skriven av S. när hon gick i 8:an
Morgondaggen har skrivit oss ett öde
En medeltids kvinnas dagbok
Tidigt i gryningen sprang jag iväg med en sliten trasa för munnen. Min man försvann för ett par dagar innan idag. Nu har jag därför fattat beslutet att fly. I min andra hand har jag en sliten tröja som liknar mer en gammal trasa en ett klädesplagg. Med sorg för min antagligen döda man eller pestsmittade man så springer jag förbi obebodda hus. Döda grisar som bökat i kläder och mest troligen fångat pesten. På vägen till en grotta gör två män och två kvinnor mig sällskap. Alla har tunn klädsel och knappt några saker med sig. Det är väl inte så att vi förväntar oss att överleva. Ty Satans lakejer är överallt där det fortfarande finns liv. Det värdefullaste en kvinna har med sig är bröd. Det vanligaste vi kan äta till frukost. I grottan gör vi kvinnor upp en brasa för att hålla kylan borta. Ack mina tår är redan isbitar. De två männen jagar en kanin eller två. Ty vår mat är kvar i våra enkla övergivna hus. Boken och den här pennan blir ett sista bevis på min existens.
*
Det här är våran andra dag i grottan. En av de unga männen vid namn Karl startade en konversation som livligt satte fart i oss alla.
’’Minns ni förra pingsten?’’
’’Det beror på vad det är vi ska minnas.’’
’’Kvinnan som blev bränd på bål för hon blev anklagad för att vara en häxa, mannen vars huvud blev avhugget för han var en tjuv. Kvinnan som stenades till döds för att hon var otrogen.’’
’’Ack ja, nu återvänder minnena till mig. Ty det var så förfärligt!’’
’’Varför drar du upp sådana hemskheter när vi redan gör vad vi kan för att glömma våra öden vi kommer att lida?’’ frågade kvinnan som sällan sa några ord överhuvudtaget.
’’Har ni hört talas om att deras vålnader lever kvar även nu?’’
’’Häxerier! Är det sant? Det måste vara ännu en myt.’’
’’Ack ja, ni kan sova lugnt mina damer. Ty det bara var något denna unge man sa för att skrämmas.’’
’’Unge herrn, om det bara var ett påhittat skämt. Säg mig då varför det står en man utan huvud bakom dig.’’
Kvinnorna brast ut i skratt efter att den andra mannen hade sagt som han sagt. Ty Karl liknade en vålnad i ansiktet själv!
Aldrig hade jag funderat på hur det är att dö. Aldrig har jag syndat oförlåtligt, ack goda gärningar har det varit snålt om. Döden har inte varit en verklighet för mig, den har aldrig funnits i mitt liv. Ty mina föräldrar och mitt släkte, min man och mina vänner alla har funnits vid min sida. I tidigare dagar må jag förlorat en förfäder eller två, annars har jag haft tur vid min sida. Mina föräldrar, vänner, släkte och man, alla har pesten dräpt.. det är inget jag funderar närmare över. Mina kära hade inte velat att jag sörjde dem, ack dom skulle bara le och säga.
’’Vi ses i paradiset, min kära.’’
*
Våran tredje dag i grottan. Våra magar kurrar, vi alla huttrar. Morgondaggen har fortfarande inte lättat. Ack vi verkar ha fått slut på solljus. Vi alla blickar med diskret längtan åt våran hemby. Ingen av oss förväntar att vi ska återvända i livet igen. Vi alla har haft fruktansvärd hosta och början på en feber sedan natten. Om det är pesten eller den kalla temperaturen vet vi inte. Oavsett vad, så är vi alla slavar åt Satan. Morgondaggen har skrivit oss alla ett farväl allt för snart, ty ett farväl nalkas här.
Saga 8B
Det mest förbjudna av J
Det mest förbjudna
“Mitt liv är så trångt, det är alltid fester och tillställningar på kvällarna, och alltid vara klädd i vackra kläder eller rustning. Jag skulle träna rikets soldater för att skydda staden. Jag var likt ett spöke, åt, sov, drack, gjorde mina plikter men jag har aldrig haft något som legat mig riktigt varmt om hjärtat. Min far är förmögen, skrytsam och otrevlig, mor är givmild och ödmjuk de är som natt och dag. Det var lite om hur jag har det, nu ska jag berätta om gårdagen. En av våra slavar som användes till underhållning för folket genom att slåss mot vilda djur eller mot varandra, dog. Jag ser fortfarande hans ansikte som glänste av svett och jord. Håret och ansiktet var insmetat med torkat blod. Hans isblå ögon lyste av skräck och smärta och jag såg hur hans ögon bad om att få hjälp, och jag kunde inget göra. Stora rivsår på högra kinden var långa och djupa. Lejonet dödade honom lätt. Nu måste jag gå, far ska dubba några riddare i tronsalen, jag är sen men jag vill inte gå ner dit.”
Prins Stefan stängde sin dagbok och suckade då det knackade försiktigt på dörren.
- Sir? frågade faderns tjänare.
- Ja? svarade Stefan ilsket eftersom han visste vad tjänaren skulle säga.
- Kungen vill att du genast går ner till tronsalen sir, sa han och bugade efter att han hade framfört sitt meddelande och väntade nu svar från prinsen.
- Jag kommer ner om en stund, kom svaret fortfarande med ogillande stämma.
- Men sir…
- Jag sa om en stund, morrade prinsen och tjänaren bugade och slank kvickt iväg.
Stefan suckade och reste sig från den lyxiga sängen gjord av mörkt trä med mörkröda förhängen. Prinsen behövde inte kasta en blick i spegeln ty han visste vad han skulle få se, Stefan prins av Karling, klädd i rustning med rikets emblem på. Två röda slitsar hängde ner på varsin axel som satt ihop med en guldstenar i en kedja, slitsarna ledde till en knälång röd mantel. En krona satt på hans huvud, eller det skulle föreställa det men det var en pannring grovt smidd av renaste guld runt hans huvud. Hans ansikte var en aning för långt med vackra markerade ögon i en grön nyans, ty det var riktiga flickögon som jämnade ut det långa ansiktet. Läpparna var fylliga med en svagt rosa nyans och näsan var feminin, ingen grov gubbnäsa utan vackert utformad till ansiktet. Hela kroppen var muskulös.
Prinsen gick nerför en lång trappa och genom många korridorer, då hans gemak låg högst upp í ett av de många tornen på slottet. Han gick genom en lönndörr och stod nu bakom ett draperi i tronsalen. På andra sidan hördes höga skratt och mycket prat, så han förstod att han kunde smita in omärkt, så han gjorde det.
- Jag är här nu far, viskade han diskret i faderns öra när han passerade och stannade in bit bort. Fadern avslutade sitt samtal med några andra godsherrar och kom sedan fram till sin son.
- Bra då kan vi börja, sa han kallt när han passerade och tog sin plats längst fram i salen. Stefan suckade, hans far kommer aldrig att ändra på sig.
Prinsens blick sökte genom rummet och han fick syn på sin mor iklädd en vacker, bred och lång röd klänning med gulddetaljer. Hon hade sitt mörkbruna hår utsläppt över ryggen och tiaran hade tunna guldtrådar fastknutna i ringen och som hängde ner i håret så att det såg ut som att drottningens hår skimrade i guld. Han intog sin plats och blickade ut över folket som kommit. Då fick han syn på ett nytt ansikte bland folket, gömt bakom en klassisk blå slängkappa, hon stod nästan längst bak i salen. Hennes vackra mörka ögon såg rakt in i prinsens gröna och var vackert inramade av täta långa ögonfransar. Hennes bleka hy var jämn och fin. Några chokladbruna lockar hängde fram ur huvan och nådde henne till bröstet. Hon bar en vacker kornblå sidenklänning, figursydd i överdelen, böljande ner och bakåt vid midjan och neråt som ett hav bakom henne. Det fanns ljusblå broderier på bröstet och magen, klänningen var långärmad med spets på handryggen i ett v. klädseln visade att hon var en vacker dam men kappan höll ner glansen ty hon var en hovdam till en vacker prinsessa här.
Ceremonin började men prinsen och denna mystiska unga mö kunde inte slita blickarna från varandra. Efter ceremonin sökte han efter henne och hittade henne i en mycket avlägsen och mörk korridor.
