Jag dog igår. 1/1 - S.
Hon dog igår. Hon blev mördad på det sätt där hon förvandlades till ett spöke, ett grått minne av den hon varit. Men alla uppfattar fortfarande att hon finns, att hon är Hon. Det är den svårtupptäckta sortens mord, som man bara ser om man tittar riktigt noga in i hennes ögon, i hennes själ. Man ser den om man rör henne, för hon kommer flytta undan, hon kommer fly era omfamningar. Hon kommer inte vara den ni uppfattar att hon är, hon är inte längre Alicia. Alica blev mördad igår. Den sortens mord där man fortfarande andas efteråt.
Alicia minns inte mycket av vad som hände, och hon tycker att det är skönt. Hon kan låtsas som att det var en mardröm, låtsas att det aldrig hände. Men Alicias kropp vet att det hände, för underlivet blöder trots att hon inte har mens, och det känns som en kniv i underlivet. Alicia har spenderat dagen över toalettstolen, hukandes, kräkandes, gråtandes. Hennes mamma frågar hur hon mår, Alicia säger bra, men att hon är magsjuk. Alicia är inte magsjuk, hon känner sig snarare trasig. Helt söndertrasad. Hon håller för öronen med händerna, biter sig i läppen så hårt att det börjar blöda.
"Ska jag berätta?" undrar Alicia, men hon vet inte vad hon ska berätta. Hon vet inte vad som hände, om det faktiskt hände. Och sen finns det det där mörka, svarta, iskalla inom henne. Den där skammen över att hon får skylla sig själv, att det här var hennes fel. Hon kräks igen. Släpper ut ett kvävt läte som skulle vara ett skrik. Slår huvudet i golvet. Mamman knackar på dörren igen, säger hysteriskt åt Alicia att öppna dörren. Alicia svarar inte. Hon tänker att hon aldrig ska prata igen. Att det inte tjänar något till.
Teet på Alicias skrivbord håller på att svalna, men Alicia orkar inte resa sig ur sängen för att hämta det. Hon hur sin mamma gråta på nedervåningen, och sin pappa prata ilsket med polisen i telefonen. Men Alicia orkar inte höra, inte känna eller vara Alicia mycket mer, så hon vänder sig mot väggen i sängen och försöker somna. Hon sluter ögonen och allt händer igen. Slagen. Kniven. Smärtan i underlivet. Lukten av blöt skog. Hon skriker, men Alicia vet inte att hon skriker längre. Hon slåss mot Honom, men vet inte att det är hennes pappa som sprungit upp till Alicia som hon slåss mot. Alicia är tillbaka igen. Hon slåss igen. Hon förlorar igen. Alicia slutar kämpa emot, och öppnar ögonen. Ser sin pappas söndergråtna och röda ansikte. Ser sin pappas läppar röra sig, hör honom prata. Men Alicia kan inte förstå språket, Alicia kan inte känna sin pappas armar runt hennes blåslagna kropp. Hon tittar ut genom fönstret, på den blåa himmelen och tror sig se sig själv sitta på ett moln och vinka.
Hon tror sig ha sovit när hon vaknar till av att mamman tappar en bok i golvet. Alicia springer upp ur sängen, och bara springer. Nedför trappan. Genom hallen. Ut ur huset. Hon känner att hon blir jagad, och hon vet att hon måste springa snabbare. Annars kommer han ikapp. Hon springer ut från tomten samtidigt som en polisbil svänger in. Alicia tror sig höra sina föräldrars skrik i bakgrunden, men Alicia bara springer. Hon springer till skogen hon lekte i som barn. Helt plötsligt ramlar hon, och smärtan skriker från hennes haka, knä och armar.
"Det här är inte min skog, inte mina kläder, inte min smärta. Det här är inte jag längre" säger hon rakt ut, och bara skogen hör. Alicia tänker att hon vill dö där och då, i skogen som en gång var hennes. I kroppen som hon tilldelades, men blev stulen av en annan. Hon vänder på rygg och ser alla de tajta trädkronorna som bara släpper in lite av den mörknande sommar himmelen. "Jag tror jag dör nu, för jag känner ingenting", tänker hon. Alicia rör sig på ansiktet, på magen, på handen. Mycket riktigt. Hon känner ingenting. Och hon undrar om hon kanske redan dött.
