boktjejernamedstil

Jag vaknade av att solen sken mig i ansiktet. Gäspande sträckte jag på mig och ramlade ur soffan. Jag drog på mig mina kläder jag lagt i ordning kvällen före och smög försiktigt ut genom ytterdörren. Sedan började jag springa. Stockholm har aldrig låtit så här tyst, det fanns bilar på vägen och jag sprang förbi en cyklist och två men det var ändå så avlägset. Stockholm höll andan. Medan jag kämpade febrilt efter luft och svor åt mig själv för att jag glömde astma inhalatorn hemma. Jag fortsatte att springa med pipande lungor och hade bara en hållplats i tankarna. Dig. Jag måste träffa dig. Jag kom fram till parken där vi hade lovat att träffas men du var inte där ännu. Jag såg ner på mitt armbandsur, tio i sex. Jag var tio minuter för tidig så jag satte mig på en bänk och lade huvudet mellan knäna. Mitt hjärta bankade snabbt och jag hade ett tryck i hjärtat men nu vet jag inte längre om det var av nervositet eller astman. Fåglar pratade med varandra i parken och fast att jag blundade kunde jag se parken inom mig. Det var här vi hade träffats första gången och det var här jag ville träffa dig för sista gången. Det finns flera gångvägar som alla är omringade av gräsmattor och träd. I mitten av parken finns en fontän. Min puls dunkade i tinningen. Du skulle ha varit här för tio minuter sedan, var är du? Har du försovit dig? Jag sms:ar dig.
"Vakna, vi måste ses nu!"
Efter tre minuter ringer jag men du trycker bort mig. Varför? Klockan börjar plötsligt gå mycket snabbt och efter fem sms till och ett antal bortkopplade samtal så måste jag gå hem. Det gör ont i hjärtat och min sorg smakar salt på min tunga, jag vet att jag aldrig kommer se dig igen. Varför kom du inte? Jag orkar inte torka bort mina tårar men jag ser ner i trottoaren så att ingen ser mig gråta. Mitt bruna hår har klibbat sig fast i min svettiga panna.
"Jag går hem nu. Snälla kom dit." Jag förväntar mig inte ett svar därför blir jag överraskad när mobilen vibrerar till. Jag sliter upp mobilen ur den trånga jeansfickan, ivrig att du äntligen vaknat till och att jag ska få träffa dig!
"Nej."
Nej?
"Varför?"
"Vill inte. Hej då."
Jag orkar inte svara på ditt sms. När jag kommer hem har min familj redan börjat packa in de sista flyttlådorna i bilen. När jag ska in i bilen kommer du springade runt hörnet med ditt blonda hår dansade med vinden. Du springer in i min famn och kramar mig.
"Förlåt. Förlåt att jag inte kom."
Jag ler. "Det gör ingenting. Även om jag flyttar till USA så är du alltid min bästa vän. Älskar dig."
"Älskar dig också."
När vi kör ut från parkeringen gråter och skrattar du på en och samma gång. Då vet jag att vi verkligen alltid kommer vara vänner.