kärlek vid första ögonkastet
Jag stirrade på sängen, den livlösa kroppen var så vacker men ändå en sån förfärande glimt som fick det att skära i hjärtat.
Hennes fina kurvor, bleka hy, rodnande kinder, rosa läppar, svart glänsande hår och hennes ögon så vackra som att titta ner i en ocean. Ögonen var stängda och det såg ut som om flickan sov men ett bett från ett rovdjur visade sig på hennes hals och tydde på att hon var skadad, hennes stilla hjärta bevisade dock på att hon redan var död.
Jag minns när de där ögonen hade glittrat mot mig för första gången i skogen, vi hade träffats, hon så bedårande vacker och jag, som vandrar runt i mina egna tankar och bekymmer.
-Hej, hennes röst klingade mellan träden vackrare än vargarnas ylande mot månen.
Jag tittade på henne och trodde hon var en vålnad.
-Hej.
-Vad gör du i skogen? Hennes röst igen, tänk om hennes tunga kunde smeka mitt namn.
-Jag bara vandrar runt med mina tankar och bekymmer, svarade jag.
Tystnad uppstod, jag kände mig besvärad men hon verkade inte bry sig, hon plockade en bukett blommor, väldigt vacker men inte lika vacker som henne. Tänk att få känna hennes former mot min kropp, tänk att få kyssa dessa rosa läppar, smeka hennes vackra hår och blicka in i hennes ögon och veta att jag aldrig skulle behöva vara utan dem. Jag kom på mig själv att stirra på henne.
Hennes blåa blick mötte min.
-Vad heter du?
-Oskar.
-Hej Oskar, jag heter Emma.
Jag log mot henne bara för att jag inte hade något att säga.
Min skarpa hörsel fick mig att reagera, det kom vargar springandes mot oss. Jag försökte skicka en bedjande tanke om att inte komma men snart hade flocken omringat oss. Den stora vita vargen kände jag igen som Teffe, han är ledare för flocken, han reste sig på två ben och blev människa.
Emma stelnade till och jag kom på mig själv att vilja beskydda henne.
Teffe brydde sig inte om att han var naken, hans skarpa svarta blick fick mig att böja på nacken fast jag inte ville.
-Oskar, du bör inte vara här nu, hans allvarliga röst tydde på att hans blick inte undgick något.
Jag nickade och gick djupt in i skogen.
När jag låg i min säng den tidiga gryningen hörde jag någon rafsa på min dörr. När jag öppnade såg jag en varg, svart som natten med oceanblåa ögon. Inför mina ögon förvandlades vargen till Emma. Hennes vackra kurvor, så lustigt att det är så exakt som jag föreställt mig. Jag kunde inte hindra ett leende.
-Jag ser att detta var ett bra val, sa hon och gick förbi mig in i mitt hus med högt huvud.
Jag stängde dörren och följde med henne in, hon hade svept en filt om sig och satt i soffan. För en gångs skull behöver jag inte oroa mig för att ha minst kläder på mig.
-Så, vad för dig hit? Frågade jag när jag satte mig.
-Du.
-Hursa? Frågade jag förvånat, trots att jag hörde rätt.
Hon nickade lite med huvudet, kanske för att det var jobbigt att upprepa men jag gillade det.
-Det var du som fick mig att komma hit. Hon log och rodnade lätt om sina kinder.
Taleförmågan slank ur mitt grepp och det enda jag kunde göra för att inte verka avstötande var att sätta mig närmare henne.
-Vill du bli min jaktkamrat? Frågade hon lågt.
Wow, jaktkamrat betyder så mycket mer än att jaga tillsammans, det band som skapas mellan jaktkamrater blir starkare än bandet mellan mor och dotter, lika ömsesidigt som två bästa vänner kan prata om allt, älska hetare än två älskare, lika trogna till varandra som de bästa makarna i universum.
Jag visste mycket väl vad mitt hjärta ville, men mitt huvud undrade verkligen om det var smart att binda sig så tätt när man knappt känner varandra. Jag tittade på henne och såg att hennes ögon blänkte av oro, jag ville kyssa hennes ögonlock och hålla om henne så det var det jag gjorde.
Hon blev förvånad över min omfamning men drog sig inte undan. Hennes hud doftade av tallbarr och jord.
Jag nickade och mumlade ett ja mot hennes axel, känslan hur hennes strålande leende log mot mig som var ägnat åt mig, den var obeskrivlig.
Den natten satt vi och pratade om allt, lärde känna varandra.