- Hej, var det bästa han fick ur sig.
Hon vände sig förvånad om och ett lite leende lekte på hennes läppar. Huvan hängde på ryggen och släppte ut henne mörka lockar längs ryggen.
- Var hälsad, log hon och fortsatte gå.
Stefan blev förvånad, alla brukar buga eller niga inför honom och tala till honom med vördnad men hon gjorde inte det. Han hämtade sig och sprang ikapp denna unga mö.
- Vad heter ni min sköna? frågade han, men kom ihåg en prinsessa som hade pratat om sin hovdam, som var väldigt vacker och en röst som var underbar, hennes hjärta finare och renare än det vackraste guld. Hon kallades miss Pierce av sin härskarinna eller ibland hennes förnamn. Prinsessan ansåg att sin hovdam var lika mycket värd som alla andra här.
- Åhh, du måste vara miss Pierce, log han och hon vände sig leende om.
- Snälla kalla mig Katherine, log hon och rösten var bedjande, mjuk och alldeles underbar.
Prinsen nickade förstående.
- Vad må ditt namn vara unge prins? frågade hennes sammetslena röst.
- Mitt namn är Stefan min sköna, sa han innan han harklade sig och sa: Jag menar Katherine.
Hon log ännu mer, nästan barnsligt glad hela tiden men hon hade en mindre social sida som han såg och det gjorde honom om möjligt ännu mer intresserad.
- Väl angenämt, log hon, nu måste jag skynda iväg till min härskarinna.
- Okej men när kan vi ses igen? frågade han, frustrerad över denna korta stund tillsammans.
- Det kan jag inte svara på, bara gudarna vet, men kanske så ser morgondagen oss tillsammans igen, svarade hon innan hon skyndade iväg längs korridoren och lämnade prinsen ensam i den avlägsna korridoren.
Han gick mot sitt gemak men började styra stegen mot stallet eftersom han inte hade någon lust med att sitta instängd. På väg dit träffade han på en tjänare som fick springa i förväg och göra i ordning hans häst.
Han kom ut på borggården och utanför porten stod en svart stridshingst sadlad och klar. Hans hjärta svällde av stolthet, han hade ridit in och tränat hästen själv som nu var rikets bästa stridshäst. Men det var ingen gullehäst, utan en stridshingst, aggressiv, snabb och stark, nästan utan fruktan då han litade på sin härskare. Stefan gav hästen en klapp in han satt upp och travade ut, utanför stadens murar och in i skogens lugn och frihet. Han visste att det inte var säkert att rida runt själv i skogarna runt Karling men det gjorde det hela ännu mer spännande. Han bara galopperade runt i skogarna och njöt av friheten. Fåglarna sjöng för honom när han red förbi, han började komma till tätare skog och saktade ner hästens gångart till trav, fågellätena ändrades då han kom in i en ny miljö. När han kom fram till en glänta med ett stilla vattenfall och en minisjö som hade kristallklart vatten så man såg vartenda liv i på sjöns botten. Stefan satt av och lät sin häst gå och beta, men utan att ta av utrustningen på hästen av säkerhetsskäl då han snabbt vill komma iväg om det kommer någon fara.
Han lade sig ner i gräset och lät tankarna vandra, men han måste ha somnat för han vaknade med ett ryck när hans häst gnäggade, och Stefan han precis se sin svarta hingst stegra sig och när han landade var han nervös och uppskärrad. Fågelsångerna hade tystnat och det enda som hördes var deras egna hjärtslag och flämtanden. För ett ögonblick var allt stilla. Ett förfärligt knakande och tunga flåsande hördes från skogskanten. En svart skugga rörde sig klumpigt i utkanten av gläntan. Stefans hand flög till vänstra höften där hans svärd skulle sitta men ty den stackars prinsen hade glömt sitt svärd hemma.
Hjärtat bultade vilt i bröstet på honom och hans ögon sökte efter hotet, ett par illvilliga ögon glodde tillbaka på prinsen, djuret kom allt närmare och snart kunde prinsen urskilja ett lurvigt svart huvud. Den klumpiga och kraftiga kroppen kom efter. För varje steg björnen tog så skakade marken lätt under prinsens fötter. Nu hade hela björnkroppen kommit in i solljuset, det var en enorm bjässe och prinsen stod som fastfrusen av skräck.
Smärtan var olidlig, den gjorde honom ursinnig och galen. Han hade varit i sin favoritglänta och mumsat på bär då en förfärlig smärta trängde in genom hans tjocka, fina päls och in mellan skulderbladen. Nu har han gått runt i skogen 2 ljus oh 2 mörker. För varje dag känner han sig trögare i kroppen och sinnet, hela kroppen håller på att domna bort. När han hörde den lilla livet, hade han på känn att det var den lilla, slätansikte som hade vållat honom denna konstanta smärta han bär med sig.
Det var därför han vågade ställa sig öga mot öga mot den som han trodde orsakat honom denna smärta. Han njöt av att se skräcken lysa i det pälslösa ansiktet. Han öppnade gapet och lät all sin smärta och ilska ljuda genom skogen i ett rytande.
Tänderna reflekterades i solljuset, prinsen var så frustrerad att han ville skrika, men han gjorde inte det, inte när man står öga mot öga med den största björn man sett. Frustationen rev i bröstet och han började backa bort från björnen, mot sin häst som stod en bit bort.
Han såg hur det ynkliga lilla livet backade undan av skräck och i vanliga fall skulle han låtit honom gå men ty nu smärtan erövrade allt det goda inom honom. Han tog ett klumpigt språng framåt och välte sitt byte. Han kände blodsmaken på tungan när han rev upp buken, men rustningen och prinsens snabba reaktion att rulla undan gjorde att han bara rispade lite, men det räckte för att hans byte skulle skrika av smärta och det ljudet ekade i skogen. Bytet kom upp och sprang med viss svårighet ifrån honom men han behövde bara höja ramen och så seglade prinsen genom luften och landade 10 meter bort medvetslös.
Han kände hur hans krafter lämnade honom men han var nöjd med att ha skadat den som skadade honom, han var knappt medveten om att han slog i marken och gled in i medvetslösheten.
Katherine tänkte på prins Stefan, hon log vid tanken på hur förvånad han blivit när hon reagerade som hon gjorde, hon hade varit med många gånger förr men ingen hade stulit hennes hjärta som Stefan, och han, utan att ens veta om det. Men hennes vackra leende slocknade när hon tänkte de tillsammans för det skulle inte funka, det är omöjligt. Hon vet att det är fel av henne att ha så starka känslor för prinsen men ingen kan styra över känslor. Hon är inte rätt för honom.
Hennes häst frustade och hon drev på i galopp, tystnaden skrämde henne och hon kom in i en glänta. Synen gjorde henne förskräckt och hennes häst backade och försökte fly. Hon hoppade av sin häst och sprang i klänningen in i gläntan fram till prinsen som var medvetslös och blödde rikligt. Björnen var av en riktigt skrämmande storlek och hon hoppades av hela sitt hjärta att den var död men hon såg inte prinsens svärd någonstans. Hennes hjärta slog vilt men hon koncentrerade sig på prinsen och rev av flera långa remsor av sin kappa som hon gjorde ett flätat förband av och lindade runt prinsens skadade buk.
Hon såg prinsens svarta häst gå och beta en bit bort, björnen började grymta röra på sig. Skräcken grep tag i henne men hon kunde ju inte lämna Karlings prins ensam i skogen lämnad till en björn. Hon försökte få upp prinsen, eller åtminstone släpa honom bort till hans häst, hon vågade inte gå och hämta hästen, då den hade ett rykte om att vara lite aggressiv. Men prinsen var alldeles för tung med rustning på, den vägde för mycket.
Björnen reste sig och började gå klumpigt mot de, han röt ilsket och gjorde sig redo för attack.
Hjärtat bultade vilt i hennes bröst, och hon stod som fastfrusen, deras sista stund var kommen.
Just när hon trodde att de skulle dö hörde hon en häst gnägga och hon såg hur hennes häst offrade sig själv för att rädda dom, och hur björnen bit för bit släckte hennes häst liv. Tårarna rann nerför hennes kinder och sorgen förvandlades till ilska. Varför skulle en björn döda en oskyldig häst?!