Kvinnan som hittar Alicia är blå, och Alicia vet att det är poliskvinnan som svängde in på hennes tomt. Men Alicia kan inte riktigt förstå mer än att kvinnan är blå. Det stressar Alicia, hon gillar inte hur kvinnan har lagt händerna på Alicias armar, gillar inte hur någon annan än himmelen klär sig i blått. Kvinnan pratar med henne, men Alicia kan inte förmå sig att svara. Alicia känner sig trött, men när hon försöker sluta ögonen höjer kvinnan rösten så Alicia väljer att bara kolla på kvinnans ansikte. Hon har ett snällt ansikte, men starka händer. Alicia hör kvinnan säga "har någon gjort dig illa, lilla vän?" Och Alicia vet inte om det är ambulanspersonalen som kliver på en gren eller om det är något inuti henne som går sönder, men Alicia börjar gråta och mellan all panik och alla skrik, viskar hon ja.
Allt detta berättande, alla dessa tårar från hennes föräldrars ögon. Alicia orkar inte med det. Det slutar med att Alicia sa att hon ljög, och reser sig från förhörsrummet och bara går. De försöker stoppa henne, men Alicia har blivit arg. Hon är arg på att de inte tror henne, på att hon måste berätta igen och igen. Hon är arg på att hennes föräldrar gråter, när Alicia inte kunnat gråta sedan en månad sen då poliskvinnan hittade henne i skogen. Alicia är traumatiserad och mycket skör just nu, har läkaren sagt för några dagar sedan. Han sa det som att hon inte var där i rummet, som att hon var för dum för att förstå. Men Alicia förstår. Och hon är arg. Hon ville berätta för läkaren att hon inte är traumatiserad eller mycket skör, hon är bara ihålig, trasig. Död. Hon ville be honom dödförklara henne. Ville säga till polisen att våldtäkt var inte vad som skedde, ville säga att hon blev mördad. För det blev hon. Och nu är Alicia inte Alicia längre, bara ett spöke som ser ut som Alicia. Och hon vill inte vara ett spöke längre, för även spöken känner sorg. Känner den där smärtan i underlivet, som läkaren sa bara satt i hennes huvud. Allt detta berättande, alla dessa tårar. Alicia orkar inte med det. Hon tänker att kanske vore det bäst att bli påkörd av en bil, nu när hon ska gå över vägen. Men hon kommer över tryggt och Alicia tänker att det får bli på nästa övergångsställe. Men en polisbil stannar till, och frågar om hon är Alicia. "Nej, Alicia är död", säger hon. Poliserna, en man och en kvinna, fortsätter prata med henne och hon stiger in i bilen bara för att få dom att vara tysta. Dom kör henne till barn och ungdomspsykiatrin, och Alicia får ett rum på en avdelning. Hon lägger sig i sängen och kollar bara in i väggen, och tänker inte på någonting.
Alicia fick höra att skriva ned vad som hänt och hur hon kände skulle vara bra, så hon försökte. Men det slutar bara med att hon blir arg och skriker. Hon orkar inte tänka på det. Hon orkar inte skriva. Allt hon orkar skriva är samma sak om och om igen.
Jag dog igår. Fast det var inte igår. Men det känns som det. Och jag är fortfarande död. Han mördade mig, men får inget straff. Finns inga bevis. Bara en död flicka. Det räcker inte. Jag räcker inte. Jag är död.
