Jag är trött och ledsen. Nollställd. Letargisk.
Alla pratar om någon ljus och lovande framtid, politiker vädrar morgonluft men jag kan inte se några blommor florera. Det enda jag kan tänka på är att jag inte vill, att jag inte orkar göra mitt bästa för min skull. Någonting dunkelt och tungt har grävt sig in i mitt inre och gjort hela mitt väsen disharmonisk. Jag finner mig själv med att klösa på min hud som för att gräva ut inkräkten, parasiten, varje gång någon pratar om den här lovande framtiden. Det är irriterande, nästan som om jag har en ilska under huden och jag kan inte nå den, men den kan nå mig. När jag säger sanningen, blottar mig själv och lämnar mig sårbar framför någon så säger alla likadant: det går över. Det löser sig.
Och då börjar ilskan klia igen. Jag vet ju redan det. Till och med jag fattar att det löser sig, men när? De pratar som om det var självklart att det bara är att vänta tålamodigt på att parasiten ska hitta någon annan att terrorisera. Tänk om den har hunnit äta upp mig tills dess? Det kliar igen och jag vet inte vad jag ska göra. Ser jag fram emot någonting med skolan så är det läxorna, då kan jag begrava mig i meningslösa läxor och få högsta betyg, jag kan spela med eleverna om vem som kan fejka glädje bäst. Fake it until you make it liksom. Sedan har vi den här ångesten. Och sorgen. Och oredan i tankarna. Jag kan inte koncentrera mig på någonting längre det är som att ilskan har släppt ut överskottsenergi i benen och de kan inte stå still, medan huvudet och resten av kroppen inte ens orkar resa sig ur soffan. Hjärnan orkar inte tänka men ändå kan den inte sluta, den fortsätter förnimma sådant som gör mig ledsen och ger mig ångest, den sort av ångest som omfamnar dig och kväver dig. I paniken att få luft slår du näven mot väggen och din näve blir röd och du lämnar ett avtryck i väggen. Den typ av ångest. Jag vet inte när det blev såhär, när jag blev såhär men jag vet att jag har varit sådan förr. Naiv som jag är tänkte jag att det var över nu. "Du kommer må dåligt igen, men den här gången kan du tackla det", tänkte jag. Det är snarare depressionen som har tacklat ner mig till marken och lagt sin fiktiva fot mot min luftstrupe. Men det är okej med mig att jag inte kan andas, ingen behöver stjäla mina andetag, jag ger bort det gratis. Jag vill inte ha dem. Jag har tårar bakom ögonlocken, de sitter där och hotar med att falla, men när jag ber dem på mina bara knän att falla, då har de torkat. De är torkade tårar. Jag vet inte varför jag ens skriver det här, det är meningslöst. Jag visste när jag började skriva att jag inte skulle orka skriva sammanhängande eller ens orka skriva klart den, ändå började jag. Typiskt mig att påbörja något och inte slutföra det. Jag är ganska värdelös trots allt. Men jag är för trött för att bry mig. Jag ville bara att ni skulle förstår hur jag är, hur det är att vara letargisk och hopplös. Jag ville att någon skulle se mig och förstå mig men det spelar ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll.
Godnatt

