Det nya landet av J
På tv:n gick nyheterna om kriget konstant runt. Tyskland hade invaderat Danmark och gick till attack mot Norge. Hela familjen mamma, pappa, min syster Ellie och jag satt och tittade på nyheterna.
Jag kände av en spänning som fanns inför det kommande kriget och jag tror att alla i familjen kände av den, men ingen vågade tala om det. Det fanns inga tvivel om att Tyskland tillslut skulle invadera Sverige också, inte när det låg granne med Norge och hade otroliga naturresurser, det var bara en tidsfråga.
Många av Sveriges invånare var mycket oroliga, mamma hade börjat förbereda inför flykt, hon har fryst in massor av mat och köpt in konserver.
Jag hade köpt en stor campingryggsäck för att kunna få med mycket packning men utan att slippa bära på ett flertal väskor.
Jag ville inte fly och lämna våra hundar eller min häst Jackie, min andra halva skulle försvinna, han betyder så enormt mycket tör mig, men att stanna kvar, att leva som fånge och kanske bli torterad. Nej inte lockande det heller.
På tv:n visades bilder och korta filmklipp om hur Tyskland tog över Danmark. Blodiga människor på gatorna, dånande bomber, rykande ruiner av hus. Pappa sträckte sig efter fjärrkontrollen och stängde av tv:n. Tystnaden efter den var total, allvaret hängde i luften. Pappa gav mamma en tung blick innan han suckade och tog till orda.
“ Vi borde fly och det är snart.”
Mamma nickade instämmande. Mitt inre höll på att göra uppror, maten var på väg upp av nervositet och ren rädsla, jag slöt ögonen och försökte svälja ner mitt inre uppror. Jag öppnade ögonen och nickade sammanbitet. Pappa hade papper och penna.
“ Vad finns det för fördelar och nackdelar med att fly/stanna?”
“Fördel, vi slipper kriget.” Sa jag sakligt. “Men det finns många fler nackdelar som att vi inte kan språket, vi måste lämna Jackie och alla våra andra djur, det är inte okej.”
“Vi får gå igenom en lista och packa max 15 saker var.” sa mamma som om jag inte hade sagt något.
“Som att lämna hundarna?” Ellies röst darrade av återhållen ilska.
Pappa nickade och jag såg att han hade svårt att nicka, vi alla älskade alla våra djur. Ellie vände sig om och gick uppför trappan, men innan hon vände sig om såg jag tårarna glittra på hennes kinder.
Jag märkte inte att jag själv grät förrän en tung tår träffade min hand. Jag följde Ellies exempel och gick upp och skrev en lista på vad jag behövde ha med mig.
Pass och id-handlingar
Ett par trosor och ett par sockor, en tjocktröja, jacka och ett par jeans
Tändare
Kniv
Konserver och fryst mat
Sovsäck
Filt
Vattenflaska
Pengar
Kåsa
Ett par bestick
Jag satt och stirrade på listan, jag hade 4 saker till jag kunde ta med, det skulle räcka…
Jackie saknades på listan och jag visste att jag varken skulle få eller kunde skriva ner honom. Tårarna rann nerför mina kinder, om ett hjärta skulle kunna gå sönder så skulle mitt ha gjort det. Det gjorde så ont att veta att jag inte kunde ta med honom. Jag bet ihop tänderna så hårt att det gjorde ont för att inte skrika ut min smärta och besvikelse.
Jag reste mig och tog ut den fruktade ryggsäcken ur garderoben och började packa ner filten först med kläderna, sedan lade jag ner konserverna noga med att filten låg närmast ryggen så att inget skulle skava när jag hade den på ryggen. Besticken, vattenflaskan och kåsan åkte också ner i det stora facket. Pengarna och passet hade jag i ett ytterfack, lättåtkomligt.
Kniven fäste jag på insidan av min arm och tändaren lade jag i jackfickan som jag skulle ha på mig under flykten.
Kvällen led mot sitt slut och mamma och pappa gick igenom allas packning. Jag låg i sängen, mina vänner betyder så otroligt mycket för mig och jag kände ett sting av sorg, hoppades innerligt att de skulle hinna fly. Sorgen jag kände för mina vänner var ingenting jämfört med smärtan att behöva lämna Jackie. Jag skulle sakna att känna mig säker och att kunna kommunicera fullständigt på ett språk som jag faktiskt kunde. Under flykten så ger vi oss ut på djupt vatten då vi inte kan kinesiska och landet vi siktat in oss på är Kina.
Jag minns att kudden var alldeles våt när jag vaknade, om det var av svett eller tårar visste jag inte, jag önskade bara att mina mardrömmar kunde sluta jaga mig.
Det var en tyst frukost, resten av familjen hade också rödkantade ögon av gråt och sömnbrist. Nyheterna gick på tv, jag hann uppfatta Göteborg. en kall hand kramade mitt hjärta, hela familjen rusade till tv:n, tyskarna hade tagit Göteborg. Det militära skulle hämta upp befolkningen i Norrtälje om en timme och gör stopp längre norrut vid Svanberga pizzeria bland annat. Vi hade tur det var i närheten, vi skulle få tid på oss.
Vi rusade runt i huset och plockade upp all packning, en halvtimme kvar. Vi rusade ut genom dörren och stängde den noga efter oss så att hundarna inte skulle kunna komma ut. Alla hade tårar i ögonen när dörren stängdes. Vi hörde hur de ylade där inne. Vi sprang tills jag trodde lungorna skulle spricka och då var det lång väg kvar. Bussarna stod där som utlovat. Vi nådde dit i tid. Alla familjer skulle lämna ifrån sig varsin sak, vi valde att ta bort pappas böcker.
Jag vägrade att lämna ifrån mig min ryggsäck under bussresan så jag hade den i knäet. Bussresan var lång och jag tittade livlöst ut genom fönstret. Min hjärna vägrade acceptera att vi var på flykt, att jag verkligen hade lämnat Jackie. Den välbekanta smärtan i bröstet revs upp och tårarna gled längs mina kinder. Mamma måste ha sett det för hon lade en tröstande hand på min axel och viskade att det var bäst så.
