It has been resting in my ribcage

 

Or maybe it has just been dead

 

Something that human calls the heart.

 

I call it the reason for misery,

 

The love that you sometimes find

 

In someone else’s heart.

 

Fools call it a miracle,

 

And they are not necessarily wrong,

 

It is a miracle who can break you.

 

 

 

I see myself as a person with a broken heart

 

But the wounds on my heart are self-inflicted.

 

I should not have loved.

 

I learned that lesson the hard way, and yet,

 

Here I am again; in the dark depths of love.

 

It has been resting in the paths that I walk,

 

The chance to love again but it wasn’t a choice.

 

 

 

It just happened.

 

 

 

And as much as I hate it,

 

I love it too.

 

Jublande lycka som skaver i hjärtat,
där det finns ljus där finns det skugga.
Vi stänger en dörr i dag och öppnar fler och nya i morgon
men i kväll ska jag sörja den stängda dörr
där jag kan se er vinka, ni önskar mig en trevlig resa
fast att det är ni som reser bort.
Till någonstans där jag inte finns.

Förväntningarna känns bittra men nyfödda
vem kunde veta hur i dag skulle se ut?
Om tre år är vi i samma sits igen fast med studentmössa på
och det är inte vi som tar avsked.
Det är inte vi som splittras om tre år,
vi har redan raserats men ingen och ingen tid
kan ta bort det vi har delat med varandra.

Ni gav mig något värdefullt och jag tänker inte ge tillbaka det.
Någonsin.

Jag har patent på minnena vi delar och jag säljer inte ut dem,
för även om jag kunde så skulle jag inte finna någon summa pengar
bättre än ett år uppbyggt på lycka.

Det här är slutet för 9B men bara början för var enskild individ,
för mig och för er.

The end

Denna novell skrev jag i 8:an vilket i skrivande stund är ett år sedan. Läs och Njut!

Jag tittade i tidningen igen, jag var mållös. Det stod Chris Chambers 13 år knivmördad på restaurang.Chris och jag hade varit vänner hela livet tills nu. Den dagen hade vi varit på äventyr. Chris skulle in på ett snabbmatställe, Teddy följde med. Chris skulle träffa sin far.
Han satte sig bakom sin far och en man som dolde sitt huvud i en huva.Dom började bråka, mannen drog en kniv. Chris ville inte att mannen skulle döda hans far så han kastade sig emellan, han fick kniven i strupen, blod sprutade överallt. Teddy berättade att det hade luktat blod, svett, död och kött.
Chris dog nästan genast.
Polisen kom nästan ögonblickligen men mannen och hans far hade redan lämnat stället. Poliserna hade tagit med sig en detektiv vid namn Edward.

Jag bad alla att ögonblickligen lämna stället och att inte röra vid möbler och annat mer än nödvändigt. Snart var stället tomt och jag gick fram till liket, han var en ung pojke, ungefär 13 år skulle jag ta honom för, jag kunde också se att han hade blivit knivmördad för ungefär 20 minuter sedan. Jag vet att jag har blivit ganska duktig på att avgöra hur gammal personen är och hur länge sedan han drog sitt sista andetag.
Jag drog ett djupt andetag och fick in smaken av sött blod och andra smaker men lukten av blod dominerade lätt. Jag kippade efter andan när jag insåg vem det var som hade fallit för den ondskefulla kniven.

Jag kände igen hans vackra ansikte med höga kindben, något sneda ögonbryn som hade formen av vingar som lyftes lätt i skyn. Den smala näsan, de välformade läpparna i en ilsken och något rädd grimas. Dom gröngråa ögonen blixtrade av frid och ilska över den som mördade.
En hög av minnen kom över mig. En glad liten pojke springer mot mig med ett leende, han tar sats och jag känner hans varma kropp i min famn. Hans varma röst som skulle få vilken tjej som helst att titta efter honom, viskade i mitt öra att jag skulle följa med honom till gungorna.
Plötsligt ändrades min bild, den förut så lilla pojken hade vuxit och började se ut som en tonåring, som satt vid ett bord, plötsligt drog en maskerad man en kniv och kastade den mot pojken. Han fick den i strupen. Blod sprutade överallt. Jag såg hans ansikte som var förvridet av smärta, hans ögon sökte efter hjälp. Hans blick fastnade på mig, så skuldmedvetne blick han hade, hans läppar rörde sig och skrek efter hjälp.
Jag kände hur jag slog i golvet, sedan blev allt svart.

