boktjejernamedstil

Det var en gång en prins som hade för vana att alltid sucka tre gånger vid varje måltid. Han suckade tre gånger vid frukosten, tre gånger vid lunchen och tre gånger vid middagen. Kungen och drottningen började oroa sig för sin son när de märkte att prinsen började sucka tre gånger varje gång han gjorde någonting. Han suckade tre gånger när han drog på sig ena strumpan och tre gånger när han drog på sig den andra.
- Men vad är det med dig? frågade konungen vid frukosten en dag.
- Med mig? Nej ingenting, sa prinsen. Så suckade han. Och suckade. Och suckade.
När kungen inte sa någonting utan bara såg på prinsen så ryckte prinsen på axlarna.
- Det är bara det att jag skulle så gärna vilja gifta mig med prinsessan i norr.
- Då skriver jag brev till kungen i norr och ber om hans dotter så var det inget mer med det.
Då skrev kungen till kungen i norr om att prinsen ville gifta sig men den sköna prinsessan i norr. Precis sju dagar efter att kungen bett en tjänare skicka brevet så fick de svar. Kungen i norr skrev att han tackade ödmjukast men prinsen skulle bara få gifta sig med prinsessan om han kunde ta sig till deras slott med endast sig själv och en tjänare. Prinsen vitnade i ansiktet när han läste brevet. För att ta sig till slottet i norr var man tvungen att ta sig igenom den människoätande skogen. Men prinsen valde en tjänare som var den enda som någonsin gått igenom den människoätande skogen och överlevt och två av de kraftigaste hästarna.
- Nästa gång vi ses så har jag med mig den allra skönaste prinsessan i hela världen! sa han till sin mor och kysste henne på kinden.
- Ta med dig den här, min son, sa drottningen och gav honom ett svärd. Svärdet var litet och såg gammal och slitet ut, prinsen tänkte att ett sådant gammalt svärd endast skulle vara extra vikt men sa ingenting.
Efter att prinsen och hans tjänare vandrat in i skogen till det började mörkna kände sig prinsen fånig som varit så rädd för skogen. De hade gått ett bra tag och nu började prinsen tänka att skogen inte var olik de andra skogar som prinsen gått i. När månen lös som starkast på natthimlen lade de sig till ro vid ett träd. När de vaknat pigga så började de gå igen. Prinsen suckade tre gånger när han märkte att skogen aldrig tog slut.
- Vi kommer ju ingen vart! Vi har säkert gått vilse! skrek prinsen till tjänaren som varit tyst under hela resan.
- Nej, vi är nästan framme. Kolla, sa tjänaren och pekade mot norr. Prinsen släppte ut ett tjut av lycka. De kunde nu se det ståtliga slottet. Men vid slutet av skogen stod det någon, någon stor som en jätte och mörk som natten.
- För att ta er till slottet måste ni ta er förbi mig, sa den mörka gestalten. Prinsen sträckte på sig, han visste att han måste göra det här. Men hur? Hestalten var minst fyra gånger så mycket större än honom.
Om jag bara hade något att slåss med, tänkte prinsen. Just det, svärdet! Prinsen tog ut svärdet men nu var svärdet inte längre rostigt utan vasst och bladet klart som diamanter. Prinsen kastade svärdet mot mörkrets hjärta och skuggan förvandlades till svarta kråkor. Nu kunde prinsen äntligen hämta sin fagra prinsessa och gifta sig med henne. Hela byn kom för att välkomna hem den nya kungen och drottningen och så ropade de hurra, hurra, hurra för kungen!