Skriven av S. 2012

Resan bort från det skrikande landet

Jag springer genom Tullportsgatan med min systerson i handen när vi tar oss fram mellan bråte och hysteriska människor. Trots att vi springer snabbare än vi någonsin har behövt så går allting i slow motion. Mina lungor tjuter av astma och jag känner hur Troy börjar bli tyngre att dra med mig. Jag biter ihop och tar den lilla femåringen i famnen och fortsätter färden.
Vi måste springa till de vita bussarna som står uppe vid korsningen och visa dem våra id-handlingar så att de kan ta oss till tryggheten. Där kommer dem att fråga hur gammal jag är och jag kommer krympa i ryggen och dra ihop kinderna för att sedan se dem i ögonen när jag ljuger om min ålder. Jag kommer att berätta vår snyfthistoria om de synar min lögn, jag kommer att gråta och be på mina bara knän att få följa med honom. Jag vet att det är fel eftersom att jag är för gammal för att söka asyl hos de vita bussarna som tillhör röda korset. I bakhuvudet vet jag att om jag tar en plats på en av bussarna, så kommer jag att ta ett oskyldigt barns liv. De skulle inte överleva länge om de stannar kvar och det går inga fler legitima bussar varken in eller ut genom Sverige efter idag. Jag känner ingenting när vi kommer fram till bussen och den som frågar efter våra id-handlingar ger mig en kvardröjande blick men nickar åt oss att gå vidare. Vi sätter oss på en plats för två och det är inte förrän nu jag ser att Troy gråter. Jag kysser hans hjässa och strycker honom över det smutsiga håret, en gång reflekterades det guldigt av solen men nu är det tovigt och trist. Jag hyschar och vaggar honom i famnen medan jag medvetet undviker att se ut genom bussfönstret. Utanför står det barn och deras familjer, inte ens en tredjedel av de barnen kommer att få plats och jag vet allt för väl vad som kommer hända med dem som blir kvar.
Redan då förstår jag att jag kommer göra vad det än krävs för att Troy och min skull,
även om det handlar om att stjäla ett barns chans till överlevnad.

*

Det hade regnat bomber på min födelsedag.
Den 12 februari hade officielt annektionen av mitt hemland börjat och just den dagen hade varit min sextonde födelsedag. Jag hade varit i skolan och förklarat vad genetik är när första bomben föll. Under en nanosekund hade skriken överröstat larmet och hela min klass var på väg till skyddsrummet som det vore en av de många träningar. När jag sprang över fotbollsplanen såg jag för första gången döda människor och jag skrek efter min systersdöttrar på andra sidan skolgården. Jag minns att andetagen fastnade i halsen när en bomb föll och
dem blev tre döda barn av många men inte de sista.

Det är någon som skriker och jag vill be henne hålla käften. Det är mitt i natten och vi är på en båt i en smutsig hytt ihop klämda med ett tiotal andra barn. Det är då jag kommer ihåg allting.
Bilder av morden på min systersdöttrar och min systers hjärtskärande skrik när jag berättade för henne flimmrar förbi på min näthinna. Jag känner två taniga armar runt omkring min kropp och jag är nu medveten om att det är jag som skriker samtidigt som jag räknar upp i huvudet hur alla jag älskar har dött. Min systersdöttrar dog i ett bombattentat.
Mina föräldrar vittrade sakta bort av för mycket arbete och för lite mat.
Min äldre syster tog livet av sig när hennes tre döttrar dog och bad mig ta hand om Troy.
Mina två storebröder och mina två kvarvarande äldre systrar har flytt landet eller blivit en beståndsdel av ett massmord.
Efter ett tag lugnar jag ner mig och ser in i de matta blåa ögonen som tillhör Troy.
"Jag älskar dig och därför måste du överleva. Förstår du det? Oavsett vad måste vi överleva för jag älskar dig så jävla mycket", viskar jag in i hans nyckelben när jag kramar honom.
"Jag älskar dig också moster."