 Jag hörde röster långt borta, en röst som jag kände igen som polischefens viskade mitt namn. Han lät väldigt orolig. Jag rörde på händerna och märkte att det var blött, jag förde mig upp i sittande ställning och tittade på mina händer, jag drog efter andan och fick in doften av sött blod, nu kunde jag identifiera lukten direkt, den kom från en liten pojke som jag suttit barnvakt hos när jag gick i skolan. Han hette Chris Chambers och han hade haft en dålig familjebakgrund, alla visste att han skulle hamna snett en dag, inklusive Chris själv visste om det. Men om någon tog upp det avfärdade Chris bara kommentaren och sade att han tänkte leva sitt liv utan att bry sig om vad som fanns i framtiden, han ville leva i nuet.

 

- Hur mår du? frågade polischefens barska röst.

- Som jag slagit i golvet och svimmat, svarade jag ironiskt.

- Inte bara det, du har vridit dig i kramper.

  - Har jag? frågade jag uppenbart förvånad.

- Ja, du har också ett långt ärr som löper från din högra axel till vänstra höften på ryggen, hur i helvete har du fått det?

- Jag har haft ärret jättelänge, min far kastade en yxa och en lång kniv mot min mor, då råkade jag komma emellan.

– Har du haft tidigare problem med ärret? frågade han kontrollerat, men jag kände hur han darrade av ilska.

- Nej, ljög jag.

- Okej, sade polischefen skeptiskt och gick härifrån. Jag drog en suck av lättnad och sträckte mig efter telefonen. Mitt ansikte förvreds av smärta när det blixtrade till i ryggen. Stjärnor dansade framför ögonen, jag stannade upp i en rörelse för att vänta ut smärtan men den avtog inte så jag sträckte mig på nytt efter telefonen utan att bry mig om dom svarta fläckarna för ögonen. Jag stönade och sjönk tillbaka ner i sängen med telefonen i handen.

- Han har varit besvärlig på sistone, sade en söt sköterska vid namn Fredrika.

Jag gav henne en frågande blick och hon svarade.

- Polischefen har suttit hos dig hela tiden och ställer en hög med frågor till exempel när du kan börja jobba igen och så vidare.

- Okej, sade jag osäkert.

 - Ingen vet vad han vill dig, sade Fredrika.

- Mm.

- Behöver du hjälp? frågade hon snällt.

- Ja tack, kan du slå in numret 0762682571 på telefonen?

- Javisst, svarade Fredrika glatt och gjorde som jag sade, sen gav hon mig telefonen.

- Tack Fredrika, sade jag.

Jag såg leendet slockna, muskler spännas och ögonen svartna av hat och avsky.

- Kalla mig Freddie, sade hon kallt och gick.

Jag stirrade chockat efter henne, men mina tankar avbröts när en annan kille svarade i andra änden av telefonen.

Min mobil ringde, jag kände inte igen numret och jag var inte på humör att prata i telefon. Mina tankar vandrade till Chris och våra minnen tillsammans. Jag var deppig över att Chris var död, jag var arg och hyste agg mot den som tagit min bäste väns liv.

Mobilen fortsatte att ringa så jag tog samtalet och muttrade fram ett hallå.

- Gordie? sade rösten i andra änden osäkert. En våg av minnen sköljde över mig när jag hörde rösten. Jag och Chris smågnabbades om vad Långben var för något medans vi sprang mot en äldre kille som var flera år äldre än oss. Hans klarblonda hår vajade i vinden och hans isblå ögon glittrade av glädje när han såg oss. Hans ögonbryn fick formen av höjda vingar när han rynkade pannan i spelad frustration när jag frågade vad 2+4 var för något. Hans klingande skratt ekade i lekparken när jag kastade ut svaret utan att vänta på att han skulle svara. Hans röda läppar särades i ett vackert leende som visade alla hans vita perfekta tänder. Chris och jag var helt överens om att det var det vackraste leendet i världen.

- Gordie, sade rösten igen osäkert till mig igen och ryckte mig ur mina minnen.

- Ja, det är jag, svarade jag med mer glädje över att höra Edwards röst igen.

- Har du läst tidningen på sistone? frågade Edward och lät som sig själv igen, men ändå lite sorgsen. Jag tror att han kommer fråga mig hur jag tagit Chris död och så vidare.