Trängseln och värmen på bussen var olidlig, det hade börjat stinka av svett och rädsla efter 10 minuter. Ljudnivån var otroligt hög och huvudvärken dånade i huvudet. Efter två timmar var vi framme vid den finska gränsen. Vakterna såg unga och malplacerade ut, deras kramaktiga grepp om gevären ,som var lätt riktade mot oss, stärkte deras osäkerhet. Den yngsta såg ut att var runt min ålder, 15 år eller så. Hans osäkra blick mötte min, sedan såg jag, likt en hinna dras över hans ögon och han blev okontaktbar. Med stark stämma sa han: “Ni får ha 10 grejor i var.”
Jag andades ut, jag gav bort mina bestick och började försiktigt gå förbi, mot båten. En tung hand landade på min axel och jag stelnade till innan jag höjde blicken och såg ännu en ung kille runt 20 års ålder. Det var plågsamt blåa ögon som speglade dysterhet som mötte min blick.
“ Jag måste få be om att se igenom din packning.” Viskade han. Jag gav honom en kort nick innan jag tog av mig ryggsäcken och tänkte igenom vad som hänt.
Jag drogs tillbaka till verkligheten när han reste sig, han gav mig ett litet leende.
“ Väskan är okej. “ sa han med myndig stämma till sina kamrater.
Han kom gående mot mig tills jag instinktivt tog ett steg bakåt. En ursäktande blick nådde mina ögon.
“ Jag måste känna igenom dina kläder också.” sa han lågt men blicken han senare gav mig var allvarlig.
Han stod så nära mig att jag kände doften av honom, han doftade verkligen gott med tanke på omständigheterna, ingen svett där inte. Jag längtade efter att få se hans ögon gnistra av glädje och få träffa honom, den han var innan det militära. Han stack händerna i mina jackfickor, jag såg hur han stelnade till när han kände min tändare. Jag höjde blicken för att möta hans. Det ryckte i hans mungipa som om detta var roande. Tyngden när han släppte ner den i fickan igen fick mig att chockat titta upp igen. Han nickade åt de andra.
“Hon är klar.”
Jag gick på båten och väntade på att de andra skulle komma på. Snart var vi alla samlade igen och båten åkte iväg. Jag satt ute i den friska luften, mot Finland. Det blev dock för kallt efter ett tag så jag gick till hytten som hade fyra stycken sängar, vi delade hytten med tre andra familjer så varje familj fick en säng i var. Jag lade mig där men snart kom resten av min familj in så jag makade ovilligt på mig så att de andra fick plats. Jag drog upp benen till hakan och somnade så. När jag vaknade igen var det mörkt ute och snarkningar hördes från varje säng, det bildade ett otroligt irriterande oväsen då de inte kunde andas i samma takt. Jag kunde inte somna om i detta oväsen så jag satt och tänkte tillbaka. Undrar om Jackie saknar mig, lika mycket som jag saknar honom? Lever han än? Undrar hur det har gått för den unge soldaten? Tänk om de fina ögonen kunde vara glada?
På morgonen så fick varje familj en halv liter vatten och lite ost att dela på, Vi var framme vid Finland.
Vakterna i tullen stoppade oss. 10 saker/familj.
Sovsäck
Sovsäck
Sovsäck
Sovsäck
Pengar
Passen
Metakök inklusive en minigryta
Bestick
Pappas kniv
Konserver
Vi klev på ett tåg i Helsingfors som skulle åka den transibiriska järnvägen enda till Peking.
Tåget väntade på flyktingarna, på oss, jag undrar hur livet är i Kina. Mest orolig är jag för språket och arbetet i fabrikerna som någon av oss kanske skulle få arbeta i.
Tillslut var vi i utkanten av Ryssland där fler flyktingar klev på men det blev för trångt. 8 saker/familj. Vi gav bort två stycken sovsäckar för att muta vakterna att låta oss åka vidare.
Vi fick sova i skift i sovsäckarna eller sitta i den obekväma kupén. Det tog 6 dagar att åka och vi snålade mycket med konserverna och pengarna eftersom det var inte så trevligt att åka på tåget, de sålde lite ofräsch mat och inget var riktigt fräscht. Hungern blev som en molande värk i magen som konstant värkte. Det gjorde att jag blev lättirriterad och väldigt impulsiv. Känslan att kliva av tåget och höra ett helt främmande språk, det går inte att förklara. Vi följde med strömmen av flyktingar mot ett halvt dussin bussar som skulle ta oss till ett flyktingläger i utkanten av Peking. Vakter hindrade alla från att gå på. Han sa något på kinesiska och höll upp fem fingrar. Protester på alla möjliga språk flög från flyktingarnas munnar. Jag trängde mig fram till en man som hade skrikit på kinesiska.
“ Vad är det som händer?” Jag gav honom en frågande blick men försent insåg jag att jag hade frågat på svenska.
“ One family gets five things each.” Det var så enkel engelska att till och med jag förstod.
“Damit.” Jag trängde mig tillbaka till min familj och förklarade. Pappa lade fram de få saker vi hade kvar.
Sovsäck
Sovsäck
Metakök inklusive minigryta
Pengar
Passen
Pappas kniv
Konserver
Vi satte oss runt de få grejor vi hade och diskuterade.
“Sovsäckarna är ju smart att ha kvar.” sa pappa och vi andra höll med.
“Metaköket, konserver och grytan också.” sa mamma. Undrar om grytan är nödvändig? I mina öron var det inte det men mamma hade seglat jorden runt så visst hon vet väl bäst.
“Vi har fem saker nu för jag tror inte grytan och metaköket räknas tillsammans på en buss nu.” Sa Ellie den kloke.
“ Pengarna kan vi gömma i byxlinningen.” viskade jag och tänkte på min kniv och tändare som hittills hade kunnat hållas gömda. Jag hade dock insett att tändaren behövde var bättre gömd så nu låg den i min bh. Jackorna kändes igenom för ofta och jag har nog inte lika bra tur som jag hade vid finska gränsen. Vi räckte över våra saker vi rensat bort och klev på bussen. Vakten grymtade lågt åt det vi gav honom men tog emot det. Jag sjönk ner på sätet och suckade. Det enda jag hade kvar från mitt förra liv var en sovsäck, kläderna på kroppen, en tändare och en kniv. Minnena hade jag såklart och dem skulle inte få ta ifrån mig. Sådant jag tyckt varit självklart förut kan jag knappt minnas nu. Mannen jag pratat med satt bakom och pratade med pappa. Han sa något på kinesiska som pappa upprepade så jag antar att han lär pappa lite kinesiska fraser.