Varken jag eller resten av barnen i hytten kan somna om efter min mardröm så jag bestämmer mig för att gå ut på däck och sträcka på benen. Jag bäddar om Troy med en liten albino pojke och säger åt barnen att stanna i hytten tills jag kommer tillbaka med mat.
Försiktig går jag ut genom dörren och följer väggen med fingertopparna längs korridoren. Personalen av röda korset resonerar maten men problemet är att det inte finns mat nog för att portionerna ska bli rationella, jag behöver ta mig till personalens matförråd eftersom att jag vet att de snåla hycklarna har mer än nog med mat åt sig själva. De som driver röda korset är numera rika människor ifrån det nya rika landet Kina, och många av de rika har volontär arbete för att vi ska vara tacksamma. Jag darrar av blotta tanken på att vara tacksam till de som gjorde mitt hemland till ett land av skrik, lågkonjuktur och hungersnöd. Mina föräldrar brukade berätta om när de var yngre, hur Sverige fortfarande var ett rikt land och mina föräldrar hade inte varit rika men de hade haft mat i kylskåpet och ägt en dator och television! Det är inte så att jag aldrig använt en dator eller sett på television men det var bara gamla och halvtrasiga apparater och ingenting jämfört med de nya prylarna. Jag kan inte ens måla upp en bild i huvudet där mina föräldrar inte jobbar från halv sju på morgonen till sju på kvällen, för mig har det alltid varit så och det har varit okej för mig.
Det var inte förrän jag var tolv som barn försvann och vi förstod att staten värvade barn för mat och husrum, jag önskar att vi hade flytt vid de första tecknen på oro.
Raska fotsteg bakom mig tvingar mig ur mina drömmerier och jag vänder mig om för att se en beväpnad man gående mot mig. Hans anletsdrag och hudfärg avslöjar att han är asiatisk och jag sväljer av rädsla när han stannar framför mig.
"Tell me your name and reason for being here", jag granskar mannen som har en illa brytning och ser att han är mer åt min ålder än en man.
"I am Saga and I'm sorry but I was looking for the bathroom."
"You were looking for the bathroom outdoors?"
"I also could not sleep, but I'm going back now. I'm sorry for the inconvenience." Jag går som på nålar förbi honom för att gå in på däck när en hand griper tag om min handled.
"Stay. Are you hungry? If you do something for me I can give you food. I saw you with an child earlier and if you do as you are told I will make sure to help you both."
Det finns ingen ork att tänka med och jag känner hur en strimma hopp tänds inom mig. Jag nickar febrilt och ser in i hans nötbruna ögon.
"What? Tell me what to do and I will do it!"
Mannen ler ett leende som ger mig onda aningar men jag tänker inte vidare på det när han börjar dra med mig till en dörr längre bort. Tvekande följer jag med honom och skyller gåshuden på den kalla nattluften. Han tänder lampan till det matfyllda förrådet och när mannen flämtande kramar om mina bröst förstår jag vad jag har gett mig in i. Jag försöker lösgöra mig från hans grepp men han tvingar in sin tunga i min mun och hur mycket jag än ålar mig och slår honom är han starkare och orubblig. Precis som när jag såg min systersdöttrar sprängas i bitar så drar mitt närvarande sig undan till en plats där jag existerar utan att finnas.
Det var första gången jag tvingades ha sex och jag önskar jag kunde säga att det var enda gången men det vore en lögn.

