När den röda bussen svängde in på busshållplatsen tog jag upp busskortet. Jag hälsade på chauffören och min röst lät hes och rosslig. Ingenting var annorlunda, jag satte mig i mitten av bussen närmast dörren och lyssnade på Led Zeppelin på mobilen. Mina rutiner är de samma som de har varit de senaste åren. Utsikten utanför bussen är densamma.

Allting är som det ska vara, tänkte jag och slöt ögonen. Och gäspade. Jag kände hur bussen började bromsa och svänga in. Mina fingrar trummade på låren. Min kropp ville inte sitta still längre och när jag kände en tyngd i sätet bredvid mig var det som om hela min kropp skrek åt mig att öppna ögonen. Det kändes löjligt att jag så desperat ville se vem det var som satt bredvid mig, men jag brydde mig inte. Jag ville se vem det var. Jag ville låta mina fingrar treva dit och stänga av musiken och lyssna på den här människans andhämtning.

Jag håller på och bli galen.

Jag fnös åt mig själv. Vem bryr sig? Jag öppnade ögonen. Jag var inte den enda som var nyfiken för mannen, eller pojken med en lätt skäggstubb, bredvid mig såg på mig som om han ville tala med ögonen. Hans ögon var av en intensiv blå färg och jag ville dra fingrarna igenom hans bruna hår. Jag var så inne i teorier om hur mjuka hans läppar skulle kännas mot mina att jag inte tänkte på att hans läppar rörde sig och vad det betyder. Tills pojken brister ut i ett gapskratt så högt att det hörs igenom min höga musik. Jag hoppar till och rodnar. Jag trycker på stoppknappen över mig och har aldrig varit så lättad över att gå till skolan i mina hela 16 år. Jag nästan flög över pojken för att ta mig ut och sparkade gruset i marken. Hur kunde jag reagera så? Med händerna i jeansfickorna kände jag hur tårarna hotade med att falla. Helvete. Helvetes helvete. När någonting tar tag om min arm rycker jag till och kollar bak. Det är pojken från bussen. Han säger någoting.

"Va? Jag kan inte höra dig." Han pekar på min hörlur. Jag låter hörlurarna sitta kvar men pausar musiken.

"Ja, vad?"

"Alltså, förlåt. Jag skrattade inte åt dig, jag bara liksom tyckte du var så söt."

"Det är lugnt." Jag började gå igen.

"Men vänta, jag sa ju förlåt. Är du fortfarande arg?"

"Nej. Det är lugnt." Han drog i min arg och lade tummen under min hake och pekfingret på för att få mig att se i hans ögon. Jag kollade bara åt sidan. Han suckade och lät handen falla till sidan.

"Jag heter Jev. Vad heter du?"

"Bellman."

"Bellman?"

"Slit inte ut det, älskling." Nu höjde jag musiken på högsta volym och vägrade så mycket som att ge den där Jev en glans. Vem trodde han att han var egentligen? Och när vi ändå pratar om det, vem var han? Han följde efter mig in i min röda skola och jag hade inte hört något om en ny elev. Förföljer han mig?

"Du lyssna här, jag vet inte vem fan du tror du är, men du är ingenting. Okej? Du stank illa och det var därför jag såg på dig och inte pratade. Jag var inte mållös, bara äcklad." Jag låser upp mit skåplås och kastar in min vårjacka och väska. Jev står fortfarande bredvid mig men jag ignorerar honom. Tillslut blir han otålig och tar ut ena hörluren och ställer sig tätt intill mig. Han luktar kanel och han står så nära att jag kan känna hans hårda kropp mot min.

"Är det verkligen så man pratar med någon?"

Jag rös av att höra hans röst så nära mitt öra. När han vände sig om och gick tänkte jag bara att han skulle komma tillbaka. Kom hit och håll om mig, och våga inte släppa din jävel. Jag skakade på huvudet och sa åt mig själv att skärpa mig.

Jag stirrade på sängen, den livlösa kroppen var så vacker men hade ändå en sån förfärande glimt som fick det att skära i hjärtat. 