Bussresan skulle ta en timme och jag lyckades slumra till. Drömmar om det underbara Sverige tillsammans med min älskade Jackie.
Ellie skakade mig milt och jag rycktes ur mina härliga drömmar. Vi var framme vid ett flyktingläger. Vi leddes fram, tillsammans med de andra flyktingarna, till en mycket kraftig man med tjurnacke och små svarta grisögon. Han var så kraftig av musklerna han hade. Kvinnan bredvid honom var lika kraftig men lite av fetma tror jag men även hon hade otroligt mycket muskler.
“ My name is Roger and this is Gwen…” han sa det på så knagglig engelska att jag kunde tala bättre.
Han fortsatte sin presentation med alla regler och förklarade varför vi förts hit, som om vi inte visste det. Sömnen började få övertaget och jag vacklade på stället men törnade in i en gänglig kille. Hans blåa ögon mötte mina, de kändes väldigt bekanta men med min trötta hjärna kunde jag inte placera det. Han log mot mig och jag log trött tillbaka. Jag stapplade mellan mamma och pappa när vi gick mot en lång låg barack. Vi kom in i ett rum med massor av madrasser på golvet. Jag sjönk ner på den närmaste som konstigt nog låg lite avsides men jag var för trött på för att tänka på det. Jag vecklade mekaniskt ut sovsäcken och kröp ner.
Morgonen kom allt för snart och jag skakades brutalt upp ur sömnen. Jag sparkade så hårt jag kunde mot honom som hade väckt mig. Jag hörde hur han vacklade bakåt över alla sovandes kroppar som höll på att vakna till liv. Jag orkade inte bry mig så jag rullade runt och somnade om.
Nästa gång jag vaknade så smattrade regnet mot det lilla och enda fönstret i rummet som såklart var längst bort ifrån mig. Rummet hade för övrigt enväldigt trist grå färg på väggarna och var tomt på folk. Jag kunde inte avgöra vilken tid på dygnet det var men antog att det var någon gång på dagen eftersom rummet var tomt. Jag suckade och reste mig upp, golvet svajade under fötterna och dörren öppnades samtidigt som jag ramlade ner på madrassen igen.
Ellie satt bredvid mig, det var hon som hade kommit in då jag ramlade, han var klädd i en grov gul arbetstunika och gråa byxor med grova kängor. Håret hängde i testar och svetten blänkte i ansiktet men annars verkade hon gnistra av liv.
“ Vart är vi?” Frågade jag.
“ I ett flyktingläger som drivs av Roger och Gwen som typ håller oss som slavar eller hur man vill uttrycka det, de ger oss jobb och en liten peng för det. Arbetet är inte så hemskt om man har mycket muskler och det har du.”
“Hur länge har jag sovit?”
“I två dygn sedan vi kom hit.”
“ Vad är det vi får göra?”
“ Vi släpar mest på material till fabrikerna. Vi hade tur, när vi stod uppradade för att tilldelas arbete så var den som stod bredvid mig den siste som fick arbeta inne i fabrikerna.” Ellies mungipor åkte ner i en ogillande grimas.
En lugn tystnad uppstod.
“ Jo, du ställde till med besvär för oss när du sparkade till Roger på käken.” Bilden på Rogers feta ansikte och muskulösa kropp var läskig när man tänkte honom så arg. “Alla flyktingar har fått kämpa dubbelt så hårt än vanligt för att han var så arg på dig.”
Ellie sträckte sig efter mig och lyfte upp mig och höll i mig tills hon såg att jag kunde stå ordentligt.
Vi gick ut i korridoren som var mörkerlagd utom ett rum lägst bort i andra änden. Det doftade ljuvligt och vi hörde lågmälda röster som tystnade så fort vi visade oss i dörröppningen. Allas blickar var vända mot oss. Alla satt vid ett långt bord och åt en soppa som kvinnan hade lagat, jag kände igen henne som Gwen, stod vid spisen.
“så du är tjejen som knäckte Rogers käke?” frågade en kvinna på knagglig svenska. Jag blev förskräckt. Ellie hade inte sagt att jag knäckt den. Chockad som jag var kunde jag inte ge något svar och de andra flyktingarna började mumla ilsket. Gwen röt något på kinesiska och alla blev knäpptysta. Ellie gav mig en lätt knuff i ryggen och jag började gå framåt med nedsänkt huvud för att inte verka trotsig. Gwen sa något på kinesiska som lät vänligt så jag log tillbaka. Så fort hon hade avslutat meningen kom högljudda protester från de andra fångarna men en enda arg blick från Gwen och de tystnade. Hon räckte mig en rykande het skål med soppa som doftade kryddigt.
Jag satte mig med min familj, pappa hade ett långt sår under ögat och mamma var svullen på ena kinden, hennes dåliga fingrar var mer svullna än vanligt och ömheten vällde upp inom mig. Ellie var den enda som verkade må bra.
“Vad var det hon sa till mig?” viskade jag till pappa.
“ Hon sa att vi alla skulle ta hand om dig och lära dig arbetet innan du börjar släpa på de tyngre vikterna.”
“ Hur mycket är det ni bär på?”
“ På en dag bär vi ungefär dubbelt av våran vikt.” Sa mamma. Hon förklarade hur långa de olika sträckorna var som vi skulle gå. Först här ifrån till material tillverkarna, till fabrikerna, tillbaka till tillverkarna, till fabrikerna och sen hem.
Jag stönade lågt.
Efter frukosten visade Gwen mig en hög med kläder som jag kunde ta på mig, vi pratade mycket med gester eller på knagglig engelska.