*

Dagen efter det hände kan jag inte gå ordentligt på grund av smärtan i underlivet. Efter att jag och Troy ätit vår beskärda del av personalen smyger vi undan för att äta av den mat jag fick igår. Jag letar fram bröd, ett äpple och mjölk ifrån ryggsäcken där maten jag fick finns i. Troy skyfflar i sig maten trots att jag vet att jag borde så kan jag inte förmå mig att svälja maten. Gårdagen rullar på i huvudet som en film och jag måste mentalt ge mig en örfil för att inte börja gråta inför Troy. Jag vet att prostitution är det lättaste sättet att överleva och eftersom det var jag som sa att vi måste överleva oavsett vad så får jag stå för det. Jag drar på mungiporna när Troy ser på mig med en kraft i ögonen som jag inte sett på länge. Jag älskar Jesus och tror på det nya testamentet, men det var länge sedan jag bad Gud om någonting men det är nu som jag minst anar det som det händer. Troy ler ett fullhjärtat leende och ett klingande ljud lämnar hans strupe.
Det är det där skrattet som jagar i väg nattmarorna av gårdagen. Jag hade glömt det för ett ögonblick men nu minns jag att det är för den här pojken som jag skulle göra vad som helst för. Han ger mig en puss på kinden och skrattar igen. Hans hand, så skir och fjäderlätt, snuddar vid min kind och pekar menande på maten. Han behöver inte säga någonting för att jag ska förstå vad han menar.
Med återfunnen aptit äter jag en macka och tillsammans förundras vi över matens makt.

Vid middagstid har energin från morgonen tagit slut och alla de tiotals barn och vi sitter i vår hytt och stirrar in i väggarna.
"Moster, när är vi framme? Jag är hungrig när är det mat? Snälla moster, jag vill ha mat." Troy drar mig i armen för att få uppmärksamhet och börjar gråta. Jag vänder mig i sängen åt hans håll och kysser bort tårarna på hans kind.
"Lilla toker, de serverar ingen middag ännu eftersom att vi är framme snart. Känner du vibrationerna i marken? Det är så det blir när vi närmar oss land, vi ska vara i ordning sa dem i högtalarna nyss. Snart lilla vän, snart älskling får vi äta."
"Kan jag få spagetti och köttfärssås? Jag brukar bara få det när jag fyller år men snälla moster, kan jag inte få äta spagetti och köttfärssås?" Troy avslutar meningen med att hans mage kurrar och jag kan höra hur de andra barnen i hytten börjar gny. Jag blinkar bort tårar för det finns ingen chans att de skulle servera spagetti och köttfärssås och det gör inte bara ont att göra Troy besviken, utan plötsligt önskar jag att maten i väskan kunde räcka åt alla i hytten. Medkänsla och vänlighet är två farliga känslor har jag lärt mig, den starkaste överlever och vi skulle aldrig klara oss om vi delade med oss av vår mat. Jag vet det här eftersom jag har fått det inpräglat sedan jag var mycket ung och lågkonjukturen tog fart men ändå kan jag inte låta bli att se ut över de hungriga barnen i hytten och känna sorg med dem. Jag vet hur det känns att vara hungrig och de här barnen är söner och döttrar, kanske någons småsyskon eller äldresyskon och tanken på att min systerson hungrar gör så ont att jag genast skjuter undan tanken. Det är sant att vi är snart framme vid hamnen i något land men när vi väl är framme kommer det ta ett par timmar innan vi får gå i land och sedan ett par ytterligare innan vi får mat. Jag tar fram den undangömda ryggsäcken och placerar ut maten i en hög i sängen, jag gör små högar av mat till alla i rummet förutom till mig och när jag säger varsågod så tackar ingen av de utmärglade barnen nej. Jag ler lite åt de barnen som glupskt trycker i sig maten, några av de äldre barnen ger lite till de yngre mer tunnare barnen vilket tvingar mig att resa mig upp och gå mot dörren.
"Troy stanna här, jag måste göra en sak men jag kommer snart." Troy mumlar fram ett svar med mat i hela munnen och med den tomma ryggsäcken i handen går jag ut ur hytten.
Samma man ifrån igår står lite längre bort i korridoren med sin vapenbroder och jag styr mina steg åt dem. De står på vakt som att vi vore kriminella och inte asylsökande barn men när jag kommer fram till dem ser de inte särskilt plikttrogna ut.
"I need food and clothes. For your sakes would I need a shower too, but what about we take that shower together?" Jag slänger lite med håret för att verka sensuell, det måste ha sett desperat ut men det är precis vad jag är. De två männen nappar på det och mannen ifrån igår lägger armen runt mina axlar och beröringen framkallar kväljningar hos mig men jag begraver naglarna i handflatan. Endast ett ord beskriver mitt sinnestillstånd: utsvulten.