Hon sprang skrikande och började slå på björnen med kraftiga grenar och stenar. Hennes älskade häst kämpade och sparkade några bra träffar, de slogs på samma sida. Hennes häst föll snart och slöt ögonen för alltid. Efter föll björnen ner död, hennes häst hade lyckats döda björnen men till priset av sig själv.
En vecka senare satt miss Pierce bredvid den fortfarande medvetslöse prinsen, hon baddade hans panna med en fuktig trasa.
- Det var ett under att vi tillslut kom hem, berättade hon med gråten i halsen för den medvetslöse prinsen, osäker på om han kunde höra. Hon höll hans ena hand i sina två samtidigt som hon pratade med honom.
- Din häst är så tapper, grät hon, då hon tänkte på sin egna, avlidna häst, tårarna gled längs hennes kinder och ner på deras sammansvetsade händer.
- Du måste vakna snart då Karling behöver sin prins. Alla äro oroliga då vi lever i farliga tider, men för kärleken till Karling måste du vakna. Hon skakade förtvivlat på huvudet, baddade hans panna en sista gång och gick sedan ut från prinsens gemak. Prinsessan Arya var mycket förstående och lät sin hovdam gå lite som hon ville. Miss Arya var en självständig och tapper kvinna, som uppskattades skarpt och hade nått till folkets hjärta. Katherine var mycket lycklig att ha henne som härskarinna.
Hon knackade försiktigt på dörren innan hon gick in till miss Arya.
- Var hälsad min prinsessa, sa hon och neg.
Arya vände sig om med ett vänligt leende och med blicken "Vad har vi sagt om det där", suckade och sa: Var hälsad miss Pierce, men vad har vi sagt om våra hälsningar? Vi är lika mycket värda, alla har bara inte insett det än, sa hon med längtan i rösten när hon nämnde det sista.
- Ja, min dam, ni har rätt, svarade Katherine
- Så hur var det med prins Stefan idag? frågade Arya.
- Ingen förändring, suckade Katherine.
- Det var tråkigt att höra, svarade Arya medlidsamt.
- Ja verkligen, kungen och drottningen är helt förstörda just nu.
- Kan du hjälpa mig att byta klänning? Det ska hållas en helande ceremoni för prinsen, förklarade Arya.
- Vad vill ni bära för klänning? frågade Katherine och gick fram till Aryas skåp med kläder.
- Den svarta med silvermönster, svarade Arya glatt, och Katherine log, ty det var hon som sydde den till prinsessan. Katherine plockade fram en svart lång klänning med vackra silverbroderier på bröstet, den var långärmad och slutade med silverkant i ärmslutet.
Hon hjälpte Arya av med den gröna klänningen, rättade till underklädseln och hjälpte henne på med den svarta, allt under mysigt småprat.
Efter att ha hjälpt henne på med klänningen så kammade hon ut Aryas svarta hår och låt det hänga över sin härskarinnas axlar innan hon satte på en silvertiara på hennes huvud.
Arya vände sig om och log.
- Tack för hjälpen, nu ska vi fixa till dig, hur vill du ha det?
-Ursäkta ma'am, jag förstår inte, svarade Katherine och Arya skrattade.
-Du ska vara med och du måste vara finklädd, skrattade hon.
- Nej min dam, det behövs inte, skyndade sig Katherine att säga.
-Inte? frågade Arya förvånat: Jag går inte utan min hovdam med mig på prinsens helande ceremoni.
- Kom nu, fortsatte hon och drog med Katherine till klädskåpet igen och plockade fram en enkel svart klänning, helt utan mönster och det gjorde den väldigt elegant. Sedan plockade hon fram skor och underställ till Katherine, inte nog med det, sedan hjälpte Arya henne.
- Så, du blev jättefin, log hon och lät Katherines lockar hänga fritt över axlarna.
De gick tillsammans till prinsens gemak, där det redan började samlas med folk som ville vara med, alla fick ge prinsen hälsningar och sedan började ceremonin.
Senare den kvällen satt Katherine åter igen bredvid prinsen höll hans hand i sina.
-Du vet att de undersökte björnen idag, den var förgiftad med en pil, det var därför den var så arg, viskade Katherine till honom med gråten i halsen. Hon fortsatte att berätta för honom om allt som hände runt om medan han låg medvetslös. Hans sår hade läkt bra tyckte deras schaman.
- Förlåt för att jag inte verkade gilla dig, det var bäst så för vi kan ju inte vara tillsammans även om vi älskar varandra, men nu när du ligger medvetslös och att de säger att du borde ha vaknat sedan länge så vill jag säga det, hon gjorde en paus i sitt berättande och sa sedan, jag älskar dig. Hon lät tårarna rinna och kysste hans hand innan hon vände sig om för att gå när hon hörde ett mumlande ljud från Stefan.
- Katherine, viskade han och hon vände sig om och såg in i hans vackra gröna ögon som var fulla av sorg då han också visste att de inte kunde vara tillsammans.
- Stefan, suckade hon lättat men rösten tyngdes av sorg. Han satt upp i sängen och hon satte sig bredvid honom.
- Jag älskar dig Katherine Pierce av hela mitt hjärta då du har tagit mitt hjärta med en enda blick, sa han kärleksfullt men lite sorg fanns kvar i rösten. Hon suckade, orden fick hennes hjärta att svälla av glädje.
- Stefan, vi borde inte fortsätta såhär, vi får inte, dina föräldrar kommer aldrig acceptera att du älskar en sådan som mig, suckade hon och tårarna rann nerför hennes kinder.
Han såg tårarna glittra på hennes kinder och han strök försiktigt bort tårarna, men hon drog bort och skakade på huvudet samtidigt som hon grät ännu mer. Han lade en hand bakom hennes nacke fick henne att titta in i hans ögon och sa: Jag vet att vi inte borde göra det, men om vi vill det då? Mina föräldrar behöver inte få reda på det även fast jag just nu vill skrika av glädje över att jag har dig, men mitt hjärta sjunger för oss, jag tänker inte ändra min känslor, vi kan inte göra det så jag säger det igen, jag älskar dig Katherine. Han tittade in i hennes mörka ögon och såg förtvivlan, han lutade sig närmare henne.
- Jag älskar dig Katherine, viskade han igen.
Hon satt stilla som en staty när deras läppar möttes i en tafatt första kyss.
Känslan när någon ger gensvar på kärlek äro underbar, och denna känsla fick prinsen känna på då Katherine gav gensvar, hennes läppar så varma och mjuka.
De kysstes allt mer ivrigt. Hans fingrar började knyta upp snörningen på hennes klänning och han kände hur hennes fingrar knöt upp hans snörning på tröjan, och snart låg kläderna på golvet och Katherine i hans säng med honom. De älskade med varandra med kärlekens lyckorus inom sig och de somnade tätt omslingrade.
Solljuset stack honom i ögonen på morgonen, han låg ensam, suckade och vände sig om för att somna om då han fick syn på en röd ros ligga på kudden bredvid med ett litet brev. Han öppnade det och läste:
"God morgon min prins!
Jag var tvungen att gå och göra mina sysslor åt lady Arya. Jag hade en underbar natt, men vi vet båda att det inte kommer fortsätta, du är en prins och jag en tjänarinna.
Glädje, synder och sorg är det vi delar min älskade, ty vår kärlek är stark men detta inte nog. Du kommer hitta din prinsessa, du kommer bli kung en dag och då kan jag inte vara din drottning.
/Katherine"
Han satte rosen i sin vackraste vas, satte på sina kläder och var påväg ut när han såg en lyxig frukost stå framdukad på hans bord, bordet var pyntat med vackra blommor och blad. Han suckade och gick fram till bordet och hittade ett till brev från Katherine, han öppnade det och läste.
"Min prins, sök inte upp mig, snälla!
/Katherine"
Han suckade och försökte hålla tillbaka gråten som satt som en klump i halsen. Tyst åt han den underbara frukosten Katherine gjort åt honom men han njöt inte fullt av den eftersom Katherine inte delade den med honom.
Han gick sedan till arméns träningsfält och gav soldaterna det hårdaste träningspass som skådats. Han ville se dem lida så som han själv led, alla runt om honom kunde se att han led, han var en snäll prins men när han mådde dåligt då fick de runt omkring honom lida också. Men han var bara sårad.