- Ja, svarade jag.

- Då har du säkert läst om Chris? frågade Edward osäker på hur jag skulle ta det och ändå lät han så sorgsen.

- Ja, svarade jag ilsket, men jag var inte arg på Edward, jag var arg på mördaren.

- Det är synd och skam för mördaren, morrade Edward ilsket, han verkade ha smittats av min ilska. När jag får tag i mördaren så… fortsatte Edward.

- Vi, morrade jag, när vi får tag i mördaren rättade jag honom.

- Okej, sade Edward. När vi får tag i mördaren så är det han som ska frukta oss. Rättade sig Edward.

- Exakt, morrade jag fram. Det enda problemet är hur vi ska få reda på vem mördaren är.

- Inga problem, sade Edward glatt. När jag började jobba ordentligt så jobbade jag som detektiv och det gör jag fortfarande, det föll på min lott att ta hand om det här mordet.

- Va?! utropade jag uppenbart förvånad.

- Japp. Och nu ska jag gå till botten med Chris mord.

- Vi ska gå till botten med Chris mord, rättade jag honom igen. Var kan jag hälsa på dig? Fortsatte jag. Edward sade några gator och nummer. Plötsligt insåg jag att det var där sjukhuset låg.

- Ligger du på sjukhuset? frågade jag chockat.

Edward skrattade ironiskt fram ett ja tyvärr och fortsatte skratta glädjelöst.

- Okej, sade jag, jag kommer förbi imorgon.

- Jag väntar mig dig på mitt rum klockan 13.00.

Med de orden lade Edward på.

 

Jag lade telefonen åt sidan.
Snart kom en sköterska som jag inte kände igen. Hon presenterade sig som Sofia. Jag såg att hon hade blankt nattsvart hår som faller i mjuka lockar ner till skulderbladen. Kindbenen sitter högt i hennes ansikte lätt rosiga. Hon har markerande ögon som var varmt chokladbruna, ögonbrynen var perfekta bågar vackert böjda över ögonen. Rosenröda läppar särades i ett litet leende så hon visade några av sina perfekta vita tänder.

 

- Hej, sade hon, hennes röst klingade som rena helt felfria klockor. Jag blev alldeles tagen av henne, mitt hjärta bankade som en stånghammare i bröstet på mig, andhämtningen blev snabbare. Jag har aldrig känt så här tidigare i mitt liv.  
Mina tankar skrek åt mig: Ta dig samman Edward, du framstår som en idiot för henne! Mitt hjärta skrek efter att ta henne i mina armar och kyssa hennes röda läppar. Jag gjorde tyvärr som mina tankar skrek åt mig att göra och tog mig samman.

- Hej, svarade jag, och kände hur det hettade i ansiktet och öronen blev knallröda.