Jag började byta ut sexuella handlingar mot mat i de olika lägren vi stannade på, det gick snabbt för de vedervärdiga männen att bryta ned den gnutta stolthet jag hade kvar. Både jag och Troy fick bättre hytter och kläder, Troy hade fått tillbaka färgen på kinderna men livet i ögonen fattades på oss båda. Jag försökte att övertala mig att det var nödvändigt och att det var bäst så här men för varje man och för varje kyss, beröring och varje gång jag kände en man tränga in i mig så blev det svårare att övertala mig själv. Troy var ung men han var inte dum och med hjälp av barn som har likadana föräldrar som jag själv, prostituerade, har han fått reda på vad en glädjeflicka är och att det är precis vad jag är. Just nu befinner vi oss i ett ryskt flykting läger och jag har låst in mig på vårat rum eftersom att så fort jag går ut tacklar någon mig med glåpord. Männen är om möjligt värre än alla de jag tidigare mött och om de vet var respekt är så har de åtminstone inte visat det till någon av kvinnorna. Vi har varit här ett tag och det verkar som att vi blir kvar här ett tag, utanför mitt och Troys rum leker Troy och de yngre barnen med stenar eller improviserar en lek. Jag sticker mig på pekfingret med en nål och målar mina läppar för att få färg på dem, jag pudrar mig med det vita pudret jag vet de asiatiska männen i lägret uppskattar och går ut genom dörren. Oförberedd på synen som möter mig skriker jag rätt ut.
På den leriga marken ligger min älskling, min levnadsorskad, min Troy. Istället för att försvinna till en säker plats med min själ så kopplar min hjärna allting på en gång. När mannen med geväret riktar gevärskolven mot Troys blonda huvud och avfyrar förstår jag allting.
Jag förstår att min Troy är min super systerson, att han är allting jag älskar och andas för men jag begriper inte varför.
Varför rinner det blod från hans huvud?
Varför ta Troy, Gud, du har redan tagit min familj. Varför är det aldrig nog?
Varför döda ett barn?
Varför fick jag inte ha mitt hemland ifred?
Alla varför överrumplar mig och jag som nyligen förstod allting förstår ingenting, vad var det som hände?
Krypandes på marken tar jag mig fram till Troy och håller honom i famnen.
"Varför är det ett hål i din panna, Troy? Varför?" Jag skakar honom men han svarar inte, hans blåa ögon är öppna men inte tillgängliga. Han är där men inte där precis som jag när männen använder mig för sin egen vinst. Jag känner händer på mig och jag skriker och ruskar av mig dem, jag ser inte längre något annat än skotthålet i Troys panna och jag förstår igen.
Troy är död. Troy är död och mamma, pappa, Tuva, Tilja, Tezzan, mina syskon och alla är döda. Döda. Jag är ett sådant krigsskadat barn att jag svär på att mina tårar är acidregn.
Jag tog mig ur Sverige för att finna en fristad men jag svär på att döden förföljer mig.
Det finns inget nu och inget i morgon, jag håller om Troys kropp och vet att nu finns ingenting annat än hopplösheten.

