boktjejernamedstil

Något inom henne hade släppt. En tråd eller en byggkloss. Något hade raserat och tagit med sig allt i fallet. En stjärna hade fötts i rymden medan hon svalde piller efter piller efter piller. Hon kunde inte sluta, inte ens när hon mådde illa och hade tömt en pillerburk. Hon letade efter fler. Hon fortsatte att svälja alla piller hon kom åt. Hon sms:ade sin kompis, berätta att hon svalt en massa piller: vad ska jag göra?!

Spy upp det! sa kompisen. Så flickan sprang och försökte få upp det. Hjärtat hamrade hårt i bröstet.

Jag får inte upp det! tänkte hon. När hon gick tillbaka till sitt sovrum stödde hon sig mot väggen för att inte svimma, hon var yr och illamående. Kattungen jamade när flickan satte sig i sängen. Kattungen gick och lade sig på flickans ben och spann. Flickan tog telefonen och ringde 112, fingrarna darrade. Hjärtat darrade. Kattungen spann.

"Jag har tagit en överdos!" sa flickan när någon svarade i luren.

"Vad har du tagit för något?"

"Jag vet inte men jag tror att det var theralen och fluoxetin sandoz."

"Var är du?"

Och hon gav adressen. Hon lyfte kattungen från sina knän och lade henne på datan, tog ytterjackan och mötte ambulansen utanför porten.

Något inom henne hade gått sönder, men hon vet inte riktigt när det hände. Om det hände redan kanske när hon föddes. Eller den där söndagen då hon fick åka in till akuten på grund av överdosen hon tog. När går människor sönder?

Redan när man föds?