Alicia minns inte mycket av vad som hände, och hon tycker att det är skönt. Hon kan låtsas som att det var en mardröm, låtsas att det aldrig hände. Men Alicias kropp vet att det hände, för underlivet blöder trots att hon inte har mens, och det känns som en kniv i underlivet. Alicia har spenderat dagen över toalettstolen, hukandes, kräkandes, gråtandes. Hennes mamma frågar hur hon mår, Alicia säger bra, men att hon är magsjuk. Alicia är inte magsjuk, hon känner sig snarare trasig. Helt söndertrasad. Hon håller för öronen med händerna, biter sig i läppen så hårt att det börjar blöda.
"Ska jag berätta?" undrar Alicia, men hon vet inte vad hon ska berätta. Hon vet inte vad som hände, om det faktiskt hände. Och sen finns det det där mörka, svarta, iskalla inom henne. Den där skammen över att hon får skylla sig själv, att det här var hennes fel. Hon kräks igen. Släpper ut ett kvävt läte som skulle vara ett skrik. Slår huvudet i golvet. Mamman knackar på dörren igen, säger hysteriskt åt Alicia att öppna dörren. Alicia svarar inte. Hon tänker att hon aldrig ska prata igen. Att det inte tjänar något till.
Teet på Alicias skrivbord håller på att svalna, men Alicia orkar inte resa sig ur sängen för att hämta det. Hon hur sin mamma gråta på nedervåningen, och sin pappa prata ilsket med polisen i telefonen. Men Alicia orkar inte höra, inte känna eller vara Alicia mycket mer, så hon vänder sig mot väggen i sängen och försöker somna. Hon sluter ögonen och allt händer igen. Slagen. Kniven. Smärtan i underlivet. Lukten av blöt skog. Hon skriker, men Alicia vet inte att hon skriker längre. Hon slåss mot Honom, men vet inte att det är hennes pappa som sprungit upp till Alicia som hon slåss mot. Alicia är tillbaka igen. Hon slåss igen. Hon förlorar igen. Alicia slutar kämpa emot, och öppnar ögonen. Ser sin pappas söndergråtna och röda ansikte. Ser sin pappas läppar röra sig, hör honom prata. Men Alicia kan inte förstå språket, Alicia kan inte känna sin pappas armar runt hennes blåslagna kropp. Hon tittar ut genom fönstret, på den blåa himmelen och tror sig se sig själv sitta på ett moln och vinka.
Hon tror sig ha sovit när hon vaknar till av att mamman tappar en bok i golvet. Alicia springer upp ur sängen, och bara springer. Nedför trappan. Genom hallen. Ut ur huset. Hon känner att hon blir jagad, och hon vet att hon måste springa snabbare. Annars kommer han ikapp. Hon springer ut från tomten samtidigt som en polisbil svänger in. Alicia tror sig höra sina föräldrars skrik i bakgrunden, men Alicia bara springer. Hon springer till skogen hon lekte i som barn. Helt plötsligt ramlar hon, och smärtan skriker från hennes haka, knä och armar.
"Det här är inte min skog, inte mina kläder, inte min smärta. Det här är inte jag längre" säger hon rakt ut, och bara skogen hör. Alicia tänker att hon vill dö där och då, i skogen som en gång var hennes. I kroppen som hon tilldelades, men blev stulen av en annan. Hon vänder på rygg och ser alla de tajta trädkronorna som bara släpper in lite av den mörknande sommar himmelen. "Jag tror jag dör nu, för jag känner ingenting", tänker hon. Alicia rör sig på ansiktet, på magen, på handen. Mycket riktigt. Hon känner ingenting. Och hon undrar om hon kanske redan dött.
Kvinnan som hittar Alicia är blå, och Alicia vet att det är poliskvinnan som svängde in på hennes tomt. Men Alicia kan inte riktigt förstå mer än att kvinnan är blå. Det stressar Alicia, hon gillar inte hur kvinnan har lagt händerna på Alicias armar, gillar inte hur någon annan än himmelen klär sig i blått. Kvinnan pratar med henne, men Alicia kan inte förmå sig att svara. Alicia känner sig trött, men när hon försöker sluta ögonen höjer kvinnan rösten så Alicia väljer att bara kolla på kvinnans ansikte. Hon har ett snällt ansikte, men starka händer. Alicia hör kvinnan säga "har någon gjort dig illa, lilla vän?" Och Alicia vet inte om det är ambulanspersonalen som kliver på en gren eller om det är något inuti henne som går sönder, men Alicia börjar gråta och mellan all panik och alla skrik, viskar hon ja.