Epilog:
Min första tanke om Kina var att jag hatade det här landet. Sakta började jag ändra åsikt efter att jag träffade min man Lu Ziao. Han tog mig ur mitt apatiska tillstånd jag gick in i efter att Troy avrättats. Jag har fortfarande inte fått en förklaring till hans död och jag vet att ingen rättvisa kommer någonsin ges honom. Jag söker dagligen efter mina syskon bara för att få klargörning om de är vid liv eller döda, jag vågar inte hoppas egentligen men en del av mig klamrar sig fast vid hoppet om att det är vid liv ändå. Ibland tänker jag på vad som hände efter att Troy dog och innan jag träffade min man Lu men jag kan inte komma ihåg. Det är ett hölje av dimma som sänker sig över mina minnen och jag har slutat försöka komma ihåg. Varje natt plågar nattmaror mig om männen i lägren, våldtäkterna och min döda familj men även om Lu inte tar bort sorgen så hjälper hans närhet mig att bearbeta allting som har hänt.
Jag vet att Sverige är en enda röra av kroppsdelar och förtvivlan, jag ber varje kväll om att Gud ska finnas där i de hungriga magarna och att Han ska få slut på kriget.
Ännu har han inte svarat förutom att han sände en av sina änglar till mig för att jag ska orka.
Jag ser upp från golvet jag skurar och ser mot fönstret där den lilla evigt femåringen sitter och ler mot mig. Jag ler tillbaka och vet att snart kommer Lu tillbaka och då kommer vi äta middag som i går och nu vet jag att det är skillnad på att leva och överleva,
och just nu lever jag.

Skriven 2009.

Hans blickar bränner hål i mitt hjärta, och jag ökar takten på mina slöa steg för att hinna bort ifrån honom innan jag är fast. Jag kan känna hur hans isblåa ögon stirrar mig i ryggen när jag förskräckt försöker ta mig förbi denna energi som omringar mig och nästan gör det omöjligt för mig att gå ifrån honom. Bara sådär utan att ens skrika ett ord till honom. Hans vänner skrattar lite grann som dom tror är för tyst för att jag ska kunna höra när jag rundar Caféet och dom inte längre kan stirra mig i ryggen. Men jag hör inte hans skratt, nej min Teos mun hålls igen pressad och för en stund tror jag nästan att detta gjorde lika ont för honom som för mig. Men jag tror fel angående det, det måste jag göra. Jag står lutad mot tegelväggen och försöker att tvinga tårarna stanna inombords, men för rädsla att jag inte alls är tillräckligt stark så rotar jag upp mina såpbubblor i min svarta handväska. Jag öppnar locket och blåser några mästerverks bubblor.

Jag rätar upp mig och tar ett första steg bort ifrån tegelväggen, försöker att stå stadigt och starkt på mina ben. Och skyndar mig genast bort från tegelväggen och Teo och hans vänner. Jag fortsätter att blåsa bubblorna på vägen mot någonstans. Iakttar dom runda små mästerverken som lyser lite rosa gult och en massa andra vackra färger, iakttar dom när dom spräcks och tar farväl utav sina vänner. Skrattar till när en och en annan svävar mot mig så att jag kan pussa dom med mina rosa läppar. Jag får diskmedel smak på läpparna efter att jag pussat dom små söta filurerna, men det gör mig ingenting. För det är deras kärleks smak, och jag tackar och tar emot den kärlek jag får. Jag går förbi Ica supermarket och funderar på om jag verkligen bör gå så långt ifrån hemma då det snart börjar bli mörkt. Jag står och tittar upp mot den brinnande himmelen och lägger sedan ner såpbubblorna.

’’Nu vill jag inte hålla tårarna inne mer. Jag vill gråta till den brinnande himmelen och se världen gå sönder på mitten. Så min kära Teo kan vara på ena halvan, och jag kvar på den andra.’’ Viskar jag för mig själv.
En lite äldre man och en dam stannar upp och kollar djupt in i min tomma blick, dom ser på mig med sorgsna blickar båda två. Och jag ler ett leende utan innebörd mot dom. För att dom ska stänga av sina skuldkänslor av att dom inte säger ett ord till mig. Ett litet ord, en fråga, någonting som kan ljusa upp min värld. Det är inte deras fel vill jag säga. Jag vill krama om dom och tacka för dom vänligt oroliga blickarna dom ger mig, men springer istället därifrån med det där innebörds tomma leendet lämnat kvar hos dom.
Jag kan känna att dom följer mig med blicken, när jag utan att se mig för springer rakt över vägen.