Kaffet har hunnit bli kallt och jag ser ut genom fönstret. Jag försöker hitta de rätta orden att säga, de rätta tankarna att tänka men huvudet går på tomgång. Vad kan jag göra? Ingenting ändrar det som har hänt och oavsett vad jag gör så känns allting lika hopplöst. En suck smiter ut lungorna och det är tillräckligt för att jag ska känna mig utmattad. Jag orkar ingenting annat än att se ut på människorna som går förbi mitt köksfönster. Mobilen vibrerar på bordet men jag ignorerar den. Hade pengar vuxit på träd hade jag nog massakerat mobilhelvetet.
"Lämna mig ifred", säger jag ut i intet. Ingen hör mig förutom golden retriver hunden på golvet vid mina fötter. Jag böjer mig ned och kliar honom bakom öronen. Han nonchalerar min hand och lägger ned huvudet på sin tass igen. Inte särskilt överraskad över att jag blev nonchalerad lutar jag mig tillbaka i trästolen. Jag försöker att inte se på klockan på väggen men min blick dras dit som att den vore en magnet. Den är tjugo över åtta. Skolan börjar nu och jag är inte där. Men vem bryr sig? Inte de i alla fall, tänker jag och ser ut på de förbi passerande. Jag drar naglarna över min bleka arm fjäderlätt. Det kittlas men känslan registreras inte i huvudet, den känns inte igen. Det känns bara tomt. Jag drar hårdare och huden bildar ett resistans. Smärta. En känsla jag förstår mig på. Men har inte alla ont någon gång? Vem är jag att sitta här och åsamka mig mer smärta, bara för att jag inte behöver låtsas med den? Vad har jag för rätt att må dåligt, egentligen? Det borde inte vara såhär. Jag borde inte må såhär egentligen. Jag har ingen rätt, någon borde slå mig i huvudet med en bok så att jag vaknar upp. Huden känns klibbig innanför linnet och det långa håret ligger och retar mig. Köket börjar krympa, eller så är det bara min plötsliga ilska och panik som tar upp för mycket plats. Som en ryckning reser jag mig tvärt upp. Jag måste få av mig kläderna. Jeansen känns för små och magen alldeles för stor, jag rör magen. Jag känner på min rumpa och min midja. Så jävla äcklig. Jag sliter av mig kläderna och struntar i om människor kan se, jag måste få av allt äckel och sätta upp håret. Springer in i det lilla badrummet och öppnar badrumshyllan. Måste ha en rakapparat så att jag kan raka av håret. Allt ska av. Jag blundar för spegeln. Vill inte se mig. Jag klarar inte av att se bristningarna på magen. Jag springer ut ur badrummet utan en rakapparat och in i mitt sovrum. Naken virrar jag in mig i vintertäcket. Tänk inte. Jag har inte rätt att känna såhär. Må såhär. Men paniken smyger sig på mig och frågar inte om lov. Jag tänker på det kalla kaffet i köket. Eleverna i skolan. Min frånvaro och min alldeles för närvarenhet. Vågen under sängen.
"Lämna mig ifred", säger jag till mig själv.
Försvinn.

Jag låg i sängen och försökte somna. Jag försökte med att ligga på mage, på rygg med ena armen över ögonen och ett x antal andra sovpositioner men det var värdelöst. Min kropp kunde inte sluta känna det lätta trycket av Jev's kropp mot min när han viskade i mitt öra. Jag rös av minnet på hans röst. Jev. Det var allt som fick plats i mitt huvud för stunden, det är urlöjligt men allting som inte började på J och slutade på -ev var helt enkelt irrelevant. Efter att jag träffade den brunhåriga pojken var han det enda som hade betydelse. Jag suckade och kastade kudden i golvet. Hur kunde han få mig att reagera såhär? Jag tog upp datorn från golvet och började skriva på min engelska läxa. Kan jag inte sova kan jag lika bra göra läxor resonerade jag. "Blue lovely eyes, brown hair and lips that should be mine.." Det tog mig en nanosekund att förstå vem det var jag beskrev. Kan den här killen inte lämna mig ifred? Jag blir ju komplett galen! Jag stängde av datorn och la mig ner på armen. Jev. Det var som att någonting viskade i mig att gå till honom. Att hålla honom och aldrig släppa taget. "Min", viskade en röst i mitt huvud. Vad i? Nej. Nej, Isabella, ingen viskade just i ditt huvud. Det var bara din tankeröst. "Gå till honom", gnydde rösten. Sov Isabella, du är trött. Det är därför du reagerar såhär. Jag försökte ignorera känslan av att en del av mig led av en desperat längtan efter Jev och att någon i mitt huvud pep om att vi skulle gå till 'honom'. Snart hade paniken tagit över mig. Jag låg i fosterställning i sängen. Det här händer inte. "Jev." Håll käften! Håll käften! Skrek jag åt rösten. Du finns inte! Jag måste ha somnat ihopkurad till en boll någon gång, med någons röst pipande i mitt huvud.