Jag blev ledsen när jag insåg att jag inte skulle få jobba med någon i min familj och ännu mer förskräckt blev jag när jag såg att Roger skulle vara min gruppledare. Hjärtat slog hårt i bröstet och jag motarbetade impulsen att springa åt andra hållet. Hans vanskapta käke gjorde en grimas som jag senare insåg var ett försök till ett leende. Även den gänglige killen som jag tyckte verkade bekant var också i min grupp. Han log mot mig innan Roger samlade ihop oss och vi gick i snabb takt mot tillverkarna. Redan halvvägs skrek mina ben av smärta och jag kunde inte förstå vad Ellie hade sagt om att jag hade muskler. Väl framme ramlade jag ihop av trötthet. Starka armar lyfte upp mig, nu kände jag igen den som lyfte upp mig. Det var ju den unge soldaten vid den finska gränsen.
“ Sätt dig inte när Roger är i närheten för då åker du på stryk .” Viskade han till mig.
Roger räckte mig en stor plåtbit som var lika stor som jag. Jag krängde upp den på ryggen när alla hade fått sina delar och vi började gå. Plåten skar in i mina händer när jag kånkade på den. Jag bet ilsket ihop och tog mig igenom dagen.
På kvällen var mina händer helt förstörda av djupa sår från de plåtbitar jag fått släpa på.
Jag låg på min bädd och hörde Gwen gräla på Roger. Jag förstod inte vad hon sa men jag hörde att hon var arg.
En dag ska jag bli fri och ta mig tillbaka till Sverige, men först behöver jag styrkan som det här arbetet kan ge mig. Jag ska härda ut det. Jag ska tillbaka.
Jag vaknade på morgonen, det var min andra dag på "jobbet". Mina händer dunkade av smärta, när jag lyfte på dem så såg jag att de var inlindade i förband. Någon hade plåstrat om dem medans jag sov. Jag reste mig försiktigt på armbågarna och insåg att rummet var tomt... igen. Fasen nu är jag sen igen... Jag reste mig och försökte få på mig kläderna snabbt men det var svårt men inpackade händer. Gwen stod plötsligt i dörren och röt ilsket åt mig. Jag stannade upp och tittade oförstående på henne. Hon tog bort byxorna och tröjan jag försökt få på mig och jag stod där i trosor och en topp. Hon räckte mig en luftig knälång klänning.
"It´s hot" sa hon och nickade utåt. Jag förstod inte, hur ska jag kunna arbeta i klänning?? Hon hjälpte mig på med den och tog ut mig i köket. Hon gav mig en tallrik med risgrynsgröt och grönsaker som jag åt upp.
Gwen gjorde gester som jag tolkade att jag skulle lägga upp mina händer på bordet, jag gjorde som hon sa och hon började lossa på förbanden. Jag vände bort huvudet när hon tog bort förbanden, iskall smärta pinade mina händer när hon lyfte bort dem, jag skrek. Hon skyndade sig att lägga på nya förband och snart så domnade händerna. Jag log trött mot henne och hon log tillbaka. Hon gestakulerade åt mig att följa med henne ut. Pojken från den finska gränsen satt på en bänk utanför och solade. När han hörde oss sänkte han blicken och kisade efter det skarpa solljuset. Hans mörkblonda hår blänkte i solen och när han knep ihop sina ögon så hade han fina skrattrynkor.
"Hur mår du?" frågade han på svenska. Jag ryckte till, även fast jag visste att han kunde svenska, det var på det språket han hade talat till mig vid finska gränsen.
"Jag känner inte mina händer, och musklerna skriker men annars är jag rätt så okej" svarade jag lätt ironisk. Han skrattade och reste sig.
Han lade armen om mig och sa något på kinesiska till Gwen som fick henne att se förskräckt på honom och han smilade något elakt tillbaka på henne.
Han ledde mig upp på en klippa med utsikt över världen. Jag stod på kanten, förundrad över skönhetens grönska i detta land. Jag kände en stickande känsla i magen och kände väl igen den. Jag längtade hem, hem till Sverige.
Pojken satte sig med ryggen mot ett klippblock och iakttog mig. Jag vände mig mot honom.
"vad heter du?"
Han tittade på mig med kaxig blick.
"Vad heter du själv ohh store rogerbane?"
Jag kunde inte låta bli att le åt namnet han givit mig.
"Visserligen skadade jag honom, och inte med mening... Kalla mig Jossan."
Han nickade, "ålder?"
"16"
Han nickade och mumlade för sig själv. Jag satte mig bredvid honom. Solen sken men det blåste en mild vind som fick min klänning att fladdra.
"Berätta om dig nu" bad jag.
" en annan gång, nu måste jag jobba lite."
"Borde jag också jobba?" frågade jag osäkert.
Han skrattade till.
"ta en titt på dina händer tjejen, de där händerna kan inte arbeta på ett bra tag." Han skrattade när han klättrade ner igen.
Jag lutade mig tillbaka mot det varma klippblocket och slöt ögonen. Tankarna flöt förbi, Sverige, min familj, han, pojken, allt.
Det värsta av allt var att jag började trivas här, det "arbete" jag hade här, att inte göra ett skit.
Jag reste mig sakta och började gå tillbaka till lägret. De flesta grupperna började komma tillbaka. Jag log för mig själv, vi hade det så pass bra. Plötsligt såg jag två män bära på en bår mellan sig. Jag kände mycket väl igen mitt pappas skrik, hörde plåten han bar på dråsa i backen när han släppte det, arga röster när han trängde sig ner mot båren. Den metalliska lukten av blod nådde mina näsborrar och plötsligt började min hjärna fungera igen. Pappa springer och är orolig för den som ligger på båren, det måste vara mamma eller Ellie. En kall han kramade mitt hjärta så hårt att jag var tvungen att sätta mig ner även fast hela min kropp skrek om att få springa ner till båren. Tillslut tvingade jag min kropp att röra sig mot båren som dem hade ställt ner vid matplatsen. Mitt hjärta fladdrade lika snabbt som kolibri vingar men slog lika hårt som Guden Tors hammare. Min mamma låg på båren, stora blåmärken täckte hennes armar, ben, ansikte ja i princip hela hennes kropp. Stora sår efter en piska sträckte sig över hennes ansikte som höll på att svullna igen. Pappa nådde fram till henne, han kysste henne så fjäderlätt men misslyckades med att göra kyssen icke smärtsam.