En bil tutar, och jag skäms över att ha varit så ansvarslös så jag ger inte ens föraren en ursäktande blick. Tårarna som hejdlöst rinner suddar ner min syn på allting runt omkring mig, och jag snubblar ett par gånger på mina egna klumpiga fötter eller på någon sten.

När jag panikslaget lutar mig mot en husvägg för att lugna ner mitt hjärta och samla mig så är solen redan nere. Och jag befinner mig någonstans där jag verkligen inte borde vara.
’’Jag kan inte sluta andas hans sista kärleksord som jag tillät mitt hjärta att tro på. Kan inte rå för att jag fortfarande låter solen gå upp och ner, bara för att finnas ifall han skulle vilja ha mig tillbaka. Och nu står jag panikslaget lutad mot en husvägg och pratar för mig själv också.’’ Jag kollade uppåt och möttes utav en liten pojke i kanske åtta års åldern som stirrade på mig i pyjamas lutan mot balkongräcket.
’’Vad är du för en konstig tant?’’ Steg det ur pojkens strupe.
’’Ja du pojken lilla, ibland undrar jag exakt samma sak.’’
’’Brukar du alltid prata med dig själv?’’
’’Ja, när orden behöver bli sagda men ingen annan än jag har viljan att lyssna.’’
’’Jag kan lyssna på dig tanten.’’
’’Tack, men det är nog bara jag som förstår endå så. Om ens jag förstår.’’
’’Okej. Men nu måste jag nog gå och sova annars kommer jag inte upp imorgon. Borde inte du också gå hem och sova, så att inte din mamma blir arg?’’
’’Det borde jag nog. Hej då.’’ Svarade jag och gick sakta bort från huset, och jag styrde inte benen hemåt. Utan till någon annanstans. Där jag kan vara för mig själv och prata med mig själv, säga orden som behöver bli sagda med lyssnande öron i närheten. Om så än dom öronen är mina egna.

Luften börjar bli kall och en eller en annan vind blåser lite då och då och leker med mitt blonda hår. Håret på mina armar reser sig och jag ångrar att jag valde att bara gå klädd i ett vitt linne och mörka jeans idag. Jag tycktes mig höra steg bakom mig men när jag vände mig om för att se om någon så var det ingen där, bara jag och ensamheten själv. Nu hade jag kommit in på en skogs stig, som jag tror leder till en strand. Vinden lekte med trädens grenar och löv, och alla skuggor som min mobils ficklampa gjorde skrämde slag på mig.
’’Hur kan folk förvänta sig att jag ska kunna gå på benen utan att snubbla och sedan skrapa upp knäna, när jag vant mig med att ha kryckor i två år nu? Och hur kan man förvänta sig att ett litet barn ska kunna cykla på en cykel utan stödhjul bara sådär? Teo var mina kryckor, och mina två extra hjul. Jag kan inte bara gå utan att ramla ner, jag kan inte bara cykla utan att tappa balansen. Jag visste att jag aldrig skulle ha gått och kärat ner mig sådär, men jag kan inte rå för att jag trollbindes så fort jag såg hans maskulina drag. Och hörde hans mörka röst.’’ Sa jag till mig själv och naturen med hack lite där och här pågrund utav gråt klumpen som befinner sig i min hals. Jag fortsatte att gå utan ett ljud, för nu kändes det plötsligt att det inte fanns några ord kvar att säga. Inga fler andetag att andas. Det kändes tomt och kallt inom mig, inte längre den där värken i hjärtat som gjort det nära omöjligt för mig att andas. Tårarna ville inte längre rinna, utan dom torkade ut inom mig istället. Minnena av dom två åren med Teo spelades upp i mitt huvud. Och jag blev övertygad om att det inte längre kommer bli något mer Oss angående Han och Mig. Jag kom fram till stranden, och en hög klippa låg lite längre bort.
’’När Amours kärleks pilar träffade dig och mig, slog han sig i pannan och suckade. Han hade träffat fel personer. Och när ödet bestämde att vi skulle träffas, valde dom fel ödes vägar åt oss.’’

