Någonting av något
2015-05-15 / 19:48:17
Vi hade träffats över nätet, och bara fyra dagar efter att vi började skriva, så träffades vi för första gången, han var lika charmig i verkligheten och han stal min första kyss det första han gjorde. Under de timmarna på första dejten promenerade vi och delade en hel del fler kyssar, övning ger färdighet eller hur? Redan dagen därpå skulle vi träffas igen och det bestämdes att han skulle äta middag med min familj, han var lika charmig, och charmade min familj. Jag njöt av att visa upp honom, min fina charmiga "kille" han är inte min än, vi har bara träffats två gånger nu. Det var underbart mysigt, han spelade gitarr för mig och sjöng och han fortsatte spela gitarr lika bra även fast jag stal en del kyssar under tiden. Ju mer kvällen fortgick desto hetare blev våra handlingar. Han tog mina orala oskulder och, som ni kan gissa var det lika fantastiskt som hela den här killen är, jag kunde inte förstå hur jag kunde hitta den här killen på en dejtingsida? Han verkade hur charmig som helst. Vi visste att vi inte skulle kunna ses på minst en vecka och det var smärtsamt att veta det, han skulle ha åkt hem vid tio på kvällen, halv tolv började vi resa oss ur sängen, tolv var vi ute vid bilen men han åkte inte förrän 20 minuter senare. Dagarna efter så var han off på sms och vi slutade skriva på dejtingsidan, några dagar senare försvann vår konversation, troligen tog han bort den... Det kändes i mitt nykära hjärta, sällan han svarade på snapchat. Det hjälpte inte att mina vänner sa åt mig att ge honom space, att låta honom jobba lite för att få mig, men jag orkar inte leka, jag vill ha honom och jag önskar att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan, inte på min häst, ingenting. Mina tankar kretsade om honom och vad jag kunde ha gjort fel, kysste jag honom fel? Reagerade jag fel när vi tumlade runt i sänghalmen? Hela veckan gick, jag blev glad för minsta lilla han skrev men det var inte mycket, texten saknade emojis och hjärtan, han verkade inte vara den kille jag träffade. Jag kunde inte hålla mig längre och skrev till honom och frågade om han hade några planer i helgen, vi hade ju ändå pratat om att träffas... Svaret jag fick var "ja tyvärr." Så nu sitter jag här och överanalyserar och tar ut hjärtesorg utan att ens känna killen ordentligt. Vad betyder tyvärr i hans mening? Jag känner mitt hjärta slå i bröstkorgen, min andning är tung och dyster, det är jobbigt att le och låtsats vara glad, jag vill inte prata om hur mycket han faktiskt påverkar mig. Jag svarade på hans sms "åh okej :( varför tyvärr?" Men jag har inte fått något svar än.
_________________________________ jag satt i min säng och läste när hundarna började skälla hysteriskt på kvällen, mamma och pappa sa att det hade kommit en svart bil, och mycket snart knackade det på dörren, och pappa sa att det var till mig. Jag rynkade på pannan, vem kan komma till mig nu på kvällen? Jag har egentligen ingen lust att träffa någon. När jag kommer ner i hallen möts jag av en slående blick, där står han och ler sitt blixtrande leende mot mig, och jag stannar upp bara för att ta in hela intrycket, han är så vacker och hans ögon glittrade av glädje. Jag kände bröstkorgen dra ihop sig. Snart skulle Jag börja gråta av lycka, han är här, varför tvivlade jag ens? Jag smög in i hans varma famn och jag kände hur han böjde sig ner för att lägga huvudet på mitt. Jag är ju endast 148 cm och han är rediga 187. Så det är en del längdskillnad på oss. Jag var svagt medveten om att mamma och pappa lämnade oss ensamma i hallen. "Vad gör du här?" Viskade jag. Han lyfte på sitt huvud och jag vände mig upp mot honom för att kunna de honom. "Jag sa ju att min helg var fullpackad, och jag hade lovat att träffa dig, så min helg var fullpackad med att träffa dig." Jag log åt hans charmiga svar, det verkade bara som han drivit med mig när han var off på sociala medier och mot mig. Han böjde sig ner och jag kände hans välbekanta andedräkt mot mitt ansikte och jag ställde mig på tå för att möta honom. Jag skojar inte att jag såg stjärnor när våra läppar äntligen möttes. Som jag saknat den känslan, de enda läpparna som har kysst mig och det kändes äntligen som om jag var fulländad. Det var en lugn och passionerad kyss, jag försökte visa honom den saknad och desperation jag har känt under den gångna veckan och han drog mig ännu närmare sig. Vi tog oss upp på mitt rum och han lade sig ner i min säng, jag stod kvar i dörröppningen och log, mitt hjärta fladdrade helt plötsligt lätt i bröstet, jag kunde helt klart vänja mig vid den här synen. Jag stängde dörren noggrant innan jag lade mig på sängen bredvid honom i hans famn, han kysste mig och jag släppte ut en lättnads suck. Underbart att äntligen vara i hans armar och hans läppar mot mina igen. Men jag skulle jobba dagen efter, klockan 8... Jag låg på hans mage och vilade på hans bröstkorg. Hans armar var tätt slingrade runt min kropp och så somnade vi.
/boktjejernamedstil
Kommentarer!