Mamma låg med slutna ögon och hennes bröst höjdes och sänktes i snabba smärtsamma andetag. Pappa vågade inte hålla henne i handen då han var rädd att skada henne mer. Hans ögon var glansiga och de första tårarna rann nerför hans kinder. Ellie och jag stod förstenande, jag kunde inte förstå vad det var som hände. Folket som samlats särade på sig och banade väg för Roger, han stannde vid båren och tittade på mamma.
"vad kommer att hända nu?"
"Det finns inget vi kan göra." sa han kallt och gick därifrån. Folket mumlade förvånat och jag hörde några ilskna kommentarer. Pappa föll på knä och bad till Gud om att rädda hennes liv. Jag har aldrig sett min pappa be, han har inte varit religös men nu ber han för mammas skull. Jag vet inte vad det var som fick min hjärna att tänka bortom all sorg men jag visste att det var värt ett försök.
Jag trängde mig förbi folket och såg honom försvinna längre och längre bort mot ett rött hus, jag tvingade mina ben att springa snabbare och kom närmare. Han stannade när han hörde mina steg och vände sig långsamt om. Plötsligt blev jag rädd. Rogers ansikte tittade ner på mig. Jag glömde allt jag skulle säga. Han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet men något fick honom att inte visa det fullt ut. Jag kom på vad det var jag skulle säga.
"snälla hjälp min mamma. Om hon ska dö så kan hon få dö med mildrade skador och en säng." Jag hade hoppats på att rösten skulle vara bedjande för att vinna över honom på min sida men min röst lät hård och befallande.
Han höjde förvånat på ögonbrynen och hans nästan svarta ögon stirrade på mig, jag kunde se en antydan av ett leende i hans mungipa.
"nej." sa han och leendet slocknade.
Svaret gjorde mig rasande. Utan att tänka så knuffade jag honom så hårt jag kunde i magen. Han ramlade förvånad baklänges och satt på marken. Jag attackerade hans redan skadade ansikte med hårda slag. Jag höjde handen för att ge honom ett riktigt skadande slag men då fångade Roger upp den. Han höll sin hand över min knytnäve, han höll fortfarande i den medan han reste sig och slickade blodet från läppen. Från hans näsa droppade det blod och jag insåg precis vad jag hade gjort. Jag hade slagit till den mäktigaste mannen jag kände när jag försökte få honom på min sida. Inte smart drag.
Han höll mig på en arms avstånd och granskade mig.
"Jag ska se vad jag kan göra..." sa han allvarligt och tittade i mina ögon. Han gick mot båren igen och lämnade mig där. Handfallen, hade jag nyss fått honom att göra som jag ville???
"Inte illa det där slagsmålet."
Jag vände mig om och såg pojken stå där, nonchalant lutad mot ett träd. Jag blängde på honom och blottade aoutomatiskt tänderna.
"raaw, sexy girl." skrattade han.
Jag förstod inte vad det roliga var, jag var förskräckt vad jag hade gjort och kunde inte skratta åt något.
Jag vände och sprang upp mot båren men de var påväg mot mig.
Jag kände mig fångad, Bårbärare, pappa, Roger framför mig och pojken bakom mig. Jag vet fortfarande inte hans namn.
Roger mötte mig först, han böjde sig över mig, nästan hotfullt.
"tro inte, inte för en sekund, att du kan få mig att göra vad du vill." Han gick vidare mot deras boningshus. Pappa och bårbärarna gick efter. Pappa stirrade på mig, både rädd och tacksam. Jag förstod honom, vad skulle Roger göra mot mig? Skulle han kunna göra något?
Jag fick inte tillåtelse att gå in i huset när det skötte om henne så jag gick upp på berget i närheten och satte mig under ett klippblock.
"förlåt."
Jag tittade upp och såg pojken stå lutad mot ett annat klippblock. Jag höjde på ögonbrynen och vägrade visa honom mina känslor trots att allt bubblade inom mig och hotade att komma upp till ytan och visa sig för honom.
"Jag visste inte att din mamma var så illa ute, förlåt!"
Jag nickade åt honom och gömde ansiktet i mina armar. Jag vet inte hur länge jag satt så men när jag tittade upp hoppades jag att han skulle ha gått men han stod kvar i samma position som förrut. Mina rödgråtna ögon trodde sig se lite medlidande i hans ögon.
"Har du något emot?" frågade han och nickade bredvid mig. Jag skakade på huvudet och han satte sig ner. Hans medlidande gjorde det nästan värre för mig. Jag förstod inte att mamma kunde vara så illa ute, det skulle vara skoningsamt att dö för hennes del, hennes värkande leder, knotiga fingrar och dåliga lungor hjälpte inte direkt till för att det här arbetet skulle funka. Pojken satt bredvid mig, tyst som en skugga. Än en gång undrade jag om hans namn.
John.
Jag tittade upp och möttes av en blå blick, i hans mungipor ryckte ett leende.
"Heter du John?" frågade jag svagt.
Han nickade och vände blicken ut över landskapet.
"Jag är 20 år, och kommer från norrland, blev indragen som soldat i januari, jobbade vid finska gränsen, blev tillfångatagen strax efter att ni hade åkt, flyttades hit snabbt och har arbetat här sedan dess."
Jag förstod inte, varför öppnade han sig nu för mig.
"Jag sa ju att jag skulle berätta för dig en dag om mig, nu gjorde jag det."
Jag vet inte hur men det fick mig att tänka på alla glada stunder i Sverige, familjeutflykter och glädje. Hur hade det kunnat gå så fel?
Mina axlar skakade av gråt och tårarna började genast rinna nerför mina kinder igen. Plötsligt kände jag starka armar runt mig, han lutade mig mot sitt bröst och höll mig där. Jag hörde hans hjärta slå i rytmiska slag, det var sövande och helt plötlsigt kände jag mig helt utmattad.
"Kom." Han drog upp mig på fötter och ledde mig till Rogers och Gwens hus. Jag stannade.
"jag får inte gå in där."
"Och inte se din mamma när hon är döende??? Kom igen nu Jossan." Jag följde tveksamt efter honom in i huset. Han gick direkt upp till övervåningen och in ett rum. Mamma låg i sängen med alla människor runt sig, eller inte alla men några, pappa, Ellie, Roger och Gwen var där. Alla tittade på oss när vi kom in och gick ut ur rummet och lämnade mig ensam med John och mamma. Jag knäböjde vid hennes sida och grät. Hon kramade mig svagt, Jag klagade över vilken dotter jag varit, hur jag nonchalerat henne, men även hur mycket jag engentligen behöver henne. Hon får inte lämna mig nu.