Flera dagar gick utan att han såg skymten av Katherine, han hade sett prinsessan Arya men varje gång utan sin hovdam.
Hans humör torterade alla i hans omgivning. På ett ställe gav det resultat och det var i armén då deras soldater blev ännu bättre av prinsens träningsschema.
Han kände att han var tvungen att prata med prinsessan Arya snart, väldigt snart. Han fick sitt tillfälle utanför slottet då han skulle ut och hon in.
- Var hälsad prinsessan Arya, hälsade han och bugade.
- Var hälsad prins Stefan, hälsade hon tillbaka och neg.
- Kan du svära på din inre själ att ni inte yttrar ett ord om det jag har att berätta för dig, prinsessan Arya? frågade prins Stefan han allvarligt. Hon tittade misstänksamt på honom innan hon särade på läpparna och sa: Jag svär vid min inre själ att jag ej yttrar ett ord om det ni har att berätta för mig, prins Stefan, svarade hon allvarligt.
- Tack lady Arya, jag är ödmjukt tacksam, sa han allvarligt och började berätta för henne.
- Jag föll för Katherine första gången jag såg henne. Du vet att hon hittade mig i skogen efter björnattacken och att hon ofta besökte mig efter det när jag låg medvetslös. Hon pratade med mig och sa att hon älskade mig. Jag vaknade av de orden och vi älskade med varandra. Hon var försvunnen när jag vaknade och jag har inte sett henne sedan dess, Vet du var hon befinner sig? avslutade prinsens sin historia, orolig över hur prinsessan Arya skulle reagera.
Hon suckade tungt och mötte hans blick, hennes blick sade allt.
- Jag är ledsen prins Stefan, men miss Pierce är inte tillgänglig, hon kan inte se dig och få sitt hjärta krossat varje gång, att se dig är för svårt då ni inte kan vara tillsammans. Hon kämpar fortfarande med sina känslor, förklarade lady Arya sorgset.
- Snälla berätta bara vart hon är, bönade prinsen.
- Nej prins Stefan, du får inte träffa henne, tids nog kommer Miss Pierce söka upp dig om hon vill eller behöver, men nu, måste hon få sin lite tid och komma över och bearbeta allt som hänt, svarade prinsessan Arya kallare, och gick iväg, hennes fotsteg ekade i hans huvud som trummor, men inte högre än hennes ord som även dem ekade i hans huvud.
Han gick till sitt gemak och ställde sig vid ett av de stora fönstren och tittade på solnedgången bortom stadens murar.
Hon var så tacksam över att hennes härskarinna, prinsessan Arya lät henne stanna i hennes gemak och sköta de flesta sysslor därifrån, hon slapp lämna hennes rum. Hon ville träffa prins Stefan men att veta att de inte kunde vara tillsammans var förstark då hon vet vilken smärta det tillför. Det är bättre att leva vidare utan varandra på varsitt håll än att hela tiden separeras och slåss mot lagarna i landet.
Hon hörde Arya komma in genom dörren och hänga av sig kappan. Katherine plockade undan det sista och gick sedan för att hälsa på prinsessan. Arya satt på sängen och klappade bredvid sig. Katherine satte sig och mötte Aryas dystra blick.
- Vad har hänt min prinsessa? frågade Katherine oroligt.
- Jag mötte prins Stefan utanför slottet, han torterar alla i sin omgivning eftersom han själv är sårad, han är i desperat behov av att få träffa dig. Han älskar dig uppriktigt, suckade Arya och log sorgset. Katherine kände hur tårarna började rinna, hon var så frustrerad och hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Arya höll om Katherine och lät henne gråta mot hennes axel.
- Gå och sök upp honom Katherine, lös problemen, sa Arya.
Katherine nickade hon torkade tårarna och försökte rätta till klänningen, sedan gick hon mot prinsens gemak.....
Han stod fortfarande och tittade på solnedgången när han började känna sig iakttagen och han vände sig långsamt om och såg rakt på Katherine som stod mitt på golvet, i den vackra blå klänningen hon burit första gången deras ögon möttes. Han fylldes av glädje, lättnad och beundran av hennes skönhet, som en djupt kristen får se en gud på riktigt.
Han sprang och omfamnade henne samtidigt som deras läppar möttes med alla starka känslor bakom kyssen. Det var en lättnad som träd bryter genom mark och blommorna slår ut. Friden varade inte länge. Soldaterna sparkade in dörren och vissa drog Katherine ifrån honom, och andra ledde iväg honom men båda slogs för att få vara tillsammans och båda misslyckades, utan svärd i hand var prinsen övermannad då soldaterna hade svärd. De ledde honom till tronsalen och Katherine till fängelsehålorna, hans far väntade med ryggen mot honom, soldaterna gick och tystnaden blev total mellan far och son, kung som prins.
- Förlåt fader, jag vet att det inte var som ni hade väntat er... Började han förklara men kungen avbröt honom.
- Hur vågar du kränka och smutsa ner vårt namn?! Röt kungen ilsket och vände sig häftigt om.
-Du ska inte blir kär i en sådan typ, utan någon som inte har nedsmutsade händer! fortsatte han.
- Jag älskar vem jag vill och det är Katherine jag älskar och min känslor kommer förevigt stanna kvar hos henne, hon är definitivt ingen "sådan typ" eller har särskilt nedsmutsade händer, hon bättre och har renare hjärta än vad någon annan i riket har! Prinsens röst steg och steg när han talade.
- Du vet inget om kärlek!
- Det ska komma från rätt person, jag vet att du har flera älskarinnor utanför slottets murar, i staden springer många halvkungliga barn runt och vet inte vem som är deras fader! Skrek Stefan och nu blossade hatet inom honom.
- Nu kniper du igen! Skrek fadern och hans ena hand flög blixtsnabbt fram för att lära prinsen lite hyfs. Stefan såg handen komma och fångade enkelt upp den, han såg faderns förvånade blick innan han tvingade ner honom på knä och höll ett smärtsamt grepp med kungens armar, hals och sina egna händer.
- Den kvinnan ska halshuggas i gryningen! Skrek fadern trotsigt. Alla prinsens känslor försvann och lämnade kvar tomhet. Han släppte sin far och gick till sitt gemak som en zombie, där kunde han gråta ut, han visste att hans far hade placerat ut många vakter runt Katherine och att de definitivt inte kommer släppa fram honom även om han är kronprinsen. Det knackade på dörren och prinsessan Arya kom in med en sjal runt huvudet och tårarna rinnandes nerför kinderna.
- Jag kan inte rädda Katherine, jag fick inte begära att få henne tillbaka, kungen vill döda henne och då ska det bli så, grät Arya. Han höll om henne och de grät tillsammans. Prinsen drack det vin som lämnades till honom och han började genast känna sig dåsig och somnade med kläderna på i sängen. Han skulle gå tidigt till Katherine och hälsa på henne, försöka kan man göra, tänkte han innan han somnade.
Hon satt och grät i den kalla, äckliga cellen, det prasslade i ena hörnet och hon kröp i hörnet längst bort från ljudet. Klänningen var smutsig och hon längtade efter Stefan så det värkte i hjärtat och hon kände sig halv utan honom. Natten kröp fram och snart nalkades gryningen. Hon hörde på långa vägar när soldaterna som skulle hämta henne kom. De sa inte ett ord varken till henne eller varandra, de lyfte upp henne mellan sig och ledde iväg henne mot torget, bödeln stod och väntade, hon blickade ut på folket som drog efter andan i förundran över hennes skönhet, soldaterna tvingade ner henne på knä och böja fram huvudet över en träbalja.
Kungen reste sig och folket blev knäpptyst.
- Vänd på henne och låt henne skåda yxan sänkas mot sin hals, skrek han hatiskt. Folket drog efter andan av hur kungens vilja kunde vara så ond. Soldaterna gjorde som de blev tillsagda.
Han vaknade med ett ryck. Vad var det för oväsen? Sedan kom han på att Katherine skulle dömas idag. Hur kunde han försova sig?! Han måste fått sömnmedel, det måste ha varit vinet han drack igår, tänkte han ilsket.