- Jag ska bara kolla dina värden sen så ska jag inte störa mer, sade hon

- Tack, sade jag.
Jag fick lämna sjukhuset några dagar efter att jag pratat med Gordie för första gången på 5 år, Gordie hade kommit och hälsat på flera gånger och vi hade kallat till oss Teddy och Vern som hade varit med Chris och Gordie samma dag som Chris dog eller rättare sagt blev mördad. Teddy berättade för mig och Gordie att det hade varit Chris pappa och en annan man framför Chris som hade börjat bråka. Mannen såg ut att vara yngre än mig men äldre än vad dom var. Teddy kunde tyvärr inte beskriva ansiktet, det hade han glömt att titta på. Hur mycket jag än försökte pressa honom att komma ihåg. Jag började gå mot snabbmatsstället själv efter att ah fått den informationen. Jag hade bett snabbmatsstället att ha stängt tills jag löst det här.
Chris kropp hade forslats bort redan samma dag, men annars såg allt ut som det var när det blev lämnat. Blodet hade förstås torkat. Det syntes var Chris hade varit när han blev mördad för där var det mycket tjockare lager med blod. Teddy hade sagt att det var en man framför Chris som hade mördat honom. Jag gissade att mördaren och Chris far hade suttit på stolarna framför, dom stod i en konstig vinkel, någon eller några som hade haft väldigt bråttom härifrån. Det satt mat på gafflarna som låg framför stolarna. Som om man skulle äta men blev avbruten av något, kanske ett gräl. Jag tog fram två påsar där jag skrev höger och vänster på, sedan stoppade jag handen i påsen och tog tag i gaffeln sedan vände jag på påsen så gaffeln hamnade i och min hand utanför påsen. Jag upprepade proceduren med den andra gaffeln, jag knöt påsarna och krängde av mig ryggsäcken och lade i gafflarna igen men jag hann inte kränga på mig ryggsäcken igen förrän jag hörde dörren öppnas och stängas. Jag hörde bara vinddraget när någon förflyttade sig närmare. Jag kände hjärtat slå snabbare som den gången när jag mötte Sofia för första gången men den här gången av rädsla. Min andhämtning blev snabbare, ögonen rörde sig från sida till sida för att upptäcka något ovanligt.
Jag gick hemåt i solskenet, glad över att ha kommit en bit med Chris mord. Men jag var fundersam, men inte på ett desperat sätt. Mamma hälsade glatt på mig från blomrabatterna. Pappa klippte gräset. Jag satte mig i en solstol efter att ha hämtat ett kallt glas med apelsinsaft och en Kalle Anka tidning.
Jag drog in dofterna av nyklippt gräs, varm solkräm lätt bland med svett, rosornas söta doft blandat med många andra blommor. Blommornas perfekta harmoni var berusande.
Pappa bad mig att putsa utsidan av fönstrens utsida på stora huset. Efter det skulle jag kolla om jag kunde fixa bilmotorn. Jag kunde fixa den.
Plötsligt kände jag att något var väldigt fel med Edward, det kändes som en del av mig försvann, den delen tillhörde Edward i högsta grad. Jag lämnade bilen och började springa mot centrum, jag andades snabbare, benen hade inte blivit påverkade av springturen, vinden rev om i mitt korta hår, luften pressades ur lungorna av ansträngning. När jag kom in i centrum var mina ben så trötta av ansträngning att dom darrade under min tyngd. Svarta prickar dansade framför ögonen, jag fick inte luft i lungorna, min första tanke var: svimma inte nu, du måste rädda Edward! Jag började få in syre i lungorna nu, jag var så andfått att jag inte kunde prat. Jag rätade på mig från min ställning med framåtböjd överkropp med händerna på knäna. Jag började gå genom centrumet, efter som mina ben inte klarade av att springa. Snart fick jag ner andningen.

 Plötsligt kände jag smärta i ryggen, jag grimaserade av smärta och skrek, jag vände mig om och hann se ett ilsket blixtrade öga innan personen vände sig om och sprang ljudlöst iväg.  Jag visste att jag var döende, jag andades stötvis, jag kände blodet pulsera i jämn takt ner längs ryggen. Jag flämtade efter luft och kände hur svetten pärlade nerför pannan. Jag plockade upp påsarna med gafflarna ur ryggsäcken men också en ren påse där jag skrev ett brev som skulle lämnas till Gordie och vad han skulle göra med gafflarna.

I mitt hjärta spred sig ro, ty sedan länge hade jag förlorat rädslan för dödens famn.
Den sista famn man vilar i.
Milt som morgonbrisen tog fienden min glödande pulserande ande och i all frid gav jag mig iväg för att aldrig mer återvända till de levandes land igen.
Jag tog ett sista andetag och slöt ögonen i frid.

 

Jag flämtade av rädsla för att gå in på snabbmatsstället. Jag drog ett djupt andetag och gick in. Doften av färskt blod slog emot mig och jag hoppades av hela mitt hjärta att det inte var Edward som blodet kom ifrån. Mitt hjärta dunkade av rädsla och jag kände hur jag började kallsvettas samt andas så snabbt att jag var tvungen att andas genom munnen, vilket var ett misstag. Så fort jag fick in blodsmaken i munnen och svalde kräktes jag. Mina vänner hade alltid tyckt att jag var känslig men dom hjälpte mig igenom det istället för att håna mig. Nu fanns inte mina vänner där för att hjälpa mig, nu var jag ensam. Jag spottade och gick vidare, noga med att andas genom näsan fast jag fick kväljningar. Jag drog efter andan och kräktes igen när jag såg kroppen. Det var Edward. Jag minns bara att jag slog i golvet och svimmade.
Jag vaknade när det började skymma. Först då såg jag brevet och gafflarna, jag läste det och började gråta, Edward hade skrivit ner sin kärlek till mig och Chris, hur mycket vi betydde för honom, och allt han visste om Chris mord. Han skrev också att Chris mord hamnade på mina axlar. Han hade skrivit ner de viktigaste tipsen och råden för att vara detektiv och vad jag skulle leta efter. Jag kände hur min sorg förvandlades till ilska, jag morrade ilsket och skrek sedan ut min ilska. Jag sprang ut i solskenet och sökte upp stadens ligister där Chris storebror Ace var ledare, dom tog emot mig med öppna armar. Jag var helt förvrängd av sorg och ilska.Mordet med Chris lades ner, även Edwards mord lades ner. Vilket jag var glad för, jag orkade inte med all sorg!