Dagarna förflöt och vi jagade och lekte tillsammans, vi tillbringade resten av tiden att prata i skogen eller vart vi nu befann oss, helt omedvetna om allt som skedde runt oss i flocken. På nätterna så sjöng vi mot månen tills vi var så trötta att vi somnade.
En kväll var Emma ute i skogen själv och jag var hemma och pysslade, det kändes konstigt att gå på två ben, det var så naturligt att ha Emma i mitt liv att jag inte visste hur jag skulle kunna ha överlevt en dag till utan henne. Det knackade på dörren, om det var Emma så skulle hon bara ha klivit in och kysst mig, det fick mig att tänka tillbaka till förra natten under månljuset, hur det föll mot hennes nakna hud och fick den att skimra… Det bultade på dörren och jag rycktes ur mina minnen och öppnade dörren. Teffe täckte i princip hela dörröppningen.
-Oskar, mullrade hans djupa stämma, vet du vad du har gjort?!
Hmm nej tänkte jag ironiskt, jo det är väl klart att jag är medveten om att jag hittat en jaktkamrat.
-Nej.
-Då ska jag förklara för dig som är för tjockskallig för att förstå. Genom att ta Emma som din jaktkamrat så har du förklarat blodsfejd mot en annan flock, vid namn VmV.
Jag ryckte till vid namnet av flocken, VmV stod för varulvar mot varulvar, den flocken skapades av varulvar som hatade sig själva och har som mål att utrota alla av sitt släkte och sen ta självmord. Det är ju helt vansinnigt! Varför skulle Emma vara medlem i den flocken?
Jag skakade på huvudet och sa:
-Det är inte möjligt.
Teffes svarta blick mötte min och med allvarlig min sade han:
-Jo, Oskar så är det och det är bra att de har tagit Emma för att banka i lite förnuft i henne.
-Neeej! Jag knuffade mig förbi Teffe som försökte hålla mig tillbaka, jag slet sönder mina kläder och sprang på mina fyra tassar. Jag fångade lätt upp Emmas doftspår och följde dem till en glänta. Under tiden jag sprang försökte jag bearbeta det jag hade fått höra men slutade när jag upptäckte att jag inte kunde komma fram till något som lät logiskt. Jag smög sista biten fram till gläntan, en eld brann i mitten, Emma låg bredvid den och en stor man stod över henne med ett glödgat järnmärke på stång. När han satte brännmärket på hennes hud tjöt hon av smärta, hon vände och vred sig men kom inte loss under hans vargar. De flinade skadeglatt och brännmärkte henne igen. När hennes skrik fyllde gläntan stod jag inte ut. Jag hoppade ut i eldskenet så att alla kunde se mig, jag morrade dovt och gick mot Emma. Ledaren log mot mig innan han kröp ner i vargform och nickade mot de som höll fast henne. Elden dansade på hennes nakna hud, vargarnas tänder blixtrade till innan de sjönk ner i hennes kött. Hennes skrik var öronbedövande, hjärtat slets i tusen bitar för varje gång hon skrek. Jag kastade mig över dem och slog bort dem från henne, mina fiender var i antal mycket fler än vad jag var men min kärlek till henne var starkare än alla de tillsammans. Jag ställde mig över henne för att kunna försvara henne och samtidigt slåss. Det enda som existerade var flickan under mig och fienderna runt omkring, gläntan flöt samman till ett grönt töcken och jag slogs. Mer minns jag inte förutom att jag vaknade upp i mänsklig form bredvid Emma. Hennes ande lämnade henne där i gläntan, jag tycktes mig se den flyga iväg. Jag ringde en ambulans för att vara på säkra sidan, jag vägrade tro att hon var död och lyckades övertala personalen att ta med henne till sjukhuset.
Två dagar passerade i ett svart töcken innan meddelandet sjönk in. Emma, min jaktkamrat, moder, dotter, syster, maka var död. Jag stod och tittade på hennes kropp genom fönstret.
Underbar gestaltning och berättelse, det är mycket bra hur du börjar med pang bom och inte med: hej jag heter sanna, jag är 15 år. Jag vaknade klockan fem och tog på mig strumpa efter strumpa m.m.
Det är dialogerna jag är lite osäker på, de är intressanta men som sagt så tror jag att man inte behöver skriva: svarade jag.. för läsare förstår det. Men tror inte det gör så mycket om du har det heller. Själva berättelse gick lite fort, men det kan också vara väldigt bra (och att du lyckades få ned något så bra som det här på 2,5 sidor är otroligt). Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, jag tycker det känns så konstigt att ge konstruktiv kritik när du är bättre än mig redan, men vad jag gillar mest med dina berättelser är hur poetiskt du skriver och att du skriver så målande att man bara kan dö!