Hennes fina kurvor, bleka hy, de bleka kinderna som förr rodnade, rosa läppar, svart glänsande hår och ögon så vackra som att titta ner i en ocean. Ögonen var stängda och det såg ut som om flickan sov men ett bett från ett rovdjur visade sig på hennes hals och tydde på att hon var skadad, hennes stilla hjärta bevisade dock på att hon redan var död.

Jag minns när de där ögonen hade glittrat mot mig för första gången i skogen, vi hade träffats, hon så bedårande vacker och jag, som vandrade runt i mina egna tankar och bekymmer.

-Hej, rösten klingade mellan träden vackrare än vargarnas ylande mot månen.
Jag tittade på henne och trodde hon var en vålnad.
-Hej.
-Vad gör du i skogen? Tänk om hennes tunga kunde smeka mitt namn.
-Jag bara vandrar runt med mina tankar och bekymmer.
Tystnad uppstod, jag kände mig besvärad men hon verkade inte bry sig, hon plockade en bukett blommor, väldigt vacker men inte lika vacker som henne. Tänk att få känna hennes former mot min kropp, tänk att få kyssa dessa rosa läppar, smeka hennes vackra hår och att blicka in i hennes ögon och veta att jag aldrig skulle behöva vara utan dem. Jag kom på mig själv att stirra på henne.
Hennes blåa blick mötte min.
-Vad heter du?
-Oskar.
-Hej Oskar, jag heter Emma.
Jag log mot henne bara för att jag inte hade något att säga.
Min skarpa hörsel fick mig att reagera, det kom vargar springandes mot oss. Jag försökte skicka en bedjande tanke om att de inte behövde komma men snart hade flocken omringat oss. Den stora vita vargen kände jag igen som Teffe, han är ledare för flocken, han reste sig på två ben och blev människa.
Emma stelnade till, min vilja att beskydda henne var överväldigande.
Teffe brydde sig inte om att han var naken, hans skarpa svarta blick fick mig att böja på nacken fast jag inte ville.
-Oskar, du bör inte vara här nu, hans allvarliga röst tydde på att hans blick inte undgick något.
Jag nickade och gick djupt in i skogen.

När jag låg i min säng den tidiga gryningen hörde jag någon rafsa på min dörr. När jag öppnade såg jag en varg, svart som natten med oceanblåa ögon. Inför mina ögon förvandlades vargen till Emma. Hennes vackra kurvor, så lustigt att det är så exakt som jag föreställt mig. Jag kunde inte hindra ett leende.

-Jag ser att detta var ett bra val, sa hon och gick förbi mig in i mitt hus med högt huvud.
Jag stängde dörren och följde med henne in, hon hade svept en filt om sig och satt i soffan. För en gångs skull behöver jag inte oroa mig för att ha minst kläder på mig.
-Så, vad för dig hit? Frågade jag när jag satte mig.
-Du.
-Hursa? Frågade jag förvånat, trots att jag hörde rätt. Jag vill att hon ska vara rättfram.
Hon nickade lite med huvudet, kanske för att det var jobbigt att upprepa men jag gillade det.
-Det var du som fick mig att komma hit. Hon log och rodnade lätt om sina kinder.
Taleförmågan slank ur mitt grepp och det enda jag kunde göra för att inte verka avstötande var att sätta mig närmare henne.
-Vill du bli min jaktkamrat? Frågade hon lågt.
Wow, jaktkamrat betyder så mycket mer än att jaga tillsammans, det band som skapas mellan jaktkamrater blir starkare än bandet mellan mor och dotter, lika ömsesidigt som två bästa vänner kan prata om allt, älska hetare än två älskare, lika trogna till varandra som de bästa makarna i universum.
Jag visste mycket väl vad mitt hjärta ville, men mitt huvud undrade verkligen om det var smart att binda sig så tätt när man knappt känner varandra. Jag tittade på henne och såg att hennes ögon blänkte av oro, jag ville kyssa hennes ögonlock och hålla om henne, så det var det jag gjorde.
Hon blev förvånad över min omfamning men drog sig inte undan. Hennes hud doftade av tallbarr och jord.
Jag nickade och mumlade ett ja mot hennes axel, känslan hur hennes strålande leende log mot mig, som var ägnat åt mig, den var obeskrivlig.
Den natten satt vi och pratade om allt, lärde känna varandra.