Jag hörde att hon sa något så lågt, min blick gled upp på hennes ansikte och såg att hon tittade bakom min axel. Hon pratade med John.
"ta hand om min flicka, John" Med de orden lämnade hon jordens liv och himlen blev en ängel rikare. Jag vet inte hur länge jag grät men mitt i all sorg kände jag en lättnad, hon skulle inte behöva plågas mer, någonsin. Hon kommer vara lycklig, hoppas jag.
Jag minns att John ledde mig till sovbarackerna och där låg jag och grät tills jag var så utmattad att jag somnade.
När jag vaknade på morgonen, jag var helt tom, jag låg kvar när alla gick upp för att jobba. Lugnet och tystnaden var skönt att bara få lyssna till. Snabba fotsteg närmade sig plötsligt och jag reste mig till sittandes på madrassen. Roger stormade in och stannde i dörröppningen. Han var rödflammig i ansiktet av ansträngning.
"du....din jävel" väste han mellan tänderna. Han klev fram och drog upp mig i tröjan. Hur vågar du att inte jobba, det är det du är här för!!! Hans röst ekade i de tomma barackerna. Hans hand tog tag runt min nacke, jag kved av hans hårda grepp och han släpade mig ut, upp till deras hus utan att lätta på greppet. Han kastade in mig i ett rum. Det var kalt, en träbit hängde ner från en krok i taket och en handtag på väggen. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag insåg vad det var för något. Jag vände mig om mot Roger. Förtvivlan fyllde mitt bröst.
"snälla nej gör det inte, snälla. "
"tyst!" Skrek han åt mig och och gav mig en hård örfil.Jag grät och tårarna rann varma nerför mina kinder. Blodet pumpade i mina ådror och jag var rasande och förtvivlad. Jag vissle inte om jag skulle kunna stå ut med det här. Han tog tag i min nacke igen och ledde fram mig till handtaget, han knöt fast mina händer med de slitna läderrepen som fanns vid handtaget. Han lutade sig över mig och viskade över min axel.
"Du skulle bara våga skrika.Bit i pinnen då." Eftersom mina händer satt fast så försökte jag fånga pinnen med munnen men den gled bara iväg i repet den satt i. Roger väntade otåligt på mig, men jag fick inte tag på den i tid innan Roger blev förbannad. Han fnös av ilska och tog tag i träbiten och tryckte in den i munnen på mig. Smärtan skrek i min mun av träbitens alldeles för stora storlek. Saliven droppade från mina läppar, jag kunde inte svälja med den stora träbiten i munnen. Roger tog tag i min tröja och rev den lätt i två delar och blottade min bara rygg. Han strök med ett lätt finger över ryggen och det fick mig att rysa av obehg. Sådan mjukhet i sådan råhet. Han skrattade rått innan jag hörde hans fotsteg eka bortåt. De försvann för en sekund innan de kom tillbaka och närmade sig steg för steg. Jag böjde huvudet neråt för att kunna se något, vad han kom med i handen, synen av björkriset fick mitt hjärta nästan att stanna.
Blicken av björkriset, gjorde mig illamående av rädsla, magen gjorde uppror, jag kände magen stöta upp magsyror och jag fick en sur smak i munnen. Mina näsvingar fladdrade av rädlsa och jag hörde bara hans fotsteg, närmare och närmare. När fotstegen stannade förstod jag att det snart skulle göra riktigt ont, jag hörde hur riset höjdes i luften, hur det ven genom luften.
När riset träffade kändes det som om hela min rygg brann.Jag svankade för att komma undan och kastade huvudet bakåt, träbiten åkte ur min mun och jag skrek, jag skrek som jag aldrig hade gjort tidigare. Mina ögon tårades av smärtan. Efter det kom det två snabba slag i ett kors över ryggen.
"skrik inte" skrek Roger. Han tyckte brutalt in träbiten i munnen på mig och såg mig i ögonen. Jag mötte hans blick, trotsig, arg och förtvivlad i en enda röra. Han log kallt mot mig.
"så går det när man inte jobbar i detta läger, men för att du inte ska glömma, så blir det 10 slag till.Skriker du så blir det tillägg."
Min själ höll på att krossas, hjärtat bultade lika väl av smärta som ilska. Hur skulle jag klara det utan att skrika!?
Han ställde sig bakom mig igen och höjde riset. Det ven än en gång genom luften och än en gång stod min rygg i lågor. Jag kved och vred mig undan.
"5 extra slag för att du vrider dig."
Hur ska jag stå ut!!
Den ven tre gånger till i luften och svarta stjärnor började dansa inför mina ögon. Jag måste ha förlorat medvetandet.
Jag vaknde upp och insåg att jag låg på mage i en mjuk säng i ett ljust rum. Min överkropp var bar och ett täcke låg över mina ben men lämnade ryggen bar. Jag vågade inte röra mig, tänk om huden hade spruckit på ryggen, då skulle dem brista så fort jag reste mig. Jag böjde på huvudet och försökte se mig omkring i rummet, vilket var gulligt ljust barnrum nästan. Utan leksaker men ljusa pastellfärger och en gammal gullig stol. Sen fick jag syn på en superfluffig fotölj och insåg att jag älskade fotöljen mest i rummet. Jag log åt min förtjusning för fluffiga saker. Sängen visste jag inte hur den såg ut men den var fasligt skön att ligga i. Solen strålade in genom fönstret och jag visste inte vilken tid på dygnet det var. Jag hörde hur dörren öppnade och mjuka fotsteg gled in i rummet, Gwen kommer säkert ta hand om mig nu tänkte jag och insåg hur stora förhoppningar jag hade som inte lät logiskt med tanke på hur situationen var. Jag slöt ögonen och lät solen värma mina ögonlock.
"Hur mår du?"
Jag ryckte till av Johns röst, min rygg smärtade och jag grinade illa. Han skrattade lågt och jag blängde på honom. Han höjde händerna i en försvarslös gest och såg mig i ögonen.