Du passar som en fantasy författare, helt klart!
solskenskramar<3
OBS! Jossan, det här är bara förslag och vad jag tycker. Jag är inte mer lärd eller av mer erfarenhet än du, så jag vet inte om det jag påstår är bättre än hur det var från början. Testa dig fram och se om du håller med mig eller om du vill behålla det du hade. (: Tipsen/förslagen är i kronologisk ordning efter texten.
Stirrade - såg (finare ordval) ner på sängen
den livlösa kroppen var så vacker men ändå en sån förfärande glimt som fick det att skära i hjärtat. - men HADE ändå en sån ....
Hennes fina kurvor, bleka hy, rodnande kinder, rosa läppar, svart glänsande hår och hennes ögon så vackra som att titta ner i en ocean. - Istället för att repetera och hennes ögon så vackra, kan du skriva med ögon så vackra som att titta ner i en ocean. (: Författaren sa att det är inte bra att ha "onödiga" extra ord, för det komplicerar bara för läsaren. Och att repetera hennes är onödigt i den meningen. (:
Ögonen var stängda och det såg ut som om flickan sov men ett bett från ett rovdjur visade sig på hennes hals och tydde på att hon var skadad, hennes stilla hjärta bevisade dock på att hon redan var död. - hur kan hennes kinder rodna om hon är död? har hon dött nyligen? läs din berättelse och låtsas att det inte är du som skrivit den, kommer du förstå att hon dött nyligen?
Jag minns när de där ögonen hade glittrat mot mig för första gången i skogen, vi hade träffats, hon så bedårande vacker och jag, som vandrar runt i mina egna tankar och bekymmer. - OTROLIGT VACKER MENING OCH KONTRAST MOT DET FÖRSTA STYCKET ÖVER!! SUPERB!<3 (dock skriver du i då form med glittrat, träffats och sedan skriver du 'vandrar runt i mina egna tankar.' Det ska vara -vandrade-)
-Hej, hennes röst klingade mellan träden vackrare än vargarnas ylande mot månen.
Jag tittade på henne och trodde hon var en vålnad.
-Hej.
-Vad gör du i skogen? Hennes röst igen, tänk om hennes tunga kunde smeka mitt namn.
-Jag bara vandrar runt med mina tankar och bekymmer, svarade jag.
Tystnad uppstod, jag kände mig besvärad men hon verkade inte bry sig, hon plockade en bukett blommor, väldigt vacker men inte lika vacker som henne. Tänk att få känna hennes former mot min kropp, tänk att få kyssa dessa rosa läppar, smeka hennes vackra hår och blicka in i hennes ögon och veta att jag aldrig skulle behöva vara utan dem. Jag kom på mig själv att stirra på henne.
Hennes blåa blick mötte min.
-Vad heter du?
-Oskar.
-Hej Oskar, jag heter Emma.
Jag log mot henne bara för att jag inte hade något att säga.
- "-Hej, hennes röst klingade mellan träden vackrare än vargarnas ylande mot månen." Jättevacker liknelse! Återigen, du behöver inte skriva "hennes röst igen", står kvar med att det skulle bli vackrade om du bara skrev: tänk om henens tunga kunde smeka mitt namn. Det är en otroligt vacker mening och där visar du också att det är hon som talar. Sedan skriver du "svarade jag", det är onödigt, läsaren förstår det själv :p. Det bryr jag mig inte om dock. Men jag tycker VERKLIGEN att du ska ta bort "hennes röst igen" för den förstör en sådan vacker mening!
Tystnad uppstod, jag kände mig besvärad men hon verkade inte bry sig, hon plockade en bukett blommor, väldigt vacker men inte lika vacker som henne. Tänk att få känna hennes former mot min kropp, tänk att få kyssa dessa rosa läppar, smeka hennes vackra hår och blicka in i hennes ögon och veta att jag aldrig skulle behöva vara utan dem. Jag kom på mig själv att stirra på henne. - SKIT VACKERT!!!!!!
Min skarpa hörsel fick mig att reagera, det kom vargar springandes mot oss. Jag försökte skicka en bedjande tanke om att inte komma men snart hade flocken omringat oss. Den stora vita vargen kände jag igen som Teffe, han är ledare för flocken, han reste sig på två ben och blev människa.