Han sprang ut, inte ut på balkongen där han skulle sitta och iaktta det hela. Adrenalinet pumpade i ådrorna och hjärtat dundrade mot bröstkorgen. Han kom ut ur slottet och började springa mot torget, han såg på lång väg att det var fullproppat med folk som ville se prinsens kärlek dö. Bödeln stod i andra änden av torget. Blodet dundrade i huvudet, och han hörde folk kasta glåp och hat ord efter honom då han trängde sig fram utan att ta hänsyn för folket, han brydde sig inte om vad som sades om honom, han brydde sig bara om Katherine. Han tittade upp samtidigt som han trängde sig fram genom folkmassan, fadern stod med ena handen höjd och bödeln med yxan höjd, det tidiga solljuset reflekterades mot yxans skinande stål.
Han hade kommit längst fram nu, han såg Katherines blottade hals, fadern hade bett soldaterna att vända på henne för att göra det hela mer plågsamt. Han hade alltid hatat sin fader men att se honom tortera hans älskade, det var droppen som fick vattenbägaren att rinna över. Hatet var starkare än någonsin och han blottade ilsket tänderna. Han såg fadern sänka handen och bödeln flyttade yxan lite bakåt för att få mer kraft.
-NEEJ!!!! Skrek han och kastade sig över Katherine och deras läppar möttes i en sista kyss. Det sista prinsen hörde var moderns skrik av fasa innan prinsen blev av med allt från halsen och uppåt, och sedan särade Katherines huvud från hennes kropp. Deras huvuden hamnade i baljan fortfarande med läpparna mot varandra.
Hon vände sig mot det protesterande ljudet av stämman hon älskade och såg Stefan kasta sig fram över henne, hon kände hans kroppstyngd över sig precis som när de först älskade med varandra, deras läppar möttes i en kyss av njutning innan yxan delade de bådas huvuden från deras kroppar.
"Nu är vi för alltid sammansvetsade min älskade, våra hjärtan söker fred, våra själars eld slockna och våra kroppar äro icke brukbara för oss ty vi blev dödade med kärlekens h
Skrivet i 8:an
“Mitt liv är så trångt, det är alltid fester och tillställningar på kvällarna, och alltid vara klädd i vackra kläder eller rustning. Jag skulle träna rikets soldater för att skydda staden. Jag var likt ett spöke, åt, sov, drack, gjorde mina plikter men jag har aldrig haft något som legat mig riktigt varmt om hjärtat. Min far är förmögen, skrytsam och otrevlig, mor är givmild och ödmjuk de är som natt och dag. Det var lite om hur jag har det, nu ska jag berätta om gårdagen. En av våra slavar som användes till underhållning för folket genom att slåss mot vilda djur eller mot varandra, dog. Jag ser fortfarande hans ansikte som glänste av svett och jord. Håret och ansiktet var insmetat med torkat blod. Hans isblå ögon lyste av skräck och smärta och jag såg hur hans ögon bad om att få hjälp, och jag kunde inget göra. Stora rivsår på högra kinden var långa och djupa. Lejonet dödade honom lätt. Nu måste jag gå, far ska dubba några riddare i tronsalen, jag är sen men jag vill inte gå ner dit.”
Prins Stefan stängde sin dagbok och suckade då det knackade försiktigt på dörren.
- Sir? frågade faderns tjänare.
- Ja? svarade Stefan ilsket eftersom han visste vad tjänaren skulle säga.
- Kungen vill att du genast går ner till tronsalen sir, sa han och bugade efter att han hade framfört sitt meddelande och väntade nu svar från prinsen.
- Jag kommer ner om en stund, kom svaret fortfarande med ogillande stämma.
- Men sir…
- Jag sa om en stund, morrade prinsen och tjänaren bugade och slank kvickt iväg.
Stefan suckade och reste sig från den lyxiga sängen gjord av mörkt trä med mörkröda förhängen. Prinsen behövde inte kasta en blick i spegeln ty han visste vad han skulle få se, Stefan prins av Karling, klädd i rustning med rikets emblem på. Två röda slitsar hängde ner på varsin axel som satt ihop med en guldstenar i en kedja, slitsarna ledde till en knälång röd mantel. En krona satt på hans huvud, eller det skulle föreställa det men det var en pannring grovt smidd av renaste guld runt hans huvud. Hans ansikte var en aning för långt med vackra markerade ögon i en grön nyans, ty det var riktiga flickögon som jämnade ut det långa ansiktet. Läpparna var fylliga med en svagt rosa nyans och näsan var feminin, ingen grov gubbnäsa utan vackert utformad till ansiktet. Hela kroppen var muskulös.
Prinsen gick nerför en lång trappa och genom många korridorer, då hans gemak låg högst upp í ett av de många tornen på slottet. Han gick genom en lönndörr och stod nu bakom ett draperi i tronsalen. På andra sidan hördes höga skratt och mycket prat, så han förstod att han kunde smita in omärkt, så han gjorde det.
- Jag är här nu far, viskade han diskret i faderns öra när han passerade och stannade in bit bort. Fadern avslutade sitt samtal med några andra godsherrar och kom sedan fram till sin son.
- Bra då kan vi börja, sa han kallt när han passerade och tog sin plats längst fram i salen. Stefan suckade, hans far kommer aldrig att ändra på sig.
Prinsens blick sökte genom rummet och han fick syn på sin mor iklädd en vacker, bred och lång röd klänning med gulddetaljer. Hon hade sitt mörkbruna hår utsläppt över ryggen och tiaran hade tunna guldtrådar fastknutna i ringen och som hängde ner i håret så att det såg ut som att drottningens hår skimrade i guld. Han intog sin plats och blickade ut över folket som kommit. Då fick han syn på ett nytt ansikte bland folket, gömt bakom en klassisk blå slängkappa, hon stod nästan längst bak i salen. Hennes vackra mörka ögon såg rakt in i prinsens gröna och var vackert inramade av täta långa ögonfransar. Hennes bleka hy var jämn och fin. Några chokladbruna lockar hängde fram ur huvan och nådde henne till bröstet. Hon bar en vacker kornblå sidenklänning, figursydd i överdelen, böljande ner och bakåt vid midjan och neråt som ett hav bakom henne. Det fanns ljusblå broderier på bröstet och magen, klänningen var långärmad med spets på handryggen i ett v. klädseln visade att hon var en vacker dam men kappan höll ner glansen ty hon var en hovdam till en vacker prinsessa här.
Ceremonin började men prinsen och denna mystiska unga mö kunde inte slita blickarna från varandra. Efter ceremonin sökte han efter henne och hittade henne i en mycket avlägsen och mörk korridor.
- Hej, var det bästa han fick ur sig.
Hon vände sig förvånad om och ett lite leende lekte på hennes läppar. Huvan hängde på ryggen och släppte ut henne mörka lockar längs ryggen.
- Var hälsad, log hon och fortsatte gå.
Stefan blev förvånad, alla brukar buga eller niga inför honom och tala till honom med vördnad men hon gjorde inte det. Han hämtade sig och sprang ikapp denna unga mö.
- Vad heter ni min sköna? frågade han, men kom ihåg en prinsessa som hade pratat om sin hovdam, som var väldigt vacker och en röst som var underbar, hennes hjärta finare och renare än det vackraste guld. Hon kallades miss Pierce av sin härskarinna eller ibland hennes förnamn. Prinsessan ansåg att sin hovdam var lika mycket värd som alla andra här.
- Åhh, du måste vara miss Pierce, log han och hon vände sig leende om.
- Snälla kalla mig Katherine, log hon och rösten var bedjande, mjuk och alldeles underbar.
Prinsen nickade förstående.
- Vad må ditt namn vara unge prins? frågade hennes sammetslena röst.
- Mitt namn är Stefan min sköna, sa han innan han harklade sig och sa: Jag menar Katherine.
Hon log ännu mer, nästan barnsligt glad hela tiden men hon hade en mindre social sida som han såg och det gjorde honom om möjligt ännu mer intresserad.
- Väl angenämt, log hon, nu måste jag skynda iväg till min härskarinna.
- Okej men när kan vi ses igen? frågade han, frustrerad över denna korta stund tillsammans.
- Det kan jag inte svara på, bara gudarna vet, men kanske så ser morgondagen oss tillsammans igen, svarade hon innan hon skyndade iväg längs korridoren och lämnade prinsen ensam i den avlägsna korridoren.
Han gick mot sitt gemak men började styra stegen mot stallet eftersom han inte hade någon lust med att sitta instängd. På väg dit träffade han på en tjänare som fick springa i förväg och göra i ordning hans häst.
