boktjejernamedstil

Morgondaggen har skrivit oss ett öde

En medeltids kvinnas dagbok

Tidigt i gryningen sprang jag iväg med en sliten trasa för munnen. Min man försvann för ett par dagar innan idag. Nu har jag därför fattat beslutet att fly. I min andra hand har jag en sliten tröja som liknar mer en gammal trasa en ett klädesplagg. Med sorg för min antagligen döda man eller pestsmittade man så springer jag förbi obebodda hus. Döda grisar som bökat i kläder och mest troligen fångat pesten. På vägen till en grotta gör två män och två kvinnor mig sällskap. Alla har tunn klädsel och knappt några saker med sig. Det är väl inte så att vi förväntar oss att överleva. Ty Satans lakejer är överallt där det fortfarande finns liv. Det värdefullaste en kvinna har med sig är bröd. Det vanligaste vi kan äta till frukost. I grottan gör vi kvinnor upp en brasa för att hålla kylan borta. Ack mina tår är redan isbitar. De två männen jagar en kanin eller två. Ty vår mat är kvar i våra enkla övergivna hus. Boken och den här pennan blir ett sista bevis på min existens.

*

Det här är våran andra dag i grottan. En av de unga männen vid namn Karl startade en konversation som livligt satte fart i oss alla.

’’Minns ni förra pingsten?’’ 

’’Det beror på vad det är vi ska minnas.’’

’’Kvinnan som blev bränd på bål för hon blev anklagad för att vara en häxa, mannen vars huvud blev avhugget för han var en tjuv. Kvinnan som stenades till döds för att hon var otrogen.’’

’’Ack ja, nu återvänder minnena till mig. Ty det var så förfärligt!’’

’’Varför drar du upp sådana hemskheter när vi redan gör vad vi kan för att glömma våra öden vi kommer att lida?’’ frågade kvinnan som sällan sa några ord överhuvudtaget.

’’Har ni hört talas om att deras vålnader lever kvar även nu?’’

’’Häxerier! Är det sant? Det måste vara ännu en myt.’’

’’Ack ja, ni kan sova lugnt mina damer. Ty det bara var något denna unge man sa för att skrämmas.’’

’’Unge herrn, om det bara var ett påhittat skämt. Säg mig då varför det står en man utan huvud bakom dig.’’

Kvinnorna brast ut i skratt efter att den andra mannen hade sagt som han sagt. Ty Karl liknade en vålnad i ansiktet själv!

Aldrig hade jag funderat på hur det är att dö. Aldrig har jag syndat oförlåtligt, ack goda gärningar har det varit snålt om. Döden har inte varit en verklighet för mig, den har aldrig funnits i mitt liv. Ty mina föräldrar och mitt släkte, min man och mina vänner alla har funnits vid min sida. I tidigare dagar må jag förlorat en förfäder eller två, annars har jag haft tur vid min sida. Mina föräldrar, vänner, släkte och man, alla har pesten dräpt.. det är inget jag funderar närmare över. Mina kära hade inte velat att jag sörjde dem, ack dom skulle bara le och säga.

’’Vi ses i paradiset, min kära.’’

*

Våran tredje dag i grottan. Våra magar kurrar, vi alla huttrar. Morgondaggen har fortfarande inte lättat. Ack vi verkar ha fått slut på solljus. Vi alla blickar med diskret längtan åt våran hemby. Ingen av oss förväntar att vi ska återvända i livet igen. Vi alla har haft fruktansvärd hosta och början på en feber sedan natten. Om det är pesten eller den kalla temperaturen vet vi inte. Oavsett vad, så är vi alla slavar åt Satan. Morgondaggen har skrivit oss alla ett farväl allt för snart, ty ett farväl nalkas här.

Saga 8B