Sammelsurium - S.
2012-08-19 / 21:03:27
Jag är trött och ledsen. Nollställd. Letargisk.
Alla pratar om någon ljus och lovande framtid, politiker vädrar morgonluft men jag kan inte se några blommor florera. Det enda jag kan tänka på är att jag inte vill, att jag inte orkar göra mitt bästa för min skull. Någonting dunkelt och tungt har grävt sig in i mitt inre och gjort hela mitt väsen disharmonisk. Jag finner mig själv med att klösa på min hud som för att gräva ut inkräkten, parasiten, varje gång någon pratar om den här lovande framtiden. Det är irriterande, nästan som om jag har en ilska under huden och jag kan inte nå den, men den kan nå mig. När jag säger sanningen, blottar mig själv och lämnar mig sårbar framför någon så säger alla likadant: det går över. Det löser sig.
Och då börjar ilskan klia igen. Jag vet ju redan det. Till och med jag fattar att det löser sig, men när? De pratar som om det var självklart att det bara är att vänta tålamodigt på att parasiten ska hitta någon annan att terrorisera. Tänk om den har hunnit äta upp mig tills dess? Det kliar igen och jag vet inte vad jag ska göra. Ser jag fram emot någonting med skolan så är det läxorna, då kan jag begrava mig i meningslösa läxor och få högsta betyg, jag kan spela med eleverna om vem som kan fejka glädje bäst. Fake it until you make it liksom. Sedan har vi den här ångesten. Och sorgen. Och oredan i tankarna. Jag kan inte koncentrera mig på någonting längre det är som att ilskan har släppt ut överskottsenergi i benen och de kan inte stå still, medan huvudet och resten av kroppen inte ens orkar resa sig ur soffan. Hjärnan orkar inte tänka men ändå kan den inte sluta, den fortsätter förnimma sådant som gör mig ledsen och ger mig ångest, den sort av ångest som omfamnar dig och kväver dig. I paniken att få luft slår du näven mot väggen och din näve blir röd och du lämnar ett avtryck i väggen. Den typ av ångest. Jag vet inte när det blev såhär, när jag blev såhär men jag vet att jag har varit sådan förr. Naiv som jag är tänkte jag att det var över nu. "Du kommer må dåligt igen, men den här gången kan du tackla det", tänkte jag. Det är snarare depressionen som har tacklat ner mig till marken och lagt sin fiktiva fot mot min luftstrupe. Men det är okej med mig att jag inte kan andas, ingen behöver stjäla mina andetag, jag ger bort det gratis. Jag vill inte ha dem. Jag har tårar bakom ögonlocken, de sitter där och hotar med att falla, men när jag ber dem på mina bara knän att falla, då har de torkat. De är torkade tårar. Jag vet inte varför jag ens skriver det här, det är meningslöst. Jag visste när jag började skriva att jag inte skulle orka skriva sammanhängande eller ens orka skriva klart den, ändå började jag. Typiskt mig att påbörja något och inte slutföra det. Jag är ganska värdelös trots allt. Men jag är för trött för att bry mig. Jag ville bara att ni skulle förstår hur jag är, hur det är att vara letargisk och hopplös. Jag ville att någon skulle se mig och förstå mig men det spelar ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll.
Godnatt
Alla pratar om någon ljus och lovande framtid, politiker vädrar morgonluft men jag kan inte se några blommor florera. Det enda jag kan tänka på är att jag inte vill, att jag inte orkar göra mitt bästa för min skull. Någonting dunkelt och tungt har grävt sig in i mitt inre och gjort hela mitt väsen disharmonisk. Jag finner mig själv med att klösa på min hud som för att gräva ut inkräkten, parasiten, varje gång någon pratar om den här lovande framtiden. Det är irriterande, nästan som om jag har en ilska under huden och jag kan inte nå den, men den kan nå mig. När jag säger sanningen, blottar mig själv och lämnar mig sårbar framför någon så säger alla likadant: det går över. Det löser sig.
Och då börjar ilskan klia igen. Jag vet ju redan det. Till och med jag fattar att det löser sig, men när? De pratar som om det var självklart att det bara är att vänta tålamodigt på att parasiten ska hitta någon annan att terrorisera. Tänk om den har hunnit äta upp mig tills dess? Det kliar igen och jag vet inte vad jag ska göra. Ser jag fram emot någonting med skolan så är det läxorna, då kan jag begrava mig i meningslösa läxor och få högsta betyg, jag kan spela med eleverna om vem som kan fejka glädje bäst. Fake it until you make it liksom. Sedan har vi den här ångesten. Och sorgen. Och oredan i tankarna. Jag kan inte koncentrera mig på någonting längre det är som att ilskan har släppt ut överskottsenergi i benen och de kan inte stå still, medan huvudet och resten av kroppen inte ens orkar resa sig ur soffan. Hjärnan orkar inte tänka men ändå kan den inte sluta, den fortsätter förnimma sådant som gör mig ledsen och ger mig ångest, den sort av ångest som omfamnar dig och kväver dig. I paniken att få luft slår du näven mot väggen och din näve blir röd och du lämnar ett avtryck i väggen. Den typ av ångest. Jag vet inte när det blev såhär, när jag blev såhär men jag vet att jag har varit sådan förr. Naiv som jag är tänkte jag att det var över nu. "Du kommer må dåligt igen, men den här gången kan du tackla det", tänkte jag. Det är snarare depressionen som har tacklat ner mig till marken och lagt sin fiktiva fot mot min luftstrupe. Men det är okej med mig att jag inte kan andas, ingen behöver stjäla mina andetag, jag ger bort det gratis. Jag vill inte ha dem. Jag har tårar bakom ögonlocken, de sitter där och hotar med att falla, men när jag ber dem på mina bara knän att falla, då har de torkat. De är torkade tårar. Jag vet inte varför jag ens skriver det här, det är meningslöst. Jag visste när jag började skriva att jag inte skulle orka skriva sammanhängande eller ens orka skriva klart den, ändå började jag. Typiskt mig att påbörja något och inte slutföra det. Jag är ganska värdelös trots allt. Men jag är för trött för att bry mig. Jag ville bara att ni skulle förstår hur jag är, hur det är att vara letargisk och hopplös. Jag ville att någon skulle se mig och förstå mig men det spelar ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll.
Godnatt
/boktjejernamedstil
Kommentarer!
