Ett förhållande mindre, ett hjärtekross mer -oneshot- av S.

Hur mycket är ett liv värt? Det har jag frågat mig själv flera månader nu och jag vet fortfarande inte hur mycket ett liv generellt är värt. Jag vet hur mycket jag är värd dock, för honom. Tvåhundra svenska kronor. För det kunde han köpa runt fyra cigarett paket och få lite pengar. Jag vill fråga honom: var det värt det? Tre månader med mig för två hundra kronor, var det värt det? Jag ska ta det från börjar mest för min egen skull så att när jag är femtio år kan jag se tillbaka på det här och tänka: >>det gjorde ont som fan men jag klarade det. Jag överlevde,<< för just nu känns det faktiskt inte som att jag kommer klara mig igenom det här. Det gör för ont. Hur som helst så började det med en tyska ordbok (originellt, jag vet).
>>Ich wähle München weil Ich mag das katolische Religion..<< började jag när vi hade redovisning på tyska lektionen om vilket land vi hade valt att fördjupa oss om. Jag var nästan klar när jag såg det. Hans tyska ordbok.
>>SHIT, Kimpa, är det där din?<< utbrast jag. Min klass såg konstigt på mig men det hade nog jag också gjort om en idiot hade avbrutit sig själv i sitt tal om München för att fråga klassens snyggaste kille om det var hans ordbok. Han såg konstigt och osäkert på mig.
>>Ääh... Ja..<< svarade han. Jag nickade och kände mina kinder hetta till det är så typiskt mig att prata först och tänka sen. Helvete. Jag fortsatte med talet som om ingenting men där inuti mig hade någonting börjat fladdra till. Över en tyska ordbok, patetiskt. Nu såhär i efterhand har jag börjat fundera om det var nu, efter den här incidenten som han och hans vänner började planera det här? Var det här det som gjorde att jag sitter här i dag och skriver om det här? Jag vet inte och jag tänker inte fråga honom heller, jag tänker aldrig öppna munnen igen jag ska skära av tungan. Ni kommer märka att min mun har inte givit mig någonting annat än besvär. Det här var i alla fall prologen, nu kommer forsättningen.
Det var dagen efter incidenten som jag fann honom vid mitt skåp. Mitt järta började slå hårdare i bröstet och mina kinder blev röda, [k]låtsas inte om mig. Snälla låtsas inte om mig, [/k]upprepade jag som ett mantra.
>>Hej<<, jag kollade bakom mig. Ingen var där. Jag kollade framåt, över Kimpas axel. Ingen där förutom jag och Kimpa.
>>Hej du alltså i går, ignorera det, jag är lite knasig, mamma tappade mig på huvudet vid födseln<<, mumlade jag och fumlade med skåpnyckeln. Han skrattade till och samtidigt fladdrade det till i magen.
>>Det är lugnt. Jag tycker det var kul, du chockade mig bara. Vill du ha hjälp och bära dem där? Vi har kemi tillsammans<<, frågade han och pekade på mina kemiböcker och fortsatte >>sedan kanske vi kan dela böcker, jag glömde mina hemma. Igen.<< Nu var det min tur att skratta. Han hade mig fängslad vid hej. Jag är hopplös och kommer nog aldrig lära mig. Jag nickade och han tog böckerna och så fortsatte det så. Han stod vid mitt skåp när jag skulle hämta mina böcker, han sa någonting om att hans kompis lånat sina skolböcker eller att han glömt dem och så delade vi dem. Vi satt på lektionerna så nära att min arm nuddade hans och hans axel stötte ihop med min, först flyttade jag mig åt sidan men han flyttade bara efter så jag slutade med det. Han brukade ta ur min hårklämma jag har för att stoppa min lugg bakom örat. Han brukade låta sitt pekfinger fjäderlätt åka över örsnibben en extra gång. Han sucka djupt under kemilektionerna och jag skulle febrilt andas in hans mint andedräkt och befinna mig i ett moln av eufori resten av dagen. Ibland önskar jag att jag kunde fångain hans andedräkt i en burk och andas in den när jag vill, fylla mina lungor med honom. Jag köpte till och med den där mint tandkrämen som han använde, jag vet, jag är ett missfoster. Ett förälskat missfoster, ett hjärtekrossat. Vi pratade mycket, det var inte bara läsa böcker och studera tillsammans i biblioteket under lunchen. Vi pratade i timmar i telefon trots att jag har en extrem fobi för mobiltelefoner, han fick det att kännas så naturligt och vi hade kul. Jag hade åtminstone kul. Efter två veckor av telefon samtal som varade i timmar och att sitta tillsammans på varje lektion och busa med varandra på gymnastiken så kom vi till the-point-of-no-return. Han kysste mig. Jag kan inte beskriva den annat än att den gjorde ont. Jag slog i hans näsa med pannan och när vi väl kysstes var jag så nervös och kunde inte sluta tänka på vart jag skulle stoppa händerna och om jag skulle blinka eller titta. Efter en nanosekund var den över.
