I'm feeling so betrayed, when I tell you something it's meant to stay with you, you shouldn't talk to anyone else about what we just said. But of course you spoke to my mother. Today she came to me and asked how it went, and i realised just then that you talked to her. How could you? You, if anyone in this family had my trust, now you just showed me who you really are. 

 

She is asking me why I never tell you guys about anything about my self, it's easy, you let me down, all of you and I don't trust you at all. Her other argument is that we're a family. It's true but you have changed, all of you. You're not the family I once knew. You're all strangers to me, I don't love you at all but I need you and the only thing I want is to coexist beside you but nothing more. you're not my family any more but I don't have the guts to tell you because I'm afraid that you will make my life a living hell 'cause I can't leave you yet. As soon as possible I will leave. 

 

I'm betrayed and the only thing I can do to survive is to close my self from you and focus on my own surviving.

Jag kan inte fortsätta, ilskan inom mig tär på mig, bryter ner mig. Hela min omgivning är irriterande på mig. Jag står ensam, spelar mina glada charader varje dag i skolan, Bakom mitt påklistrade leende och bakom mitt skratt, bryts jag ner. Hennes sätt att låta överdrivet glad när något dåligt har hänt, hon tror att jag fortfarande är ett barn som tror på den tonen, att låtsas på det sättet hon gör det stör mig så illa att jag vill slå bort det fåniga leendet från hennes ansikte. Min syster säger att jag inte hjälper till, henne kan jag hjälpa men det hon ber mig om är till mammas fördel och då vägrar jag. Hon slåss för att vi ska ha kvar allt vi har och jag är tacksam men det går inte när hon ber mig om orimliga hjälptjänster som hjälper henne. 

Deras begär att släppa ut allt inom sig var fakta men nu också sanning, nu förstår jag vad de hade burit inom sig. Att gråta är inte svagt det visar en stark person som bara varit stark för länge, bär på för mycket som inte går att dela med sig. 

jag har blivit min mardröm, dödslängtan och bort från allt, samtidigt viskar en röst om all kärlek till Jack, hur skulle han klara sig om jag lämnade denna värld? 

Dessa splittrade känslor i ett dött läge får mig att bryta ihop, jag trampar vatten utan att komma någonstans och jag har gjort det länge, jag börjar bli trött och tappat gnistan som en gång funnits. 

 

Min familj kan jag inte längre prata med, har inget att berätta för dem, man förtjänar tillit från mig, när man en gång förlorat det, då är det svårt att bygga upp det för jag är på min vakt och jag väljer överlevnad. Det är mitt största problem. Ska jag vara svag och ge efter eller jag ska fortsätta att kämpa? Men jag är så trött...