boktjejernamedstil

Jag har alltid gillat scenen när hjältinnan står ute i regnet och väntar på sin prins som inte verkar dyka upp bäst. Just när hjältinnan ska gå med sina tårar som blandas med regnet så kommer hjälten springande runt hörnet och skriker ”I'm sorry, I'm so sorry!” Sedan är det slutet gott allting gott. Allt det där är verkligen jätte romantiskt tills det händer en själv och hjälten inte ens tar sig tid att komma trots att man väntar i regnet med bara en tunn vårjacka och sommarkläder under. Sedan som plåster på såren för man veta att idioten-som-aldrig-dök-upp istället var hemma hos sin syster och knullade skiten ur henne. Det är på grund av honom och den där dumma regniga vårkvällen som jag nu ligger i min säng med feber. Jag vet att han är fullt upptagen med min syster men trots det så väntar jag på ett samtal, ett sms, ett vad fan som helst! Jag blundar och håller andan. Väntar på att bröstkorgen ska explodera. Det känns som att jag är en uppblåst ballong som när som helst ska sprängas och då känner jag mig lättad. Jag har klarat det, det är över nu. Sen drar jag in ett djupt andetag och hostar som att jag satte luften i halsen. ”Helvete! Fan jävla skit helvete piss också! Varför kan jag inte bara dö?” Jag vet att det är löjligt eftersom jag hela tiden visste att det inte skulle gå. Det är svårt att ignorera den brännande känslan av misslyckande i hjärtat. Ögonen sluter sig som liksom av sig själva och jag börjar nynna på en låt för att vagga mig själv till sömns men då hör jag det. Telefonen! Jag rusar upp ur sängen så fort att hela rummet snurrar till men med vingliga ben springer jag ut till vardagsrummet för att svara i hemtelefonen. Låt det vara han, snälla, snälla Gud, gör så att det är han! Jag springer så fort till telefonen på matbordet att det känns som att någon jagar mig.

”Hallå?” säger jag och glömmer att andas.

”Hallå? Är det du Linnéa?” Jag känner hur mina förväntningar åker i golvet och splittras. Det är inte han.

”Hej Simon, ja det är jag”, jag försöker låta glad men den dystra klangen av att vara besviken sitter i rösten. Simon hör det.

”Trodde du att det var David eller?” Nej men jag hoppades.

”Lägg ägg, såklart jag inte gjorde. Vad vill du?”

”Jag ville bara höra hur min bästa vän mår och undrar om hon kan förgylla min dag med hennes sällskap i kväll?” Han låter upprörd, någonting som inte händer ofta.

”Du förlåt, jag menade inte att låta som en satmara...” Börjar jag men han avbryter mig.

”Men det gjorde du.”

”Förlåt, du, verkligen förlåt. Jag har fortfarande feber men om du inte är rädd för att bli sjuk så kom hit i kväll, vi kan se igenom hela första säsongen av Game of Thrones. Bara om du vill, förstås.”

”Jag orkar inte vänta till i kväll, jag kommer nu, på en gång. Skolan kan dra dit pepparn växer, jag är där om tjugo minuter.” Jag hinner inte ens säga hej då innan han har lagt på. Värst vad han har bråttom då. Jag lägger ner telefonen på köksbordet och kan inte rå för att det känns som att den väntar på någonting. Som att den väntar på att jag ska ta den i min taniga hand och ringa honom. Den ser så otroligt ensam ut där på köksbordet, den både viskar och skriker ring honom, ring honom! Med en suck döljer jag telefonen med aftonbladet och sätter mig ned vid köksbordet och väntar. Det känns som att hela jävla livet är en enda lång väntan.

”Du kan lägga huvudet i mitt knä om du vill”, säger Simon med en illa dold förhoppning i rösten. Han är min bästa vän men jag har alltid vetat att han tycker om mig mer än så. Jag lägger huvudet i hans knä och Simons ljusblåa ögon ler ner mot mig och jag ler tillbaka. Han vet hur man gör mig glad igen. Medan Simon trixar med apparaterna leker jag med en av hans blonda lockar. Simon är vacker och han är rolig, smart och rar. Varför kunde du inte bara bli kär i honom i stället?

”Katten sluta lek med garnnystan nu och se på filmen.” Simon tar min hand i sin och jag vrider mig för att se på tv:n. Lite in i första avsnittet så känner jag Simons andra hand klia mig fjäderlätt på ryggen. Beröringen är så lätt att jag får rysningar. Hans fingrar smyger sig över min lätt solbrända arm och in under det ljusrosa nattlinnet. Jag andas ut som att jag hållit andan, för rädd för att andas. Jag sätter mig upp och ingen av oss säger ett ord, vi vet att vi är ute på hal is men jag bryr mig inte. Simon bryr sig inte. Mina fingrar följer hans kindben och jag sätter mig i hans knä med ett ben på vardera sida av honom.

”Hej, vackraste Linnéa”, Simon låter skakig på rösten och jag vill hålla om honom. Säga att det är okej att vara rädd och osäker ibland för det är jag hela tiden. Det är bara med honom som jag känner mig självsäker och trygg. Jag älskar dig så mycket Simon och därför borde det här inte hända, Tänker jag, men det händer ändå. Hans läppar fångar upp mina och jag särar på mina som för att bjuda in hans tunga till dans. Han tackar ja till inbjudan med barnslig iver och jag känner att jag ler. Han ler också även om han är högst upptagen med att brottas med min tunga om dominans. Han vinner men bara för att jag låter honom vinna. Jag lägger armarna runt hans nacke och drar mig närmare honom. Vill vara så nära det bara går och känna honom. Det här är Simon som jag älskar, han som aldrig skulle såra mig. Jag vill krypa ned i hans kläder och alltid finnas med honom. Jag älskar honom. Därför borde jag sluta nu, innan det är för sent. Utan att veta det själv så är det redan för sent. Jag har redan satt den vackraste vänskapen på spel men ingen av oss vet egentligen om det.

Allra minst jag själv.

*