*

Det första jag tänkte när jag vaknade stel som en pinne var det namnet jag helst aldrig ville höra igen. Jev. Det var som om min kropp höll på att explodera av längtan efter honom. Jag måste se honom, annars kommer jag bli helt tokig. Att klä på mig har aldrig varit mer tortyr än nu eftersom allt jag ville var att springa till Jev. Naken om det så behövdes. Skärp dig Isabella, det är inte normalt att känna såhär. "Jev," snäste rösten i mitt huvud. Åh håll snattran. Med en suck gick jag lik en zombie till busshållplatsen. Jag log halvhjärtat till busschauffören och satte mig på min vanliga plats. Jag var utmattad och trött till någonting inom mig började vakna till. Det var som om någon gick förväntansfullt i min mage och jag öppnade ögonen. Bussen stannade in och jag visste att det var Jev´s busshållplats. "Äntligen." Jag höll med rösten. Äntligen. Han såg ut att ha fått lika lite sömn som jag men han verkade piggna till när han såg mig. Ett par tonårstjejer log inbjudande mot honom och jag kände avundsjukan hugga tag. "Min!" Jev så mycket som såg inte ens de flirtande flickorna och satte sig bredvid mig. Jag fylldes av stolthet. När Jev gjorde det klart för mig att han inte tänkte säga någonting utan bara se på mig som om jag var en staty tog jag intiativet.

"Hej."

"Hej," gäspade han och lade huvudet på min axel. Jag visste att det hela var onormalt och till och med lite sjukligt hur min kropp reagerade på honom och var i ett desperat behov av hans närhet. Vi hade känt varandra i ett dygn ändå kändes det som om jag redan visste vem han var. Han hade hemligheter förstod jag, hemligheter som jag inte var säker på att jag ville ta en del av. Men just då, när han lutade sitt huvud mot min axel och jag mitt huvud mot hans så spelade det ingen roll. Bara Jev hade betydelse. Och värmen hans kropp utstrålade mot min.

I had a bad feeling when I followed him into the woods. Yet, nosey as I am I followed him at a safe distance. He walked fast so I had a hard time keeping up without making too much noice. After almost jogging into the forest he suddenly stopped and started stripping. I blushed and covered my eyes with my hand, peeking through my fingers. When a sex god undresses in front of you it is not the time to be decent. My feet wanted me to run away like they knew this was going to be bad, but the rest of my body wanted to stay and my brain wasn't responding at the moment. So I hid behind the tree and looked at the cute little bum he had. He was looking up at the sky, grinning, in the nude.

"What the heck is he doing?" I thought. Half a second later he transformed into a brown wolf the size of a horse. The wolf sniffed and turned to me. I hid behind the tree hoping he hadn't seen me. As the sound of paws came closer and the brown wolf came inte my view I knew that was only wish thinking on my part. The wolf took a step closer to me and I took a step farther away. He growled slightly as I did so and I froze. The wolf walked closer and I fell unto my knees and began praying 'Our Father'. I hoped that when I opened my eyes the hallucination would be over and the wolf gone but alas, the wolf was still right in front of me with his head tilted to the right. He looked bewildered but not intimidating, he was more like of an oversized puppy than a wolf.

"I was praying", I began. "I don't want you to hurt me." The wolf whimpered.

"But your not gonna hurt me are you?" The wolf came forward and nuzzled my neck.

"Thought so", I chuckled.  When the wolf layed his big head in my knee I woke up feeling a longing after this wolf boy like I had ever since I began having this dream. And then the awkward feeling about dreaming that my brother turn into a wolf washed over me. I hid my face in the pillow not ever wanting morning to come.