Han kom ut på borggården och utanför porten stod en svart stridshingst sadlad och klar. Hans hjärta svällde av stolthet, han hade ridit in och tränat hästen själv som nu var rikets bästa stridshäst. Men det var ingen gullehäst, utan en stridshingst, aggressiv, snabb och stark, nästan utan fruktan då han litade på sin härskare. Stefan gav hästen en klapp in han satt upp och travade ut, utanför stadens murar och in i skogens lugn och frihet. Han visste att det inte var säkert att rida runt själv i skogarna runt Karling men det gjorde det hela ännu mer spännande. Han bara galopperade runt i skogarna och njöt av friheten. Fåglarna sjöng för honom när han red förbi, han började komma till tätare skog och saktade ner hästens gångart till trav, fågellätena ändrades då han kom in i en ny miljö. När han kom fram till en glänta med ett stilla vattenfall och en minisjö som hade kristallklart vatten så man såg vartenda liv i på sjöns botten. Stefan satt av och lät sin häst gå och beta, men utan att ta av utrustningen på hästen av säkerhetsskäl då han snabbt vill komma iväg om det kommer någon fara.
Han lade sig ner i gräset och lät tankarna vandra, men han måste ha somnat för han vaknade med ett ryck när hans häst gnäggade, och Stefan han precis se sin svarta hingst stegra sig och när han landade var han nervös och uppskärrad. Fågelsångerna hade tystnat och det enda som hördes var deras egna hjärtslag och flämtanden. För ett ögonblick var allt stilla. Ett förfärligt knakande och tunga flåsande hördes från skogskanten. En svart skugga rörde sig klumpigt i utkanten av gläntan. Stefans hand flög till vänstra höften där hans svärd skulle sitta men ty den stackars prinsen hade glömt sitt svärd hemma.
Hjärtat bultade vilt i bröstet på honom och hans ögon sökte efter hotet, ett par illvilliga ögon glodde tillbaka på prinsen, djuret kom allt närmare och snart kunde prinsen urskilja ett lurvigt svart huvud. Den klumpiga och kraftiga kroppen kom efter. För varje steg björnen tog så skakade marken lätt under prinsens fötter. Nu hade hela björnkroppen kommit in i solljuset, det var en enorm bjässe och prinsen stod som fastfrusen av skräck.
Smärtan var olidlig, den gjorde honom ursinnig och galen. Han hade varit i sin favoritglänta och mumsat på bär då en förfärlig smärta trängde in genom hans tjocka, fina päls och in mellan skulderbladen. Nu har han gått runt i skogen 2 ljus oh 2 mörker. För varje dag känner han sig trögare i kroppen och sinnet, hela kroppen håller på att domna bort. När han hörde den lilla livet, hade han på känn att det var den lilla, slätansikte som hade vållat honom denna konstanta smärta han bär med sig.
Det var därför han vågade ställa sig öga mot öga mot den som han trodde orsakat honom denna smärta. Han njöt av att se skräcken lysa i det pälslösa ansiktet. Han öppnade gapet och lät all sin smärta och ilska ljuda genom skogen i ett rytande.
Tänderna reflekterades i solljuset, prinsen var så frustrerad att han ville skrika, men han gjorde inte det, inte när man står öga mot öga med den största björn man sett. Frustationen rev i bröstet och han började backa bort från björnen, mot sin häst som stod en bit bort.
Han såg hur det ynkliga lilla livet backade undan av skräck och i vanliga fall skulle han låtit honom gå men ty nu smärtan erövrade allt det goda inom honom. Han tog ett klumpigt språng framåt och välte sitt byte. Han kände blodsmaken på tungan när han rev upp buken, men rustningen och prinsens snabba reaktion att rulla undan gjorde att han bara rispade lite, men det räckte för att hans byte skulle skrika av smärta och det ljudet ekade i skogen. Bytet kom upp och sprang med viss svårighet ifrån honom men han behövde bara höja ramen och så seglade prinsen genom luften och landade 10 meter bort medvetslös.
Han kände hur hans krafter lämnade honom men han var nöjd med att ha skadat den som skadade honom, han var knappt medveten om att han slog i marken och gled in i medvetslösheten.
Katherine tänkte på prins Stefan, hon log vid tanken på hur förvånad han blivit när hon reagerade som hon gjorde, hon hade varit med många gånger förr men ingen hade stulit hennes hjärta som Stefan, och han, utan att ens veta om det. Men hennes vackra leende slocknade när hon tänkte de tillsammans för det skulle inte funka, det är omöjligt. Hon vet att det är fel av henne att ha så starka känslor för prinsen men ingen kan styra över känslor. Hon är inte rätt för honom.
Hennes häst frustade och hon drev på i galopp, tystnaden skrämde henne och hon kom in i en glänta. Synen gjorde henne förskräckt och hennes häst backade och försökte fly. Hon hoppade av sin häst och sprang i klänningen in i gläntan fram till prinsen som var medvetslös och blödde rikligt. Björnen var av en riktigt skrämmande storlek och hon hoppades av hela sitt hjärta att den var död men hon såg inte prinsens svärd någonstans. Hennes hjärta slog vilt men hon koncentrerade sig på prinsen och rev av flera långa remsor av sin kappa som hon gjorde ett flätat förband av och lindade runt prinsens skadade buk.
Hon såg prinsens svarta häst gå och beta en bit bort, björnen började grymta röra på sig. Skräcken grep tag i henne men hon kunde ju inte lämna Karlings prins ensam i skogen lämnad till en björn. Hon försökte få upp prinsen, eller åtminstone släpa honom bort till hans häst, hon vågade inte gå och hämta hästen, då den hade ett rykte om att vara lite aggressiv. Men prinsen var alldeles för tung med rustning på, den vägde för mycket.
Björnen reste sig och började gå klumpigt mot de, han röt ilsket och gjorde sig redo för attack.
Hjärtat bultade vilt i hennes bröst, och hon stod som fastfrusen, deras sista stund var kommen.
Just när hon trodde att de skulle dö hörde hon en häst gnägga och hon såg hur hennes häst offrade sig själv för att rädda dom, och hur björnen bit för bit släckte hennes häst liv. Tårarna rann nerför hennes kinder och sorgen förvandlades till ilska. Varför skulle en björn döda en oskyldig häst?!
Hon sprang skrikande och började slå på björnen med kraftiga grenar och stenar. Hennes älskade häst kämpade och sparkade några bra träffar, de slogs på samma sida. Hennes häst föll snart och slöt ögonen för alltid. Efter föll björnen ner död, hennes häst hade lyckats döda björnen men till priset av sig själv.
En vecka senare satt miss Pierce bredvid den fortfarande medvetslöse prinsen, hon baddade hans panna med en fuktig trasa.
- Det var ett under att vi tillslut kom hem, berättade hon med gråten i halsen för den medvetslöse prinsen, osäker på om han kunde höra. Hon höll hans ena hand i sina två samtidigt som hon pratade med honom.
- Din häst är så tapper, grät hon, då hon tänkte på sin egna, avlidna häst, tårarna gled längs hennes kinder och ner på deras sammansvetsade händer.
- Du måste vakna snart då Karling behöver sin prins. Alla äro oroliga då vi lever i farliga tider, men för kärleken till Karling måste du vakna. Hon skakade förtvivlat på huvudet, baddade hans panna en sista gång och gick sedan ut från prinsens gemak. Prinsessan Arya var mycket förstående och lät sin hovdam gå lite som hon ville. Miss Arya var en självständig och tapper kvinna, som uppskattades skarpt och hade nått till folkets hjärta. Katherine var mycket lycklig att ha henne som härskarinna.
Hon knackade försiktigt på dörren innan hon gick in till miss Arya.
- Var hälsad min prinsessa, sa hon och neg.
Arya vände sig om med ett vänligt leende och med blicken "Vad har vi sagt om det där", suckade och sa: Var hälsad miss Pierce, men vad har vi sagt om våra hälsningar? Vi är lika mycket värda, alla har bara inte insett det än, sa hon med längtan i rösten när hon nämnde det sista.
- Ja, min dam, ni har rätt, svarade Katherine
- Så hur var det med prins Stefan idag? frågade Arya.
- Ingen förändring, suckade Katherine.