Allt detta berättande, alla dessa tårar från hennes föräldrars ögon. Alicia orkar inte med det. Det slutar med att Alicia sa att hon ljög, och reser sig från förhörsrummet och bara går. De försöker stoppa henne, men Alicia har blivit arg. Hon är arg på att de inte tror henne, på att hon måste berätta igen och igen. Hon är arg på att hennes föräldrar gråter, när Alicia inte kunnat gråta sedan en månad sen då poliskvinnan hittade henne i skogen. Alicia är traumatiserad och mycket skör just nu, har läkaren sagt för några dagar sedan. Han sa det som att hon inte var där i rummet, som att hon var för dum för att förstå. Men Alicia förstår. Och hon är arg. Hon ville berätta för läkaren att hon inte är traumatiserad eller mycket skör, hon är bara ihålig, trasig. Död. Hon ville be honom dödförklara henne. Ville säga till polisen att våldtäkt var inte vad som skedde, ville säga att hon blev mördad. För det blev hon. Och nu är Alicia inte Alicia längre, bara ett spöke som ser ut som Alicia. Och hon vill inte vara ett spöke längre, för även spöken känner sorg. Känner den där smärtan i underlivet, som läkaren sa bara satt i hennes huvud. Allt detta berättande, alla dessa tårar. Alicia orkar inte med det. Hon tänker att kanske vore det bäst att bli påkörd av en bil, nu när hon ska gå över vägen. Men hon kommer över tryggt och Alicia tänker att det får bli på nästa övergångsställe. Men en polisbil stannar till, och frågar om hon är Alicia. "Nej, Alicia är död", säger hon. Poliserna, en man och en kvinna, fortsätter prata med henne och hon stiger in i bilen bara för att få dom att vara tysta. Dom kör henne till barn och ungdomspsykiatrin, och Alicia får ett rum på en avdelning. Hon lägger sig i sängen och kollar bara in i väggen, och tänker inte på någonting.
Alicia fick höra att skriva ned vad som hänt och hur hon kände skulle vara bra, så hon försökte. Men det slutar bara med att hon blir arg och skriker. Hon orkar inte tänka på det. Hon orkar inte skriva. Allt hon orkar skriva är samma sak om och om igen.
Jag dog igår. Fast det var inte igår. Men det känns som det. Och jag är fortfarande död. Han mördade mig, men får inget straff. Finns inga bevis. Bara en död flicka. Det räcker inte. Jag räcker inte. Jag är död.
Någonting av något
Vi hade träffats över nätet, och bara fyra dagar efter att vi började skriva, så träffades vi för första gången, han var lika charmig i verkligheten och han stal min första kyss det första han gjorde. Under de timmarna på första dejten promenerade vi och delade en hel del fler kyssar, övning ger färdighet eller hur? Redan dagen därpå skulle vi träffas igen och det bestämdes att han skulle äta middag med min familj, han var lika charmig, och charmade min familj. Jag njöt av att visa upp honom, min fina charmiga "kille" han är inte min än, vi har bara träffats två gånger nu. Det var underbart mysigt, han spelade gitarr för mig och sjöng och han fortsatte spela gitarr lika bra även fast jag stal en del kyssar under tiden. Ju mer kvällen fortgick desto hetare blev våra handlingar. Han tog mina orala oskulder och, som ni kan gissa var det lika fantastiskt som hela den här killen är, jag kunde inte förstå hur jag kunde hitta den här killen på en dejtingsida? Han verkade hur charmig som helst. Vi visste att vi inte skulle kunna ses på minst en vecka och det var smärtsamt att veta det, han skulle ha åkt hem vid tio på kvällen, halv tolv började vi resa oss ur sängen, tolv var vi ute vid bilen men han åkte inte förrän 20 minuter senare. Dagarna efter så var han off på sms och vi slutade skriva på dejtingsidan, några