>>Jag gillar dig..<< sa han. Jag nickade och såg på honom. Vågade inte yttra ett ord, hjärnan gick i högvarv samtidigt som att den var i trans. Han skrattade.
>>Men säg någonting, du gör mig ju nervös!<< Jag nickade igen. Mumlade fram <<jag gillar dig också.<< En till kyss. Det var nu de tre månaderna började.
Jag borde egentligen ha förstått det. Klassens snyggaste kille med plugghästen, det händer ju bara i böcker och i amerikanska filmer. Underbart, jag har gått och blivit en cliché film där skolans snyggase kille blir kär i nörden. Jag kan ju säga att bara början av de här tre månader var cliché, resten ska ni få reda på nu.
Han började snabbt och aimed to kill. Han var en spion på ett uppdrag och började redan en vecka efter att vi blev tillsammans att ljuga och manipulera mig. Han slutade vänta vid mig på skåpet, han gick med sina vänner i korridoren och nickade men sa ingenting. Gjorde ingenting. Jag sms:ade och jag ringde honom, [k]snälla svara. Snälla snälla svara.[/k] Jag terroriserade honom på facebook och Herre Gud vad han måste ha skrattat åt det. Haha. Skit kul. För honom. Han gjorde så ignorera och bad om ursäkt, vad världens gulligaste och det var väl den enda anledning till varför jag inte gjorde slut. Han sa så söta saker och han bättrade faktiskt på sig. En dag eller två. Sedan var det repeat igen. Jag är glad över att jag föddes upp i en kristen familj och var envist bestämd på att jag inte skulle ha sex före äktenskapet, det hade gjort mycket ondare nu om jag givit med. Han slutade prata med mig helt, låtsades inte om mig flera dagar efteråt, vände på klacken och gick när han såg mig i skolan varje gång jag nekade honom sex. Sedan var det: >>förlåt älskling, förlåt förlåt, jag älskar dig bara så jävla mycket och jag förstår inte varför du inte älskar mig tillbaka, är jag äcklig? Är det därför du inte vill ha sex med mig?<< och jag svarade: >>Nej, baby, nej, jag älskar dig också jag kan bara inte ha sex ännu. Jag vill vara tillsammans med dig ett tag, baby, snälla bli inte arg nu. Snälla prata med mig, nej gå inte bara, baby.<< Det var den första månaden.
Den andra månaden slutade han ignorera mig men istället började telefonsamtalen. Sms:en. Grälen. Vi satt hopkrypta i hans soffa och såg på någon halvt dålig film när hans mobil ringde. Han puttade bort mig från sig och gick ut från rummet och svarade i telefon. Jag ryckte på axlarna och satte filmen på paus. Utanför stod han och skrattade och efter tio minuter fick jag nog.