"ursäkta."
Jag blängde fortfarande på honom som att försöka få honom att förklara vad som hade hänt utan att behöva försvarslöst fråga honom om det.Han verkade uppfatta meningen i min blick för han sa: "du fick ordentligt med stryk av Roger, Gwen lyckades bryta sig in i rummet innan han hade utfört hela straffet, hon räddade dig och skött om din rygg i de två dagar du legat medvetslös."
vänta har jag legat medvetslös i två dagar, vad har hänt med Roger, vad kommer att hända?
"vad kommer att hända nu?"
John skrattade åt min fråga, lite förnedrad blev jag allt.
"Gwen kommer hålla dig inspärrad här bara för att se till att du inte ryker ihop med någon så du får ännu mera stryk, då kommer du inte var hel länge till. Hon har officiellt tagit dig ur tjänst eller hur man ska kalla det." Det ryckte i hans mungipor när han sa det.
Jag log svagt.
"vad kommer Roger göra åt det?" frågade jag osäker på om jag verkligen skulle vilja veta.
"Inget, han är underlägsen mot Gwen. "
Jag nickade och kände huden strama i nacken, ner längs ryggen. Eftersom John var inne fick jag vara noga med att inte resa mig för mycket ur sängen och visa brösten, så generös tänker jag inte vara, jag krökte på ryggen lite och kände hur hela ryggen stramade, den välkända känslan av sårskorpor som riskerade att spricka kändes kors och tvärs över hela ryggen.
BREAKING DAWN PART 2 HISS ELLER DISS?
Var och såg breaking dawn på bio ikväll kom nyss hem. HISSAR verkligen filmen, den hade bra kvalité och inga grova missar som borde ha varit med från boken. Visserligen var det länge sedan jag har läst boken men jag vet att jag älskade den. Oftast är filmerna sämre än böckerna. FÖRSTA FILMEN JAG HAR SETT SOM TÄVLAR MED SAMMA KVALITÉ SOM BOKEN!
DISS åldernsgränsen ligger på 15 år och de är hårda på den i norrtälje. Några tjejer kom in för att dom ljög. (skulle också ha gjort det om jag var under 15) Men det spelar ingen roll, mitt sällskap fick inte komma in och se filmen fast hon hade bokat biljett och allt :O Inte ens med en vuxen får minderåriga se den :O Detta gjorde mig upprörd verkligen! Jag förstår varför de har satt åldersgräns men tycker 13 borde räcka!
Älskar filmen och boken, ska inte avslöja något promise! Jag kan säga däremot att jag blev upprörd över vissa scener men senare när man fick veta mer, så var jag glad :D
HELT KLART VÄRD FILM ATT SE!!!
Vad tycker ni?
Ska jag fortsätta med "det nya landet" Vill ha kommentarer på det!!!!!!!!!!!!
I need you best friend
I do, I really do I need to talk to you so expect one call from me tonight. God I need you more than you ever know, please replay this my love<3 Lots of love to you <3
Ett stycke ord med 100 betydelser
Himlens stjärnor blinkar där
visar att du älskad är
en kärlek som ingen annan
så drömmen du drömmer den kan bli sann
o drömmen blir sann...
Stycke från filmen Barbie som Rapunzel!
Hush Hush / Fallen Ängel - Becca Fitzpatrick
Detta är bokrecensionen jag skrev på engelskan efter att ha läst Hush Hush som bok Jag valde den eftersom jag hade läst den på svenska och var helt fast. Sen så sa min kompis att den var bättre på engelska så därför valde jag den.
Hush Hush or in Swedish fallen angel, is a love fantasy story about a girl who name is Nora. Her Father was murdered a year ago and now she lives with her mother outside the city. It’s a big history behind her father’s death, and soon her own life will be in danger. They have a housekeeper because her mother is working a lot and it lays a big responsible on Nora. She has a best friend, Vee. In their biology class she knows everyone except one. He is a new boy with dark hair, dark clothes, black eyes and a silver chain around his neck. He is rude and little arrogant, Nora doesn’t like him at all, but the coach let them change seats and she has to work with this mysterious guy. Patch is scary and knows things about her, things like not even Vee know. Mysterious things happen to Nora, for example, she is driving in a rainy storm and hits a man, and he is still alive and trying to break in to the car. She got away and drove to Vee with the broken windshield. When they looked at the car it was just a scratch. Is it her imagination or what is really going on? Something is not right about Patch, he is dangerous. Mind speaking, mind control, creepy feelings and she is falling for the fallen.
“His smile wasn’t friendly, it was a smile that spelled trouble, with a promise.”
I really love this story; it has everything, love, fantasy, a bit of horror. I can really recommend this book; it’s hard to describe how awesome it is, read it. This is the first book of a trilogy, and I will for sure read the other two books.
Den suckande prinsen - S. sa12
Det var en gång en prins som hade för vana att alltid sucka tre gånger vid varje måltid. Han suckade tre gånger vid frukosten, tre gånger vid lunchen och tre gånger vid middagen. Kungen och drottningen började oroa sig för sin son när de märkte att prinsen började sucka tre gånger varje gång han gjorde någonting. Han suckade tre gånger när han drog på sig ena strumpan och tre gånger när han drog på sig den andra.
- Men vad är det med dig? frågade konungen vid frukosten en dag.
- Med mig? Nej ingenting, sa prinsen. Så suckade han. Och suckade. Och suckade.
När kungen inte sa någonting utan bara såg på prinsen så ryckte prinsen på axlarna.
- Det är bara det att jag skulle så gärna vilja gifta mig med prinsessan i norr.
- Då skriver jag brev till kungen i norr och ber om hans dotter så var det inget mer med det.
Då skrev kungen till kungen i norr om att prinsen ville gifta sig men den sköna prinsessan i norr. Precis sju dagar efter att kungen bett en tjänare skicka brevet så fick de svar. Kungen i norr skrev att han tackade ödmjukast men prinsen skulle bara få gifta sig med prinsessan om han kunde ta sig till deras slott med endast sig själv och en tjänare. Prinsen vitnade i ansiktet när han läste brevet. För att ta sig till slottet i norr var man tvungen att ta sig igenom den människoätande skogen. Men prinsen valde en tjänare som var den enda som någonsin gått igenom den människoätande skogen och överlevt och två av de kraftigaste hästarna.
