Jag tittade ut genom fönstret, denna vackra försommarmorgon med solen stigandes i horisonten långt borta från stadens siluetter under mig. Kroppen värkte efter att ha stått så länge vid fönstret. Jag hade spenderat natten ståendes här, försökt lista ut hur det kunde bli så fel? Jag kunde fortfarande känna hennes mjuka läppar mot mina. Känslan när hon somnade mot mitt bröst, att sitta och skratta, prata och bara umgås, allt sådant är naturligt och det var mitt liv för två år sedan.

Allt började hända för ett halvår sedan, hon började dra sig undan och slutade prata med mig. Hon blev smalare och tunnare, min fina energiska och alldeles underbara Rose. Jag försökte få kontakt med henne men hon stötte undan mig, hennes vackra bruna ögon blev fyllda med tårar, ilska och smärta istället för den glädje och kärlek som en gång glittrande där. När Rose slutade dyka upp i skolan blev jag ännu mer orolig och kontaktade hennes föräldrar. De sa åt mig att lämna henne ifred och hävdade att allt var okej. Jag litade inte på ett ord av vad de sade, något var fel, fruktansvärt fel.

Jag blev rastlös och irriterad, jag kunde inte slappna av utan att veta att min kärlek hade det bra, det hade inte varit bra på länge och jag fick inte reda på vad som var fel. Jag saknade att hålla om henne, hålla henne mot min bröstkorg. Jag saknade att höra hennes röst komma med helt ologiska argument, hennes stämma som kallade mig löjliga smeknamn men som alltid var förstående och omtänksam. Min Rose som alltid gav mig utmaningar och älskade att leka med min kärlek till henne. Hon förstod mig bättre än någon annan, vi var synkroniserade i våra rörelser och känslor. Det var så jag visste att något var väldigt fel nu. Hennes föräldrar släppte inte in mig eller lät mig se henne. Flera månader passerade och min orolighet växte tills jag trodde jag skulle försvinna i den.  Troligen gjorde jag det, jag var inte mig själv under den tiden och kommer aldrig bli samma person som jag var innan.

Rose ringde mig för två och en halv vecka sen och ville träffas. Vi pratade och fikade på ett kafé. Jag lade märke till att hon inte åt sin mat och hade blivit ännu tunnare. Hennes nu djupt insjunkna ögon hade förlorat all glans och gnista. Rose ville börja träffas igen, något som jag verkligen inte sade nej till. Min kropp värkte efter hennes närhet och fingrarna längtade efter att få glida genom hennes fina glansiga hår som gömdes under en mössa trots att våren nalkades. När vi skiljdes åt omfamnade jag henne och höll länge om min vackra Rose. Hon kändes så skör och ömtålig i mina armar, jag höll om hennes kind lika ömtåligt som jag skulle hålla en nyfödd fågelunge. Våra läppar möttes under ett kort ögonblick i en lätt kyss. Trots att den var kort kunde jag känna all sorg och tveksamhet men också passion och längtan. Det kändes som en tyngd tillfälligt lyftes från mina axlar när jag gick därifrån. Jag visste fortfarande inte vad som var fel men för tillfället kändes det bra.

Nästa dag var hon tillbaka i skolan, hon tog sig igenom skoldagen och vi träffades för en snabb lunch den dagen och fortsatte så resten av veckan. Dagarna flög förbi i ett lyckorus trots det så var det något svart som lurade i utkanten av mitt sinne. Min längtan efter henne fanns alltid i mitt hjärta men jag visste att jag snart skulle få se henne igen. För en vecka sedan började hon bli sig själv igen, trots att hennes kropp hade blivit spinkigare så började hennes ögon få tillbaka sin glöd. Men ögonen hade fått en djupare ton också, som om de dolde något. Jag började äntligen slappna av runt henne och började tro att allt skulle bli bra igen. I förrgår kväll gav hon mig en utmaning om att jag inte skulle höra av mig till henne eller prata med henne och inte ha något med henne att göra med under hela kommande dag. Jag antog utmaningen, den hade hon gett mig en gång förut och när vi träffades efter den utmaningen så hade allt varit så ljuvligt, all längtan som samlats under ett dygn släpptes lös.

Klarade jag det då, kommer jag klara det nu, tänkte jag med ett leende på läpparna och kunde redan se framför mig hur jag lämnade ett spår av kyssar från hennes hals, längs hennes bål, ner till hennes kurviga höfter. Jag kunde se hur hon vred sig av åtrå under mig, jag kunde känna hur jag skulle dra henne intill mig och känna hennes ljuva andedräkt mot mig. Nästa dag förflöt och både min kropp och sinne värkte mer och mer efter min kärlek, jag längtade efter att höra hennes klingande röst viska mitt namn, känna hennes armar runt mig i en omfamning, hennes ljuva mjuka läppar mot mina, känna henne puls när jag kysste hennes hals. Jag fick ett telefonsamtal på kvällen och blev glad när jag såg att det var Rose.

”Hej älskling, hur är det?”

”Dimitri, det är Robert.” Mitt hjärta sjönk, varför ringde hennes pappa mig?

”Vad är det?” frågade jag med hjärtat dundrande mot mitt bröst av rädsla att något hade hänt. Min magkänsla sa att något hemskt hade hänt, men jag vågade inte tro på det, jag kunde inte tro på det.

”Det är Rose, hon ligger på sjukhus.” Jag vet inte vad som hände efter det. Snart fann jag mig själv utanför sjukhusets skjutdörrar. Fruktan kylde min själ. Jag gick in och Robert mötte mig i entrén.

”Dimitri, jag… Rose kommer nog inte kunna säga något.” Jag rynkade pannan och oron växte i mitt bröst. Robert ledde mig genom två korridorer innan han stannade framför en stängd dörr.

Vi gick in och Rose låg fridfullt i sängen och….Hon andades inte. Mitt hjärta stannade i bröstet och jag stod som fastfrusen i dörröppningen. Hon kan inte vara död, hon får inte vara död. Den förnuftiga delen av min hjärna sa: ”Hon är redan död, hon finns inte längre.” Jag lyckades få min kropp att röra sig framåt, jag stapplade till hennes säng och knäböjde vid hennes sida för att vara i hennes höjd. Hennes hand var kall mot min, jag strök henne längs hennes bleka kind så sval och vacker. Jag kände ingen puls vid hennes hals. Jag reste mig och kysste hennes kalla panna, mina tysta tårar rann nedför mitt ansikte och droppade tyst och glittrande ner på hennes kinder.

”Dimitri, Hon lämnade det här till dig.” Robert räckte mig ett i hopvikt papper, jag reste mig långsamt och gick mot honom och tog pappret. Robert klappade mig på axeln. ”Gå hem. Hon finns kvar när du kommer hit igen, om du vill.”

Jag var tillbaka vid fönstret och blickade ut över staden under mig. Hennes lapp låg i min hand. Jag sneglade ner på lappen, hennes runda fina handstil hade skrivit ner hennes sista ord. Rose hade troligen dött med detta papper och en penna i hand. Vilket syntes på hennes underskrift, e:et blev lite snirkligt som om hon hade tappat pennan. Som om hon dog precis i det ögonblicket.

 ”Du klarade det, fortsätt så nu i ditt liv. Lev utan mig i ditt liv, bli kär igen och gift dig lyckligt. Jag vakar över dig mitt hjärta.

                                             Puss och kram ditt hjärta Rose”

Jag tog min jacka och gick ut genom dörren och satte mig i bilen. Efter ett ögonblicks tveksamhet startade jag bilen och körde iväg.