 >>Kommer du eller?<< frågade jag. Han satte pekfingret för munnen och viftade på handen att jag skulle gå in i rummet igen. Han pratade lägre men jag hörde. >>Men du älskling, jag måste lägga på, vi hörs sen. Puss.<< Aj. Det där gjorde ont. Jag låtsades som att jag inte hade hört för det måste ju ha varit en tjejkompis, eller hur? Han ville att jag skulle luta huvudet mot hans bröstkorg igen men jag satte mig i andra hörnet av soffan och lade mina fötter i hans knä. Ha, känn på den, tåbira. Några dagar efter det började jag få telefonsamtal där någon andades tungt som att han runkade och andra där någon skulle prata i väldigt mörk röst eller ljus röst och säga saker som: gå och dö, hora, slampa, han playar dig bara jävla luder. Mina vänner började undvika mig i skolan och någon stoppade häftstift i mina skor. Flera gånger. Jag känner mig så jävla löjlig. Jag brukade beklaga mig hos honom och gråta i hans famn och han brukade vagga mig och viska lugnande ord. Så jävla patetisk jag är som inte fattade någonting. Det var efter att någon tagit min bh när jag hade gymnastik och gömt den inne i lärarnas personalrum som jag slutade komma till skolan. Mamma behövde bara nämna skolan för att jag skulle kräkas och gråta och kasta saker överallt. När jag väl kom var det för hans skull men när jag väl kom så grälade vi om varför jag aldrig kom till skolan längre, han sa att han brydde sig. Jag skulle tänka på mina betyg och på honom, han saknade mig ju. Han fattar inte varför jag inte bara ignorerar dem. Han fattar ingenting. Dum, dummare, dummast, din jävla idiot. Vi skrek på varandra så att min röst brast, så att vi blev hesa och jag grät. Grät och grät, hela tiden. I skolan, hemma, dag som natt. Det var bara tårar. Han bad aldrig om ursäkt, det var bara jag som gjort fel. Allt jag gör är fel fel fel och skit skit skit. Han är så jävla underbar som alltid finns hos mig även när mina fucked up vänner övergivit mig. Fan att jag var så blind. Sedan kom vi in på den tredje månaden och the end. Slutet. Håll i dig för nu jävlar kommer det.
Min mentor ringde mig varje skoldag för att se till att jag kom, jag hade två decimeter läxor och allting var bara skit. Jag hade börjat skära mig på låren och tog mina gamla antideprissia tabletter jag inte hade kastat bort sedan årskurs åtta. Tredje månaden fortsatte som den andra men i slutet av Mars så hände det. Jag var på väg till mitt skåp och där stod han. På tisdagen innan kemi lektionen precis som när det började stod han lutad vid mitt skåp. Han stod inte ensam, hela jävla klassen och säkert fler stod där och de såg ut som att de höll på att brista av skratt.
>>Här har du dina mormor trosor<< sa han. Kimpa. Han slängde mycket riktigt mina trosor på golvet och alla bröst i skratt. Jag fattade ingenting. Det visade sig sen att han stulit mina trosor dagen innan när i umgåtts och det var det som var uppdraget. Ta oskulden på nörden och förstår henne så mycket som du kan på tre månader. Två hundra fick han för det. Fyra cigarett paket, jag antar att jag var ett riktigt kap.
Det kändes som att jag varit omedvetet inblandad i ett spel hela tiden och där stod jag i korridoren men mina trosor på marken och i hans panna stod det:
game over.
Han vann. Det är faktiskt så, han gjorde inte det här för att han var avundsjuk på mig. Han började inte tycka om mig under de här tre månaderna och bad mig inte om ursäkt och sa >>förlåt, älskling, jag älskar dig, förlåt<< nej det här var ingen amerikansk film. Bara tre månader av mitt liv och ett spel. Jag var hjältinnan han var spionen på ett uppdrag och han slutförde det.
Det var allt, det är över nu men när jag är äldre ska jag läsa det här och tänka: <<Jag klarade det, jag överlevde<<, men inte nu fast om ett par decennium då ska jag skriva en fortsättning på det och avsluta den med:
game over. För honom.

För mig.