boktjejernamedstil

När den röda bussen svängde in på busshållplatsen tog jag upp busskortet. Jag hälsade på chauffören och min röst lät hes och rosslig. Ingenting var annorlunda, jag satte mig i mitten av bussen närmast dörren och lyssnade på Led Zeppelin på mobilen. Mina rutiner är de samma som de har varit de senaste åren. Utsikten utanför bussen är densamma.

Allting är som det ska vara, tänkte jag och slöt ögonen. Och gäspade. Jag kände hur bussen började bromsa och svänga in. Mina fingrar trummade på låren. Min kropp ville inte sitta still längre och när jag kände en tyngd i sätet bredvid mig var det som om hela min kropp skrek åt mig att öppna ögonen. Det kändes löjligt att jag så desperat ville se vem det var som satt bredvid mig, men jag brydde mig inte. Jag ville se vem det var. Jag ville låta mina fingrar treva dit och stänga av musiken och lyssna på den här människans andhämtning.

Jag håller på och bli galen.

Jag fnös åt mig själv. Vem bryr sig? Jag öppnade ögonen. Jag var inte den enda som var nyfiken för mannen, eller pojken med en lätt skäggstubb, bredvid mig såg på mig som om han ville tala med ögonen. Hans ögon var av en intensiv blå färg och jag ville dra fingrarna igenom hans bruna hår. Jag var så inne i teorier om hur mjuka hans läppar skulle kännas mot mina att jag inte tänkte på att hans läppar rörde sig och vad det betyder. Tills pojken brister ut i ett gapskratt så högt att det hörs igenom min höga musik. Jag hoppar till och rodnar. Jag trycker på stoppknappen över mig och har aldrig varit så lättad över att gå till skolan i mina hela 16 år. Jag nästan flög över pojken för att ta mig ut och sparkade gruset i marken. Hur kunde jag reagera så? Med händerna i jeansfickorna kände jag hur tårarna hotade med att falla. Helvete. Helvetes helvete. När någonting tar tag om min arm rycker jag till och kollar bak. Det är pojken från bussen. Han säger någoting.

"Va? Jag kan inte höra dig." Han pekar på min hörlur. Jag låter hörlurarna sitta kvar men pausar musiken.

"Ja, vad?"

"Alltså, förlåt. Jag skrattade inte åt dig, jag bara liksom tyckte du var så söt."

"Det är lugnt." Jag började gå igen.

"Men vänta, jag sa ju förlåt. Är du fortfarande arg?"

"Nej. Det är lugnt." Han drog i min arg och lade tummen under min hake och pekfingret på för att få mig att se i hans ögon. Jag kollade bara åt sidan. Han suckade och lät handen falla till sidan.

"Jag heter Jev. Vad heter du?"

"Bellman."

"Bellman?"

"Slit inte ut det, älskling." Nu höjde jag musiken på högsta volym och vägrade så mycket som att ge den där Jev en glans. Vem trodde han att han var egentligen? Och när vi ändå pratar om det, vem var han? Han följde efter mig in i min röda skola och jag hade inte hört något om en ny elev. Förföljer han mig?

"Du lyssna här, jag vet inte vem fan du tror du är, men du är ingenting. Okej? Du stank illa och det var därför jag såg på dig och inte pratade. Jag var inte mållös, bara äcklad." Jag låser upp mit skåplås och kastar in min vårjacka och väska. Jev står fortfarande bredvid mig men jag ignorerar honom. Tillslut blir han otålig och tar ut ena hörluren och ställer sig tätt intill mig. Han luktar kanel och han står så nära att jag kan känna hans hårda kropp mot min.

"Är det verkligen så man pratar med någon?"

Jag rös av att höra hans röst så nära mitt öra. När han vände sig om och gick tänkte jag bara att han skulle komma tillbaka. Kom hit och håll om mig, och våga inte släppa din jävel. Jag skakade på huvudet och sa åt mig själv att skärpa mig.