Emma stelnade till och jag kom på mig själv att vilja beskydda henne. - Spännande!! Men du upprepar "jag kom på mig själv", du skrev att du kom på dig själv med att stirra på henne där uppe. Formulera om " jag kom på mig själv att vilja beskydda henne" om du kan.
-Så, vad för dig hit? Frågade jag när jag satte mig.
-Du.
-Hursa? - En sak författaren sa till oss att vi absolut INTE fick göra var att "förfina" språket i dialoger. De är nästan främlingar, skulle de prata så med varandra? En liten tankeställare bara. (:
-Hej, hennes röst klingade mellan träden vackrare än vargarnas ylande mot månen.
Jag tittade på henne och trodde hon var en vålnad.
-Hej.
-Vad gör du i skogen? Hennes röst igen, tänk om hennes tunga kunde smeka mitt namn.
-Jag bara vandrar runt med mina tankar och bekymmer, svarade jag.
Tystnad uppstod, jag kände mig besvärad men hon verkade inte bry sig, hon plockade en bukett blommor, väldigt vacker men inte lika vacker som henne. Tänk att få känna hennes former mot min kropp, tänk att få kyssa dessa rosa läppar, smeka hennes vackra hår och blicka in i hennes ögon och veta att jag aldrig skulle behöva vara utan dem. Jag kom på mig själv att stirra på henne.
Hennes blåa blick mötte min.
-Vad heter du?
-Oskar.
-Hej Oskar, jag heter Emma.
Jag log mot henne bara för att jag inte hade något att säga.
- "-Hej, hennes röst klingade mellan träden vackrare än vargarnas ylande mot månen." Jättevacker liknelse! Återigen, du behöver inte skriva "hennes röst igen", står kvar med att det skulle bli vackrade om du bara skrev: tänk om henens tunga kunde smeka mitt namn. Det är en otroligt vacker mening och där visar du också att det är hon som talar. Sedan skriver du "svarade jag", det är onödigt, läsaren förstår det själv :p. Det bryr jag mig inte om dock. Men jag tycker VERKLIGEN att du ska ta bort "hennes röst igen" för den förstör en sådan vacker mening!
Tystnad uppstod, jag kände mig besvärad men hon verkade inte bry sig, hon plockade en bukett blommor, väldigt vacker men inte lika vacker som henne. Tänk att få känna hennes former mot min kropp, tänk att få kyssa dessa rosa läppar, smeka hennes vackra hår och blicka in i hennes ögon och veta att jag aldrig skulle behöva vara utan dem. Jag kom på mig själv att stirra på henne. - SKIT VACKERT!!!!!!
Min skarpa hörsel fick mig att reagera, det kom vargar springandes mot oss. Jag försökte skicka en bedjande tanke om att inte komma men snart hade flocken omringat oss. Den stora vita vargen kände jag igen som Teffe, han är ledare för flocken, han reste sig på två ben och blev människa.
Emma stelnade till och jag kom på mig själv att vilja beskydda henne. - Spännande!! Men du upprepar "jag kom på mig själv", du skrev att du kom på dig själv med att stirra på henne där uppe. Formulera om " jag kom på mig själv att vilja beskydda henne" om du kan.
-Så, vad för dig hit? Frågade jag när jag satte mig.
-Du.
-Hursa? - En sak författaren sa till oss att vi absolut INTE fick göra var att "förfina" språket i dialoger. De är nästan främlingar, skulle de prata så med varandra? En liten tankeställare bara. (:
Jaktkamrat betyder så mycket mer än att jaga tillsammans, det band som skapas mellan jaktkamrater blir starkare än bandet mellan mor och dotter, lika ömsesidigt som två bästa vänner kan prata om allt, älska hetare än två älskare, lika trogna till varandra som de bästa makarna i universum. - DU SKRIVER SÅ HJÄRTAT SMÄLTER FÖR DET ÄR SÅ FINT! <3
"-Då ska jag förklara för dig som är för tjockskallig för att förstå" - HAHA roligt XD
Jag stod och tittade på hennes kropp genom fönstret. - Hjärtskärande avslut. Älskar det.
Jag gillar verkligen den här novellen, den har blivit en av mina favoriter. Dina kvaliteér är att måla med orden och skriva så man börjar gråta, du drar med dig läsaren från första stund och något som är jättebra med dig är att man inte vet vad du kommer skriva härnäst. Ibland kan man gissa sig fram till vad som kommer hända i en historia och det är så tråkigt, men det går inte med dig. Du är oberäknelig. Underbart. KOM IHÅG; det jag skrivit är egna synpunkter, jag gillar texten som den är i original, förutom det jag redan tjatat på dig 40 gånger om ^^