- Det var tråkigt att höra, svarade Arya medlidsamt.
- Ja verkligen, kungen och drottningen är helt förstörda just nu.
- Kan du hjälpa mig att byta klänning? Det ska hållas en helande ceremoni för prinsen, förklarade Arya.
- Vad vill ni bära för klänning? frågade Katherine och gick fram till Aryas skåp med kläder.
- Den svarta med silvermönster, svarade Arya glatt, och Katherine log, ty det var hon som sydde den till prinsessan. Katherine plockade fram en svart lång klänning med vackra silverbroderier på bröstet, den var långärmad och slutade med silverkant i ärmslutet.
Hon hjälpte Arya av med den gröna klänningen, rättade till underklädseln och hjälpte henne på med den svarta, allt under mysigt småprat.
Efter att ha hjälpt henne på med klänningen så kammade hon ut Aryas svarta hår och låt det hänga över sin härskarinnas axlar innan hon satte på en silvertiara på hennes huvud.
Arya vände sig om och log.
- Tack för hjälpen, nu ska vi fixa till dig, hur vill du ha det?
-Ursäkta ma'am, jag förstår inte, svarade Katherine och Arya skrattade.
-Du ska vara med och du måste vara finklädd, skrattade hon.
- Nej min dam, det behövs inte, skyndade sig Katherine att säga.
-Inte? frågade Arya förvånat: Jag går inte utan min hovdam med mig på prinsens helande ceremoni.
- Kom nu, fortsatte hon och drog med Katherine till klädskåpet igen och plockade fram en enkel svart klänning, helt utan mönster och det gjorde den väldigt elegant. Sedan plockade hon fram skor och underställ till Katherine, inte nog med det, sedan hjälpte Arya henne.
- Så, du blev jättefin, log hon och lät Katherines lockar hänga fritt över axlarna.
De gick tillsammans till prinsens gemak, där det redan började samlas med folk som ville vara med, alla fick ge prinsen hälsningar och sedan började ceremonin.
Senare den kvällen satt Katherine åter igen bredvid prinsen höll hans hand i sina.
-Du vet att de undersökte björnen idag, den var förgiftad med en pil, det var därför den var så arg, viskade Katherine till honom med gråten i halsen. Hon fortsatte att berätta för honom om allt som hände runt om medan han låg medvetslös. Hans sår hade läkt bra tyckte deras schaman.
- Förlåt för att jag inte verkade gilla dig, det var bäst så för vi kan ju inte vara tillsammans även om vi älskar varandra, men nu när du ligger medvetslös och att de säger att du borde ha vaknat sedan länge så vill jag säga det, hon gjorde en paus i sitt berättande och sa sedan, jag älskar dig. Hon lät tårarna rinna och kysste hans hand innan hon vände sig om för att gå när hon hörde ett mumlande ljud från Stefan.
- Katherine, viskade han och hon vände sig om och såg in i hans vackra gröna ögon som var fulla av sorg då han också visste att de inte kunde vara tillsammans.
- Stefan, suckade hon lättat men rösten tyngdes av sorg. Han satt upp i sängen och hon satte sig bredvid honom.
- Jag älskar dig Katherine Pierce av hela mitt hjärta då du har tagit mitt hjärta med en enda blick, sa han kärleksfullt men lite sorg fanns kvar i rösten. Hon suckade, orden fick hennes hjärta att svälla av glädje.
- Stefan, vi borde inte fortsätta såhär, vi får inte, dina föräldrar kommer aldrig acceptera att du älskar en sådan som mig, suckade hon och tårarna rann nerför hennes kinder.
Han såg tårarna glittra på hennes kinder och han strök försiktigt bort tårarna, men hon drog bort och skakade på huvudet samtidigt som hon grät ännu mer. Han lade en hand bakom hennes nacke fick henne att titta in i hans ögon och sa: Jag vet att vi inte borde göra det, men om vi vill det då? Mina föräldrar behöver inte få reda på det även fast jag just nu vill skrika av glädje över att jag har dig, men mitt hjärta sjunger för oss, jag tänker inte ändra min känslor, vi kan inte göra det så jag säger det igen, jag älskar dig Katherine. Han tittade in i hennes mörka ögon och såg förtvivlan, han lutade sig närmare henne.
- Jag älskar dig Katherine, viskade han igen.
Hon satt stilla som en staty när deras läppar möttes i en tafatt första kyss.
Känslan när någon ger gensvar på kärlek äro underbar, och denna känsla fick prinsen känna på då Katherine gav gensvar, hennes läppar så varma och mjuka.
De kysstes allt mer ivrigt. Hans fingrar började knyta upp snörningen på hennes klänning och han kände hur hennes fingrar knöt upp hans snörning på tröjan, och snart låg kläderna på golvet och Katherine i hans säng med honom. De älskade med varandra med kärlekens lyckorus inom sig och de somnade tätt omslingrade.
Solljuset stack honom i ögonen på morgonen, han låg ensam, suckade och vände sig om för att somna om då han fick syn på en röd ros ligga på kudden bredvid med ett litet brev. Han öppnade det och läste:
"God morgon min prins!
Jag var tvungen att gå och göra mina sysslor åt lady Arya. Jag hade en underbar natt, men vi vet båda att det inte kommer fortsätta, du är en prins och jag en tjänarinna.
Glädje, synder och sorg är det vi delar min älskade, ty vår kärlek är stark men detta inte nog. Du kommer hitta din prinsessa, du kommer bli kung en dag och då kan jag inte vara din drottning.
/Katherine"
Han satte rosen i sin vackraste vas, satte på sina kläder och var påväg ut när han såg en lyxig frukost stå framdukad på hans bord, bordet var pyntat med vackra blommor och blad. Han suckade och gick fram till bordet och hittade ett till brev från Katherine, han öppnade det och läste.
"Min prins, sök inte upp mig, snälla!
/Katherine"
Han suckade och försökte hålla tillbaka gråten som satt som en klump i halsen. Tyst åt han den underbara frukosten Katherine gjort åt honom men han njöt inte fullt av den eftersom Katherine inte delade den med honom.
Han gick sedan till arméns träningsfält och gav soldaterna det hårdaste träningspass som skådats. Han ville se dem lida så som han själv led, alla runt om honom kunde se att han led, han var en snäll prins men när han mådde dåligt då fick de runt omkring honom lida också. Men han var bara sårad.
Flera dagar gick utan att han såg skymten av Katherine, han hade sett prinsessan Arya men varje gång utan sin hovdam.
Hans humör torterade alla i hans omgivning. På ett ställe gav det resultat och det var i armén då deras soldater blev ännu bättre av prinsens träningsschema.
Han kände att han var tvungen att prata med prinsessan Arya snart, väldigt snart. Han fick sitt tillfälle utanför slottet då han skulle ut och hon in.
- Var hälsad prinsessan Arya, hälsade han och bugade.
- Var hälsad prins Stefan, hälsade hon tillbaka och neg.
- Kan du svära på din inre själ att ni inte yttrar ett ord om det jag har att berätta för dig, prinsessan Arya? frågade prins Stefan han allvarligt. Hon tittade misstänksamt på honom innan hon särade på läpparna och sa: Jag svär vid min inre själ att jag ej yttrar ett ord om det ni har att berätta för mig, prins Stefan, svarade hon allvarligt.
- Tack lady Arya, jag är ödmjukt tacksam, sa han allvarligt och började berätta för henne.
- Jag föll för Katherine första gången jag såg henne. Du vet att hon hittade mig i skogen efter björnattacken och att hon ofta besökte mig efter det när jag låg medvetslös. Hon pratade med mig och sa att hon älskade mig. Jag vaknade av de orden och vi älskade med varandra. Hon var försvunnen när jag vaknade och jag har inte sett henne sedan dess, Vet du var hon befinner sig? avslutade prinsens sin historia, orolig över hur prinsessan Arya skulle reagera.
Hon suckade tungt och mötte hans blick, hennes blick sade allt.
- Jag är ledsen prins Stefan, men miss Pierce är inte tillgänglig, hon kan inte se dig och få sitt hjärta krossat varje gång, att se dig är för svårt då ni inte kan vara tillsammans. Hon kämpar fortfarande med sina känslor, förklarade lady Arya sorgset.
- Snälla berätta bara vart hon är, bönade prinsen.