dagar senare försvann vår konversation, troligen tog han bort den... Det kändes i mitt nykära hjärta, sällan han svarade på snapchat. Det hjälpte inte att mina vänner sa åt mig att ge honom space, att låta honom jobba lite för att få mig, men jag orkar inte leka, jag vill ha honom och jag önskar att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan, inte på min häst, ingenting. Mina tankar kretsade om honom och vad jag kunde ha gjort fel, kysste jag honom fel? Reagerade jag fel när vi tumlade runt i sänghalmen? Hela veckan gick, jag blev glad för minsta lilla han skrev men det var inte mycket, texten saknade emojis och hjärtan, han verkade inte vara den kille jag träffade. Jag kunde inte hålla mig längre och skrev till honom och frågade om han hade några planer i helgen, vi hade ju ändå pratat om att träffas... Svaret jag fick var "ja tyvärr." Så nu sitter jag här och överanalyserar och tar ut hjärtesorg utan att ens känna killen ordentligt. Vad betyder tyvärr i hans mening? Jag känner mitt hjärta slå i bröstkorgen, min andning är tung och dyster, det är jobbigt att le och låtsats vara glad, jag vill inte prata om hur mycket han faktiskt påverkar mig. Jag svarade på hans sms "åh okej :( varför tyvärr?" Men jag har inte fått något svar än.
_________________________________ jag satt i min säng och läste när hundarna började skälla hysteriskt på kvällen, mamma och pappa sa att det hade kommit en svart bil, och mycket snart knackade det på dörren, och pappa sa att det var till mig. Jag rynkade på pannan, vem kan komma till mig nu på kvällen? Jag har egentligen ingen lust att träffa någon. När jag kommer ner i hallen möts jag av en slående blick, där står han och ler sitt blixtrande leende mot mig, och jag stannar upp bara för att ta in hela intrycket, han är så vacker och hans ögon glittrade av glädje. Jag kände bröstkorgen dra ihop sig. Snart skulle Jag börja gråta av lycka, han är här, varför tvivlade jag ens? Jag smög in i hans varma famn och jag kände hur han böjde sig ner för att lägga huvudet på mitt. Jag är ju endast 148 cm och han är rediga 187. Så det är en del längdskillnad på oss. Jag var svagt medveten om att mamma och pappa lämnade oss ensamma i hallen. "Vad gör du här?" Viskade jag. Han lyfte på sitt huvud och jag vände mig upp mot honom för att kunna de honom. "Jag sa ju att min helg var fullpackad, och jag hade lovat att träffa dig, så min helg var fullpackad med att träffa dig." Jag log åt hans charmiga svar, det verkade bara som han drivit med mig när han var off på sociala medier och mot mig. Han böjde sig ner och jag kände hans välbekanta andedräkt mot mitt ansikte och jag ställde mig på tå för att möta honom. Jag skojar inte att jag såg stjärnor när våra läppar äntligen möttes. Som jag saknat den känslan, de enda läpparna som har kysst mig och det kändes äntligen som om jag var fulländad. Det var en lugn och passionerad kyss, jag försökte visa honom den saknad och desperation jag har känt under den gångna veckan och han drog mig ännu närmare sig. Vi tog oss upp på mitt rum och han lade sig ner i min säng, jag stod kvar i dörröppningen och log, mitt hjärta fladdrade helt plötsligt lätt i bröstet, jag kunde helt klart vänja mig vid den här synen. Jag stängde dörren noggrant innan jag lade mig på sängen bredvid honom i hans famn, han kysste mig och jag släppte ut en lättnads suck. Underbart att äntligen vara i hans armar och hans läppar mot mina igen. Men jag skulle jobba dagen efter, klockan 8... Jag låg på hans mage och vilade på hans bröstkorg. Hans armar var tätt slingrade runt min kropp och så somnade vi.