boktjejernamedstil

Kaffet har hunnit bli kallt och jag ser ut genom fönstret. Jag försöker hitta de rätta orden att säga, de rätta tankarna att tänka men huvudet går på tomgång. Vad kan jag göra? Ingenting ändrar det som har hänt och oavsett vad jag gör så känns allting lika hopplöst. En suck smiter ut lungorna och det är tillräckligt för att jag ska känna mig utmattad. Jag orkar ingenting annat än att se ut på människorna som går förbi mitt köksfönster. Mobilen vibrerar på bordet men jag ignorerar den. Hade pengar vuxit på träd hade jag nog massakerat mobilhelvetet.
"Lämna mig ifred", säger jag ut i intet. Ingen hör mig förutom golden retriver hunden på golvet vid mina fötter. Jag böjer mig ned och kliar honom bakom öronen. Han nonchalerar min hand och lägger ned huvudet på sin tass igen. Inte särskilt överraskad över att jag blev nonchalerad lutar jag mig tillbaka i trästolen. Jag försöker att inte se på klockan på väggen men min blick dras dit som att den vore en magnet. Den är tjugo över åtta. Skolan börjar nu och jag är inte där. Men vem bryr sig? Inte de i alla fall, tänker jag och ser ut på de förbi passerande. Jag drar naglarna över min bleka arm fjäderlätt. Det kittlas men känslan registreras inte i huvudet, den känns inte igen. Det känns bara tomt. Jag drar hårdare och huden bildar ett resistans. Smärta. En känsla jag förstår mig på. Men har inte alla ont någon gång? Vem är jag att sitta här och åsamka mig mer smärta, bara för att jag inte behöver låtsas med den? Vad har jag för rätt att må dåligt, egentligen? Det borde inte vara såhär. Jag borde inte må såhär egentligen. Jag har ingen rätt, någon borde slå mig i huvudet med en bok så att jag vaknar upp. Huden känns klibbig innanför linnet och det långa håret ligger och retar mig. Köket börjar krympa, eller så är det bara min plötsliga ilska och panik som tar upp för mycket plats. Som en ryckning reser jag mig tvärt upp. Jag måste få av mig kläderna. Jeansen känns för små och magen alldeles för stor, jag rör magen. Jag känner på min rumpa och min midja. Så jävla äcklig. Jag sliter av mig kläderna och struntar i om människor kan se, jag måste få av allt äckel och sätta upp håret. Springer in i det lilla badrummet och öppnar badrumshyllan. Måste ha en rakapparat så att jag kan raka av håret. Allt ska av. Jag blundar för spegeln. Vill inte se mig. Jag klarar inte av att se bristningarna på magen. Jag springer ut ur badrummet utan en rakapparat och in i mitt sovrum. Naken virrar jag in mig i vintertäcket. Tänk inte. Jag har inte rätt att känna såhär. Må såhär. Men paniken smyger sig på mig och frågar inte om lov. Jag tänker på det kalla kaffet i köket. Eleverna i skolan. Min frånvaro och min alldeles för närvarenhet. Vågen under sängen.
"Lämna mig ifred", säger jag till mig själv.
Försvinn.