boktjejernamedstil

Han tog mig med storm, jag minns än i dag hur chockad jag blev när han först skrev till mig över facebook. Jag trodde han hade skrivit fel, men jag svarade. Sen rullade konversationen på. Det var genom skolan som jag lärde känna honom, vi skulle leta rådgivare utanför skolan, och jag hade turen att en tjej i min grupp tog kontakt med de bästa rådgivarna som finns. Sen började vi skriva privat utanför gruppchatten som inkluderade min skolgrupp och fler rådgivare. Han är 10 år äldre än mig, vältränad, tatuerad och piercad. När jag tidigare har valt killar så var jag lite emot piercings beroende på hur de var, inte för mycket muskler ville jag ha heller och inte för många tatueringar. Hur kunde jag ha turen att hitta denna underbara människa som passade in på alla mina krav på den fysik jag letade efter på en kille. Han är inte allt för lång men ser säkerligen väldigt lång ut bredvid mig då jag är väldigt kort. 

 

Under tiden han skrev i vår gruppchatt för att hjälpa oss med vårt skolarbete så blev jag väldigt chockad över hur vällärd han var och hur mycket smådetaljer han lade märke till. Jag fortsätta bli förundrad när han skrev till mig i en privat chatt. Han var så vällärd, så charmig och inte minst snygg! Några hemliga komplimanger och lite flirtande här och där livade upp vår privata chatt. 

 

Självklart var jag inte den enda som tyckte han var snygg inom vår grupp och det var svartsjuka där imellan men jag gjorde mitt bästa av att skärma av det och leva i min lyckliga bubbla när han svarar mig och så fort jag ser att han skriver så blir jag så lycklig och förväntansfull. Jag kan inte koncentrera mig när jag ser att han är på väg att svara eller att jag bara tänker på honom så kan jag inte koncentrera mig i skolan... 

 

Vi har aldrig träffats då det är långa avstånd mellan oss, det är nästan 7 timmars bilresa. Vi började skriva under hösten och har skrivit regelbundet och försöker finnas där för varandra, nu är det sommar, vi har avslutat skolarbetet som han var rådgivare till... Vi kom gemensamt fram till att vi borde träffas, bara för att tacka för det lyckade samarbetet. 

 

Tillsammans skulle min grupp bila den 7 timmars långa resan till deras hemort så skulle vi träffas för första gången på ett halvår... 

 

Jag körde hela vägen dit då jag var den enda som hade körkort i gruppen, jag var jättenervös att köra en grupp eftersom jag är ansvarig för deras liv. Framförallt nu hade jag en lång resa framför mig. Vi lämnade vår stad klockan 6 en juni morgon och var framme klockan 15 med två stopp på resan. Han hade guidat oss till en parkering som jag körde in på. jag kunde knappt sitta stilla med benen för att jag var så nervös vilket gjorde körningen väldigt hackig sista biten. Jag hade magknip och kämpade mitt bästa för att inte spy av nervositet.