 Flera år gick och jag blev bra kompis med Ace, Chris storebror som jag tidigare hyst agg mot, jag förstår inte hur jag tidigare kunnat ha hyst agg mot Ace. Mitt förflutna med Chris och Edward var suddigt av sorg jag hade stängt in minnena bakom en tjock och reglad dörr. Jag har aldrig haft en tanke att öppna den dörren igen. Jag och Ace var stadens värstingar nu, efter oss kom resten av vårat gäng.

 

- Det är en sak jag måste berätta, sade Ace dova röst.

- Okej, sade jag ironiskt, jag hade ingen lust att lyssna på Ace idag.

- Du vet min lillebror Chris som blev mördad för flera år sedan?

- Ja, sade jag ilsket. Min minnesdörr skakade och försökte öppna sig men jag höll envist igen dörren.

- Det var jag som mördade honom.

Jag var alldeles chockad, jag hade väntat mig vadsomhelst men inte att Ace skulle ha mördat sin bror, lillebror dessutom, 7 år yngre. Plötsligt flög minnesdörren upp och en våg av minnen och känslor sköljde över mig. Min vänskapliga kärlek till Chris och våra äventyr tillsammans. Varje skratt, glädje och sorg men också ilska. Varje gång hela vårat gäng suttit i våran koja och smygrökt, våran ed om att alltid hålla ihop vad som än hände. Min sorg och ilska när jag såg Chris dödsannons i tidningen. Känslorna förstärktes när mina minnen visade mig Edwards döda kropp. 
Jag var den enda som hade brutit mot våran ed. Chris kunde inte hjälpa att han blev mördad, så det var en annan sak. Jag visste att Teddy och Vern fortfarande var kompisar och umgicks. När minnena var som starkast gick chocken över till rent ondskefullt hat mot Ace, jag visste att mina ögon hade fått en tom blick när jag såg minnena. Jag höll kvar den tomma blicken men jag var helt tillbaka i verkligheten. Plötsligt smällde jag till Ace mede min knytnäve så hårt jag kunde, jag hörde hur hans käkben krossades, jag släppte lös all min ilska i ett oartikulerat vrål, sedan lät jag all min ilska, avsky och hat avspeglas i mina mörka ögon, mina ögon var alltid så snälla när Chris levde, men nu var snällheten helt bortblåst. Jag flämtade till av förvåning men lät inte inga känslor visas i mitt ansikte. Ace började kvickna till, hans käke var så vanställd att han inte kunde prata.

- Må du vara utan någon fricai andlát, (dödsvän).

Brazûl (jag förbannar dig med olycka).

Du har ett knurlien (hjärta av sten).

Må du äta drajl (larvers avföda).

Allt detta förbannade jag Ace med innan jag sköt honom.

 Jag rusade därifrån men jag gömde undan liket först, medans jag sprang stoppade jag undan silverpistolen i jackfickan. Snart var jag framme vid våran gamla koja, jag hörde Teddy och Vern snacka om gamla tider, av lukten att döma så rökte dom också där inne. Jag knackade vår hemliga knackning och hoppades att dom kom ihåg den. Jag hörde hur dom ryckte till när dom hörde knackningen, dom tvekade med att öppna men sedan öppnade dom efter en viss tvekan.

- Hej, sade jag osäkert.

- Hej, svarade dom chockat och osäkert.

– Ni vet ju hur Chris dog, eller snarare blev mördad för flera år sedan, eller hur? frågade jag med nyvunnen säkerhet över att dom inte verkade sura över att jag lämnat dom.

- Ja, sade dom ännu osäkert.