- Nej prins Stefan, du får inte träffa henne, tids nog kommer Miss Pierce söka upp dig om hon vill eller behöver, men nu, måste hon få sin lite tid och komma över och bearbeta allt som hänt, svarade prinsessan Arya kallare, och gick iväg, hennes fotsteg ekade i hans huvud som trummor, men inte högre än hennes ord som även dem ekade i hans huvud.
Han gick till sitt gemak och ställde sig vid ett av de stora fönstren och tittade på solnedgången bortom stadens murar.
Hon var så tacksam över att hennes härskarinna, prinsessan Arya lät henne stanna i hennes gemak och sköta de flesta sysslor därifrån, hon slapp lämna hennes rum. Hon ville träffa prins Stefan men att veta att de inte kunde vara tillsammans var förstark då hon vet vilken smärta det tillför. Det är bättre att leva vidare utan varandra på varsitt håll än att hela tiden separeras och slåss mot lagarna i landet.
Hon hörde Arya komma in genom dörren och hänga av sig kappan. Katherine plockade undan det sista och gick sedan för att hälsa på prinsessan. Arya satt på sängen och klappade bredvid sig. Katherine satte sig och mötte Aryas dystra blick.
- Vad har hänt min prinsessa? frågade Katherine oroligt.
- Jag mötte prins Stefan utanför slottet, han torterar alla i sin omgivning eftersom han själv är sårad, han är i desperat behov av att få träffa dig. Han älskar dig uppriktigt, suckade Arya och log sorgset. Katherine kände hur tårarna började rinna, hon var så frustrerad och hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Arya höll om Katherine och lät henne gråta mot hennes axel.
- Gå och sök upp honom Katherine, lös problemen, sa Arya.
Katherine nickade hon torkade tårarna och försökte rätta till klänningen, sedan gick hon mot prinsens gemak.....
Han stod fortfarande och tittade på solnedgången när han började känna sig iakttagen och han vände sig långsamt om och såg rakt på Katherine som stod mitt på golvet, i den vackra blå klänningen hon burit första gången deras ögon möttes. Han fylldes av glädje, lättnad och beundran av hennes skönhet, som en djupt kristen får se en gud på riktigt.
Han sprang och omfamnade henne samtidigt som deras läppar möttes med alla starka känslor bakom kyssen. Det var en lättnad som träd bryter genom mark och blommorna slår ut. Friden varade inte länge. Soldaterna sparkade in dörren och vissa drog Katherine ifrån honom, och andra ledde iväg honom men båda slogs för att få vara tillsammans och båda misslyckades, utan svärd i hand var prinsen övermannad då soldaterna hade svärd. De ledde honom till tronsalen och Katherine till fängelsehålorna, hans far väntade med ryggen mot honom, soldaterna gick och tystnaden blev total mellan far och son, kung som prins.
- Förlåt fader, jag vet att det inte var som ni hade väntat er... Började han förklara men kungen avbröt honom.
- Hur vågar du kränka och smutsa ner vårt namn?! Röt kungen ilsket och vände sig häftigt om.
-Du ska inte blir kär i en sådan typ, utan någon som inte har nedsmutsade händer! fortsatte han.
- Jag älskar vem jag vill och det är Katherine jag älskar och min känslor kommer förevigt stanna kvar hos henne, hon är definitivt ingen "sådan typ" eller har särskilt nedsmutsade händer, hon bättre och har renare hjärta än vad någon annan i riket har! Prinsens röst steg och steg när han talade.
- Du vet inget om kärlek!
- Det ska komma från rätt person, jag vet att du har flera älskarinnor utanför slottets murar, i staden springer många halvkungliga barn runt och vet inte vem som är deras fader! Skrek Stefan och nu blossade hatet inom honom.
- Nu kniper du igen! Skrek fadern och hans ena hand flög blixtsnabbt fram för att lära prinsen lite hyfs. Stefan såg handen komma och fångade enkelt upp den, han såg faderns förvånade blick innan han tvingade ner honom på knä och höll ett smärtsamt grepp med kungens armar, hals och sina egna händer.
- Den kvinnan ska halshuggas i gryningen! Skrek fadern trotsigt. Alla prinsens känslor försvann och lämnade kvar tomhet. Han släppte sin far och gick till sitt gemak som en zombie, där kunde han gråta ut, han visste att hans far hade placerat ut många vakter runt Katherine och att de definitivt inte kommer släppa fram honom även om han är kronprinsen. Det knackade på dörren och prinsessan Arya kom in med en sjal runt huvudet och tårarna rinnandes nerför kinderna.
- Jag kan inte rädda Katherine, jag fick inte begära att få henne tillbaka, kungen vill döda henne och då ska det bli så, grät Arya. Han höll om henne och de grät tillsammans. Prinsen drack det vin som lämnades till honom och han började genast känna sig dåsig och somnade med kläderna på i sängen. Han skulle gå tidigt till Katherine och hälsa på henne, försöka kan man göra, tänkte han innan han somnade.
Hon satt och grät i den kalla, äckliga cellen, det prasslade i ena hörnet och hon kröp i hörnet längst bort från ljudet. Klänningen var smutsig och hon längtade efter Stefan så det värkte i hjärtat och hon kände sig halv utan honom. Natten kröp fram och snart nalkades gryningen. Hon hörde på långa vägar när soldaterna som skulle hämta henne kom. De sa inte ett ord varken till henne eller varandra, de lyfte upp henne mellan sig och ledde iväg henne mot torget, bödeln stod och väntade, hon blickade ut på folket som drog efter andan i förundran över hennes skönhet, soldaterna tvingade ner henne på knä och böja fram huvudet över en träbalja.
Kungen reste sig och folket blev knäpptyst.
- Vänd på henne och låt henne skåda yxan sänkas mot sin hals, skrek han hatiskt. Folket drog efter andan av hur kungens vilja kunde vara så ond. Soldaterna gjorde som de blev tillsagda.
Han vaknade med ett ryck. Vad var det för oväsen? Sedan kom han på att Katherine skulle dömas idag. Hur kunde han försova sig?! Han måste fått sömnmedel, det måste ha varit vinet han drack igår, tänkte han ilsket.
Han sprang ut, inte ut på balkongen där han skulle sitta och iaktta det hela. Adrenalinet pumpade i ådrorna och hjärtat dundrade mot bröstkorgen. Han kom ut ur slottet och började springa mot torget, han såg på lång väg att det var fullproppat med folk som ville se prinsens kärlek dö. Bödeln stod i andra änden av torget. Blodet dundrade i huvudet, och han hörde folk kasta glåp och hat ord efter honom då han trängde sig fram utan att ta hänsyn för folket, han brydde sig inte om vad som sades om honom, han brydde sig bara om Katherine. Han tittade upp samtidigt som han trängde sig fram genom folkmassan, fadern stod med ena handen höjd och bödeln med yxan höjd, det tidiga solljuset reflekterades mot yxans skinande stål.
Han hade kommit längst fram nu, han såg Katherines blottade hals, fadern hade bett soldaterna att vända på henne för att göra det hela mer plågsamt. Han hade alltid hatat sin fader men att se honom tortera hans älskade, det var droppen som fick vattenbägaren att rinna över. Hatet var starkare än någonsin och han blottade ilsket tänderna. Han såg fadern sänka handen och bödeln flyttade yxan lite bakåt för att få mer kraft.
-NEEJ!!!! Skrek han och kastade sig över Katherine och deras läppar möttes i en sista kyss. Det sista prinsen hörde var moderns skrik av fasa innan prinsen blev av med allt från halsen och uppåt, och sedan särade Katherines huvud från hennes kropp. Deras huvuden hamnade i baljan fortfarande med läpparna mot varandra.
Hon vände sig mot det protesterande ljudet av stämman hon älskade och såg Stefan kasta sig fram över henne, hon kände hans kroppstyngd över sig precis som när de först älskade med varandra, deras läppar möttes i en kyss av njutning innan yxan delade de bådas huvuden från deras kroppar.
"Nu är vi för alltid sammansvetsade min älskade, våra hjärtan söker fred, våra själars eld slockna och våra kroppar äro icke brukbara för oss ty vi blev dödade med kärlekens hopp inom oss"
Självbiografi - prolog av S.
| Självbiografi av S. | |
|