Teo min lilla Teo, denna klippa över det iskalla och stormande havet är min sista väg. För att jag ska kunna födas om och bli träffad i bröstet utav fler Amours pilar, behöver jag skaffa ett nytt öde. Ett nytt liv.
Men Teo, jag hoppar inte ner ifrån denna klippa, om det var vad du trodde, så var det aldrig min plan. Utan jag skriver denna lapp till dig, och stoppar i denna tomma cola burk jag hittade här, och kastar i det i vattnet. Som ett farväl, så att du kan slitas ur mitt bröst och läggas i denna cola burk. Så jag kan få ett nytt liv, träffas av fler Amours kärleks pilar. I samma gamla vanliga kropp. Men med en förnyad själ. Farväl Teo, farväl.

Jag skrev den här novellen 2009, det var alltså ett tag sedan.

Pappersflygplanet svävar sakta ur mitt sovrums fönster och en vind fångar den och den flyger bort mot den gröna ängen. Vinden som blåste var kall och ganska stark och jag ryser och stänger mitt fönster. Min vackra gula sol har gått bakom moln och allt fler gråa moln börjar synas till på den annars så blåa himmelen. Jag lyfter upp armarna i luften och svingar dom lite där och här, hoppar runt på golvet, fjäderlätt, och gör några piruetter och bara hoppar runt. Ett brett leende sprider sig snabbt på mina läppar när kroppen rör sig i musikens ganska snabba takt. Upp igen på under en halv sekund, när jag snubblat lite klumpigt på en osynlig sten. Rummet är suddigt när jag bara snurrar runt och runt, och figurerna på väggarna jag målat som yngre och som äldre blir till suddiga färger som dansar tillsammans med mig.
Även orden, bokstäverna som jag lite lätt skrivit på mitt golv och i taket och på väggarna dansar med mig.
I min alldeles egna dans som alla är tillåtna att dansa. Cd-skivan hackar till när jag hoppar upp i luften och landar ner, även om jag landar lika lätt och mjukt som en fjäder.
Lite mer träning på hoppningarna skulle nog behövas. Tänker jag tyst i mitt egna huvud.

Jag går, likt ännu en dans, till stereon och trycker på off. Dansar till dörren och trycker ner handtaget, ger mitt teckning och text fyllda rum en sista blick och går ut till min hall. Fötterna kan inte hindra sig ifrån att ta ett litet extra steg fram och bak, höger och åt vänster, bara för att få känna på golvets kalla temperatur. Även i min hall finns det teckningar och texter lite där och här. Som visar, eller beskriver en bild jag en gång haft i huvudet. Men som nu är på ett papper. På en massa pappren faktiskt.
Jag ökar takten på stegen, nu för att komma härifrån, för att få träffa min älskade Joakim. Jag är alltid så rädd att han inte ska vänta på mig lite mer än en minut när jag tar allt för lång tid.
När stegen blivit till snabba löpar steg och jag har sprungit ut ur mitt hus som ligger på den gröna kullen.
Kan jag se gungorna, som Joakim och jag, jag och Joakim alltid lekte med som barn, eller eftersom att vuxna alltid sade att vi var vuxna som barn, yngre. Och han är där, min Joakim sitter och gungar lite smått på en av dom sex gungorna och kollar ner i gruset som han med sina svarta skor sparkar till lite grann.
Mitt hjärta som alltid blir så glatt upphetsad när jag ser min Joakim hoppade över flera slag och jag försökte lugna ner min andning som blivit fort och ansträngd utav glädje att få se honom igen.
Joakim vänder upp sin blick och ser på mig med ett leende som bländar mina ögon.