Dagarna förflöt och vi jagade och lekte tillsammans, vi tillbringade resten av tiden att prata i skogen eller vart vi nu befann oss, helt omedvetna om allt som skedde runt oss i flocken. På nätterna så sjöng vi mot månen tills vi var så trötta att vi somnade.

En kväll var Emma ute i skogen själv och jag var hemma och pysslade, det kändes konstigt att gå på två ben, det var så naturligt att ha Emma i mitt liv att jag inte visste hur jag skulle kunna ha överlevt en dag till utan henne. Det knackade på dörren, om det var Emma så skulle hon bara ha klivit in och kysst mig, det fick mig att tänka tillbaka till förra natten under månljuset, hur det föll mot hennes nakna hud och fick den att skimra… Det bultade på dörren och jag rycktes ur mina minnen och öppnade dörren. Teffe täckte i princip hela dörröppningen.

-Oskar, mullrade hans djupa stämma, vet du vad du har gjort?!
Hmm nej tänkte jag ironiskt, jo det är väl klart att jag är medveten om att jag hittat en jaktkamrat.
-Nej, svarade jag ändå.
-Då ska jag förklara för dig som är för tjockskallig för att förstå. Genom att ta Emma som din jaktkamrat så har du förklarat blodsfejd mot en annan flock, vid namn VmV.
Jag ryckte till vid namnet av flocken, VmV stod för varulvar mot varulvar, den flocken skapades av varulvar som hatade sig själva och har som mål att utrota alla av sitt släkte och sen ta självmord. Det är ju helt vansinnigt! Varför skulle Emma vara medlem i den flocken?
Jag skakade på huvudet och sa:
-Det är inte möjligt.
Teffes svarta blick mötte min och med allvarlig min sade han:
-Jo, Oskar så är det och det är bra för de har tagit Emma för att banka i lite förnuft i henne.
-Neeej! Jag knuffade mig förbi Teffe som försökte hålla mig tillbaka, jag slet sönder mina kläder och sprang på mina fyra tassar. Jag fångade lätt upp Emmas doftspår och följde dem till en glänta. Under tiden jag sprang försökte jag bearbeta det jag hade fått höra men slutade när jag upptäckte att jag inte kunde komma fram till något som lät logiskt. Jag smög sista biten fram till gläntan, en eld brann i mitten, Emma låg bredvid den naken och i mänsklig form. En stor man stod över henne med ett glödgat järnmärke på stång. När han satte brännmärket på hennes hud tjöt hon av smärta, hon vände och vred sig men kom inte loss under hans vargar som höll fast henne. De flinade skadeglatt och brännmärkte henne igen. När hennes skrik fyllde gläntan stod jag inte ut. Jag hoppade ut i eldskenet så att alla kunde se mig, jag morrade dovt och gick mot Emma. Ledaren log mot mig innan han kröp ner i vargform och nickade mot de som höll fast henne. Elden dansade på hennes nakna hud, vargarnas tänder blixtrade till innan de sjönk ner i hennes kött. Hennes skrik var öronbedövande, hjärtat slets i tusen bitar för varje gång hon skrek. Jag kastade mig över dem och slog bort dem från henne, mina fiender var i antal mycket fler än vad jag var men min kärlek till henne var starkare än alla de tillsammans. Jag ställde mig över henne för att kunna försvara henne och samtidigt slåss. Det enda som existerade var flickan under mig och fienderna runt omkring, gläntan flöt samman till ett grönt töcken och jag slogs. Mer minns jag inte förutom att jag vaknade upp i mänsklig form bredvid Emma. Hennes ande lämnade henne där i gläntan, jag tycktes mig se den flyga iväg. Jag ringde en ambulans för att vara på säkra sidan, jag vägrade tro att hon var död och lyckades övertala personalen att ta med henne till sjukhuset.
Två dagar passerade i ett svart töcken innan meddelandet sjönk in. Emma, min jaktkamrat, moder, dotter, syster, maka var död. Jag stod och tittade på hennes kropp genom fönstret.
Jag kommer aldrig mer få se henne le, aldrig mer se hennes svarta skepnad smälta samman i skogen, hennes ögon kommer aldrig glittra mot mig igen.