- Efter att vi hade träffat Edward för länge sedan, jag jobbade lite hemma när jag hade kommit hem med smågrejer som pappa ville att jag skulle göra när jag höll på med bilen fick jag en förfärlig känsla över att något var hemskt fel med Edward, man får ju som en sammanlänkning mellan varandra om man känt varandra länge som vi har, eller hade gjort. Det kändes som om en dela av mig dog med Edward. Jag sprang hela vägen till centrumet, sedan gick jag till snabbmatsstället eftersom jag inte kunde springa för jag var helt slut. Jag hittade Edward knivmördad, han hade lämnat ett brev till mig medens han var döende. Han gav tips och råd hur jag skulle kunna lösa Chris mord, jag har alla grejer hemma, alla fall brevet. Vill ni se det?

- Ja, sade dom med behärskad glädje.

Vi sprang hem till mig, vilket måste ha sett konstigt och komiskt ut, tre vuxna springer som barn i full fart. Väl hemma rotade jag igenom hela garderoben tills jag hittade den gamla ryggsäcken, jag plockade fram påsen som skulle föreställa brevet och ett förstoringsglas. Vi genomsökte varenda kvadratmillimeter av påsen. Plötsligt såg jag en liten stil som jag inte sett tidigare, jag kunde se att det var Edward som skrivit det, men det stod väldigt svagt och knappt synligt för mänskliga ögat och förstoringsglas. Mitt hjärta bultade som en stånghammare i mitt bröst av spännig. Det stod: Det är Ace som är mördaren!! Obs. Även min mördare!

 Jag kände hur dom andra stelnade till, jag tittade försiktigt upp. Båda stirrade tomt framför sig, så snart chocken lagt sig förvandlades deras chockade ögon till blixtrande ilska. Jag viskade fram: Jag dödade Ace i eftermiddags. Jag tittade ner och skämdes. Jag visste att dom snart skulle explodera av ilska, så mycket kände jag dom i alla fall. Visst dom exploderade men inte av den anledning som jag hade gissat.

- Jag ville döda honom! skrek Teddy ilsket, helt blind av sorg och hat.

- Jag ville också döda honom! skrek Vern.

En spänd tystnad uppstod. Jag tittade oroligt på dom.

- Men du gjorde det! skrek båda två och blängde ilsket på mig.

- Whow, lugna ner er! skrek jag tillbaka. Dom blev knäpptysta, jag sade heller ingenting, utan gav dom en chans att lugna ner sig innan jag tog till orda.

- Jag vet att vi alla ville döda honom, jag vet inte vad ni tycker men jag tycker, inte för att vara självisk, att jag hade mest rätt att göra det än någon annan av oss. Han tog hela mitt liv, en kille som jag alltid känt, som var som en storebror för mig även fast det blev sedan på håll men ändå. Edward menar jag då. Han mördade min bästa vän som jag känt hela mitt liv. Det var Chris och jag som tillsammans träffade er. Chris och jag var ett enda tills den stund då vi träffade er, då blev vi fyra ett istället, men ingen av er kunde ändra min förkärlek till Chris och jag tror ni förstår varför, förklarade jag allvarligt.

Dom mumlade instämmande fast jag såg att dom alla fall hade velat var med. Sedan tog Vern till orda.

- Vi vet, sade han allvarligt. Vi är vuxna nu, vi har nog fått in lite mera vett nu än vad vi hade för några år sedan. Han skrattade ett glädjelöst skratt.

Teddy nickade instämmande. Vi sade alla samtidigt: Atra esterni ono thelduin, mor´ranr lifa unin hjarta onr, un du evarynia ono varda, se mor´ranr ono finna, Chris Chambers. (Må lyckan råda över dig, frid leva i ditt hjärta, och stjärnorna vaka över dig, må du finna ro, Chris Chambers).

 

 

En lycka stabil och stolt

vilar i mitt hjärtas kammare

den har vilat, legat på lur och väntat

men nu är den vaken och

jag tror bestämt att dess väckarklocka,

det är du.

2012-06-04

Hello, memory …

 

I remember you and I must tell you about how awful feels that I no longer have the privilege to see you. I miss you so, so much, there is not even words enough to express this kind of missing. It is etched deep down into my bones, if you can see my soul then you can see yourself, because God knows, my life is almost only about you. You are just so awesome!