’’Hej min prinsessa!’’ Säger han högt och stolt och vinkar lika glatt som mitt hjärta är.
’’Hejsan min Joakim!’’ Svarar jag tillbaks och vinkar lite smått.
Jag går sakta, nu klumpigt och tungt som ett berg till gungan bredvid Joakim, försöker desperat att inte ramla ner utav den dåliga balansen som Joakims silkeslena röst gav mig. Eller ja, han gav mig svindel. Som gav mig dålig balans. Gud han är så vacker. När jag sitter bredvid min Joakim är allt jag vill att röra hans lena kind, kyssa hans bruna panna och kyssa honom precis som förr. Men någonting tillåter mig inte att röra min Joakim, så mina bleka och smala händer ligger tungt på mina knän medans jag gör lite fart med fötterna. Vi båda låter tystnaden tala åt oss två som inte setts på några dagar, som kändes som år.
Och jag kan höra fåglarna sjunga en kärleks sång till varandra i träden medans Joakims blick smeker min rygg, och jag vill smeka hans ansikte med mina blickar. Men jag är rädd för att mina blickar ska smutsa ner allt det vackra han äger och har, även om jag vet, att han alltid kommer vara lika vacker.
’’Ska vi gå ner till stranden?’’ Frågade Joakim lite osäkert och tittade på mig med tvivel i ögonen.
’’Det gör jag så jätte gärna tillsammans med dig.’’ Svarade jag osäkert jag med, men endå så otroligt självsäker som Joakim får mig att känna mig.
’’Men hur är det med dig och din dans då?’’ Frågar han en stund efter att vi börjat gå till den lilla stranden.
’’Med mig är det bra, och detsamma gäller min dans! Jag har inte kunnat dansa lika bra och balanserat sedan min special lärare vid namn Joakim sluta dansa med mig, men jag klarar av att vara fjäderlätt på mina tår en stund i alla fall.’’
’’Fjäderlätt min vän, har du alltid varit. Och min hjälp behöver du inte för att vara fjäderlätt under flera timmar.’’
Hans ögon glittrade av ärlighet när han såg på mig sådär lite halv besviket av att jag inte visste det. Kanske han faktiskt har rätt, jag borde lita på min Joakim, men mina steg har varit klumpiga ända sedan födsel. Men kanske har jag blivit fjäderlätt i stegen, fjäderlätt i orden och fjäderlätt ända in i ryggmärgen under min uppväxt.
’’Hur är det med dig då Joakim, och din dans?’’
’’Jag mår bra min prinsessa, jag är rädd för att mitt ben som är för svagt för att någonsin kunna dansa igen och att det aldrig kommer bli starkt igen, åh att det alltid kommer vara tungt som bly. Men jag mår bra.’’
’’Vill du att jag ska dansa för din skull då Joakim?’’
’’Min prinsessa då, inte behöver du göra mer för mig än att andas, jag vill att du ska dansa för att ditt hjärta blir glatt utav det. Inte för att glädja en nästan man som jag!’’

Tystnaden får prata åt oss ännu en gång, när vi kommit fram till stranden och lagt oss på sidan mot varandra i sanden. Hans blåa ögon ser ner mot sanden som han ritar lite strunt i.
Mitt pekfinger skriver fjäderlätt i sanden; Joakim.
Och jag tittar lite förskräckt upp mot min älskade som ler lite smått och skriver med sitt pekfinger: Annelie, och ett plus tecken mellan våra namn.
Och ja sedan får tystnaden prata åt oss åter igen.
Men vi båda kan höra varandra säga med fjäderlätta ord;
Jag älskar dig.

Storebror, jag älskar dig.
I ett förfruset samhälle dricker vi närhet som alkohol och
vi är inte ensamma för att drycken har blivit för dyr,
tvärtom värdet har sjunkit till något obefintligt.

Jag vet att du har en lägenhet av skrikande tomhet och
du vill tillhöra någonstans, hitta din plats i någon kvinnas famn,
för vem vill inte bli älskad?
Har du hittat någon som älskar dig tillbaka, storebror?
Jag vill köpa dig en bostad av enbart kärlek och styrka jag tror
att du behöver Jesu Kristus kärlek mest av oss just nu,
en krans av sommarblommor på vinter ska jag binda till dig och
jag ska väva in viskningar i bladen.

"jag älskar dig",

om du bara visste storebror.