- Nästa gång vi ses så har jag med mig den allra skönaste prinsessan i hela världen! sa han till sin mor och kysste henne på kinden.
- Ta med dig den här, min son, sa drottningen och gav honom ett svärd. Svärdet var litet och såg gammal och slitet ut, prinsen tänkte att ett sådant gammalt svärd endast skulle vara extra vikt men sa ingenting.
Efter att prinsen och hans tjänare vandrat in i skogen till det började mörkna kände sig prinsen fånig som varit så rädd för skogen. De hade gått ett bra tag och nu började prinsen tänka att skogen inte var olik de andra skogar som prinsen gått i. När månen lös som starkast på natthimlen lade de sig till ro vid ett träd. När de vaknat pigga så började de gå igen. Prinsen suckade tre gånger när han märkte att skogen aldrig tog slut.
- Vi kommer ju ingen vart! Vi har säkert gått vilse! skrek prinsen till tjänaren som varit tyst under hela resan.
- Nej, vi är nästan framme. Kolla, sa tjänaren och pekade mot norr. Prinsen släppte ut ett tjut av lycka. De kunde nu se det ståtliga slottet. Men vid slutet av skogen stod det någon, någon stor som en jätte och mörk som natten.
- För att ta er till slottet måste ni ta er förbi mig, sa den mörka gestalten. Prinsen sträckte på sig, han visste att han måste göra det här. Men hur? Hestalten var minst fyra gånger så mycket större än honom.
Om jag bara hade något att slåss med, tänkte prinsen. Just det, svärdet! Prinsen tog ut svärdet men nu var svärdet inte längre rostigt utan vasst och bladet klart som diamanter. Prinsen kastade svärdet mot mörkrets hjärta och skuggan förvandlades till svarta kråkor. Nu kunde prinsen äntligen hämta sin fagra prinsessa och gifta sig med henne. Hela byn kom för att välkomna hem den nya kungen och drottningen och så ropade de hurra, hurra, hurra för kungen!
Clean me up, I'm a mess - S.
"One, two three", I count while I hold my breath. My lungs feel like they are exploding and yet I have only held my breath 15 seconds. I give up at 26 seconds, gasping for air. I feel stupid laying there, on the cold floor in the kitchen. I feel worthless for not holding out longer, I should have hold my breath at least 30 seconds. I know I could have. And yet I didn't, I gave up too easily, I always do, and that is why I dig my nails into my arms and drag them across the skin as hard as I can. I need to do it, not because I enjoy hurting myself, but because I need to make myself understand that I can't go on like this. I can't be like this no more. It have to stop. I let myself down and drag others down with me and it's my fault. I need to become better, and I want to, and yet I can't seem to manage something as easy like holding my breath. The feeling of disappointment is suffocating and I curl myself into fetal position on the floor, not knowing what to do. I close my eyes and try to focus solely on the pain, but I barely register it because of the mayhem inside of my head, inside my heart. I bite my arm to stop the screams that is threatening to slip out. It doesn't help. I need air. I need the thoughts to stop. The feelings. It is always like this, the realization of my failures literally knock me of my feet before I can reach out to grab something to hold on to and I fall. I fall deeper down into my pitch black hole, I should stop resisting and let the hole swallow me whole but somehow I can't. Even that I can not do. I'm crying now. Big fat tears slide down my cheeks and I feel like apologising. I want to beg forgiveness for being such a mess, though I know no one is home. I'm sorry for being like this, not enough, always one step behind the others. I'm sorry. I should smash my head down the floor because I know where my thoughts are heading, it only gets worse from this point, but I don't. I open the forbidden door in my brain and as soon as I do, the air is knocked out of me again. I can almost see the hysteria the thoughts is causing me, it's so intense that it's almost tangible. I think about the math test tomorrow, the german homework and how I don't have the energy to do it. How even if I tried, I wouldn't understand it. I think about the children in school, the ones, approximately everybody, who don't understand me. How everyone see me, without actually seeing me. I think about the bruises covering my arms and my legs, how I waited for someone to ask me about them, show that they care, only to realise that they don't. I'm screaming now, not caring the slightest is the neighbours awakes. I punch my clinched fists against my arms. "Die, die die", I think. "Useless shit. Die." I stop when my arms are threatning with falling off but even then it is not enough. I want to explain it, the uselessness I carry inside of me. The self loathing thoughts that are the only ones who understands, but I can't. Even that I can not do.
Under the societies feet - S.
*
I dropped from A to F in the only subject I was really good at, failed or barely got through every test,
I stopped taking notes in class, I stopped doing my homework
I did not eat for days and overate other days,
I stopped sleeping, would not even if I could, I stopped showering
and only threw something on when I went out
I did not read my texts and I definitely did not respond,
I ignored phone calls and I lost contact with friends
because I gave up,
I fell down to a pitch black hole
and Im still in there, but frankly this place is as good as the surface,
in here, I do not have to worry about being blinded by the sun
I do not have to worry about anything at all
beause nothing matters anymore
I dropped from A to F in the only subject I was really good at, failed or barely got through every test,
I stopped taking notes in class, I stopped doing my homework
I did not eat for days and overate other days,
I stopped sleeping, would not even if I could, I stopped showering
and only threw something on when I went out
I did not read my texts and I definitely did not respond,
I ignored phone calls and I lost contact with friends
because I gave up,
I fell down to a pitch black hole
and Im still in there, but frankly this place is as good as the surface,
in here, I do not have to worry about being blinded by the sun
I do not have to worry about anything at all
beause nothing matters anymore
Uppdatering
Mitt liv är består av tre saker!
HÄST
SKOLA
SOVA
det är det jag hinner med, som ni förstår så hinner jag inte skriva mina berättelser till er, vilket gör er besvikna I know.
Kan säga att jag är avundsjuk på högstadiet för de får SKRIVA EGNA BÖCKER och få dem PUBLICERADE OCH BUNDNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Bara för att jag uppdaterar här så blev jag vädligt skrivsugen, men borde plugga.... Ett Annorlunda liv komm nog aldrig bli klar, den är fööööör lååååååååååååång ;O