mig, hon som i två månader har sovit i den andra sängen på sjukhuset. Hon som vägrat släppa mig, även när jag som minst förtjänade någon vid min sida. Min syster, hon som är min mohabitiska Rut, och jag hennes Noomi. Jag skriver att jag är på väg, att jag mår bra. Och att jag älskar dem. Under tiden jag börjar gå börjar det ljusna, och jag tänker på vad Rut sa till Noomi när hon ville att Rut skulle lämna henne.

”Tvinga mig inte att överge dig

och vända tillbaka.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli begraven.

Herren må göra mig vad som helst -

endast döden skall skilja oss åt.”

 

När jag kommer tillbaka sjukhuset står min syster vid dörren och jag kramar henne.

”Tack, Rut” viskar jag.

 

 

 

Citat från bibeln, Ruts bok.