”We will see each other again”, does it sound familiar? You said it the day you moved away and I know you would never lie to me, but let me ask you, when is this 'again'? It would be great if it was the within the next ten years. My friend, I have not received a single word from you, not a phone call, e-mail or anything! I sat around sulking at first 'til I realized that I have not made an effort you contact you either. I know you have a reason for going Mia (missing in action) on me, and I do not like it. I give you my condolences.

Yes, news travels fast, even across the ocean. I heard about your mothers death and I am so sorry! Losing a mother must be so hard, and even if I am fortunate to not have any experience with it, I am here, if you want someone to read/hear your thoughts. Friends exists for a reason, you know? Give me a chance to be there for you. You can begin with accepting my calls and respond to my e-mails, it can be a short answer as ”life sucks” to a whole book! (I would read it, even if it fitted two bibles in it, I swear on all that is holy that I would!) Writing letters ain't that bad thought, it kinda feels like we are two young maidens in the victorian era. I feel for you though, that you have to read my handwriting.

 

I send you some swedish money even though I know you do not have our currency in USA. Use the money to do/buy whatever makes you content but in my mind, I bought you the prettiest flower bouquet in the whole world! (and is transmitting it mentally to you right now..)

Belovéd, when will we see each other again? Let's be honest, you are a ocean away! There is so much that I want to tell you and I only have the energy to write you half a quarter of it. I have a couple of questions for you though:

first of all, how are you doing?

How is your dad copying with your mothers passing?

Is everything going alright with your boyfriend? (If yes, tell him I said hi!)

Why don't you share the naugthy details for your friend then? (You can't see it but I am sending you a wink right now!)
 

Do you still keep an eye on when the next season of Game of thrones is going to be released? In Sweden only the first season is out and I can't even buy it since I can't afford it! To make it worse season two isn't coming for like a eternity! What a bummer, really... I wish I were with you in the United States America, but alas, that is only wishful thinking on my part. I know I should have showed a bigger compasion for you, since your mother just passed away. I should a written you at least a couple of pages telling you about how much I love you, wish I could be there for you, miss you and crack som jokes to make you laugh! But it is so damn hard! My mother is thankfully as fit as a needle so I do not know how you feel I only know that it hurts me when you are hurting.

 

I need to summon this up but PleasE reply! I will send you more money so that you can buy paper and other necessities.

Though this letter may come of as a bit shallow, it is heartfelt. I just want you to be happy.

 

 

Much love,

your B(est) F(riend) F(orever)!

Jag är en sanning ifrån dig

du är en lögn utanför mitt pansarskydd

verkligheten är som en berlinmur

den isolerar oss från varandra

men vi är dem som låter det vara,

vi är dem som är för rädda för att rasera muren

därför målar vi upp leenden och ger dem till varandra,

omedvetet, men ändå är vi närvarande

och bara en sanning, lögn och verklighet ifrån varandra

Jag har alltid gillat scenen när hjältinnan står ute i regnet och väntar på sin prins som inte verkar dyka upp bäst. Just när hjältinnan ska gå med sina tårar som blandas med regnet så kommer hjälten springande runt hörnet och skriker ”I'm sorry, I'm so sorry!” Sedan är det slutet gott allting gott. Allt det där är verkligen jätte romantiskt tills det händer en själv och hjälten inte ens tar sig tid att komma trots att man väntar i regnet med bara en tunn vårjacka och sommarkläder under. Sedan som plåster på såren för man veta att idioten-som-aldrig-dök-upp istället var hemma hos sin syster och knullade skiten ur henne. Det är på grund av honom och den där dumma regniga vårkvällen som jag nu ligger i min säng med feber. Jag vet att han är fullt upptagen med min syster men trots det så väntar jag på ett samtal, ett sms, ett vad fan som helst! Jag blundar och håller andan. Väntar på att bröstkorgen ska explodera. Det känns som att jag är en uppblåst ballong som när som helst ska sprängas och då känner jag mig lättad. Jag har klarat det, det är över nu. Sen drar jag in ett djupt andetag och hostar som att jag satte luften i halsen. ”Helvete! Fan jävla skit helvete piss också! Varför kan jag inte bara dö?” Jag vet att det är löjligt eftersom jag hela tiden visste att det inte skulle gå. Det är svårt att ignorera den brännande känslan av misslyckande i hjärtat. Ögonen sluter sig som liksom av sig själva och jag börjar nynna på en låt för att vagga mig själv till sömns men då hör jag det. Telefonen! Jag rusar upp ur sängen så fort att hela rummet snurrar till men med vingliga ben springer jag ut till vardagsrummet för att svara i hemtelefonen. Låt det vara han, snälla, snälla Gud, gör så att det är han! Jag springer så fort till telefonen på matbordet att det känns som att någon jagar mig.

”Hallå?” säger jag och glömmer att andas.

”Hallå? Är det du Linnéa?” Jag känner hur mina förväntningar åker i golvet och splittras. Det är inte han.

”Hej Simon, ja det är jag”, jag försöker låta glad men den dystra klangen av att vara besviken sitter i rösten. Simon hör det.

”Trodde du att det var David eller?” Nej men jag hoppades.

”Lägg ägg, såklart jag inte gjorde. Vad vill du?”

”Jag ville bara höra hur min bästa vän mår och undrar om hon kan förgylla min dag med hennes sällskap i kväll?” Han låter upprörd, någonting som inte händer ofta.

”Du förlåt, jag menade inte att låta som en satmara...” Börjar jag men han avbryter mig.

”Men det gjorde du.”

”Förlåt, du, verkligen förlåt. Jag har fortfarande feber men om du inte är rädd för att bli sjuk så kom hit i kväll, vi kan se igenom hela första säsongen av Game of Thrones. Bara om du vill, förstås.”

”Jag orkar inte vänta till i kväll, jag kommer nu, på en gång. Skolan kan dra dit pepparn växer, jag är där om tjugo minuter.” Jag hinner inte ens säga hej då innan han har lagt på. Värst vad han har bråttom då. Jag lägger ner telefonen på köksbordet och kan inte rå för att det känns som att den väntar på någonting. Som att den väntar på att jag ska ta den i min taniga hand och ringa honom. Den ser så otroligt ensam ut där på köksbordet, den både viskar och skriker ring honom, ring honom! Med en suck döljer jag telefonen med aftonbladet och sätter mig ned vid köksbordet och väntar. Det känns som att hela jävla livet är en enda lång väntan.

 

”Du kan lägga huvudet i mitt knä om du vill”, säger Simon med en illa dold förhoppning i rösten. Han är min bästa vän men jag har alltid vetat att han tycker om mig mer än så. Jag lägger huvudet i hans knä och Simons ljusblåa ögon ler ner mot mig och jag ler tillbaka. Han vet hur man gör mig glad igen. Medan Simon trixar med apparaterna leker jag med en av hans blonda lockar. Simon är vacker och han är rolig, smart och rar. Varför kunde du inte bara bli kär i honom i stället?

”Katten sluta lek med garnnystan nu och se på filmen.” Simon tar min hand i sin och jag vrider mig för att se på tv:n. Lite in i första avsnittet så känner jag Simons andra hand klia mig fjäderlätt på ryggen. Beröringen är så lätt att jag får rysningar. Hans fingrar smyger sig över min lätt solbrända arm och in under det ljusrosa nattlinnet. Jag andas ut som att jag hållit andan, för rädd för att andas. Jag sätter mig upp och ingen av oss säger ett ord, vi vet att vi är ute på hal is men jag bryr mig inte. Simon bryr sig inte. Mina fingrar följer hans kindben och jag sätter mig i hans knä med ett ben på vardera sida av honom.

”Hej, vackraste Linnéa”, Simon låter skakig på rösten och jag vill hålla om honom. Säga att det är okej att vara rädd och osäker ibland för det är jag hela tiden. Det är bara med honom som jag känner mig självsäker och trygg. Jag älskar dig så mycket Simon och därför borde det här inte hända, Tänker jag, men det händer ändå. Hans läppar fångar upp mina och jag särar på mina som för att bjuda in hans tunga till dans. Han tackar ja till inbjudan med barnslig iver och jag känner att jag ler. Han ler också även om han är högst upptagen med att brottas med min tunga om dominans. Han vinner men bara för att jag låter honom vinna. Jag lägger armarna runt hans nacke och drar mig närmare honom. Vill vara så nära det bara går och känna honom. Det här är Simon som jag älskar, han som aldrig skulle såra mig. Jag vill krypa ned i hans kläder och alltid finnas med honom. Jag älskar honom. Därför borde jag sluta nu, innan det är för sent. Utan att veta det själv så är det redan för sent. Jag har redan satt den vackraste vänskapen på spel men ingen av oss vet egentligen om det.

Allra minst jag själv.

 

*