boktjejernamedstil

Jag låg i sängen och försökte somna. Jag försökte med att ligga på mage, på rygg med ena armen över ögonen och ett x antal andra sovpositioner men det var värdelöst. Min kropp kunde inte sluta känna det lätta trycket av Jev's kropp mot min när han viskade i mitt öra. Jag rös av minnet på hans röst. Jev. Det var allt som fick plats i mitt huvud för stunden, det är urlöjligt men allting som inte började på J och slutade på -ev var helt enkelt irrelevant. Efter att jag träffade den brunhåriga pojken var han det enda som hade betydelse. Jag suckade och kastade kudden i golvet. Hur kunde han få mig att reagera såhär? Jag tog upp datorn från golvet och började skriva på min engelska läxa. Kan jag inte sova kan jag lika bra göra läxor resonerade jag. "Blue lovely eyes, brown hair and lips that should be mine.." Det tog mig en nanosekund att förstå vem det var jag beskrev. Kan den här killen inte lämna mig ifred? Jag blir ju komplett galen! Jag stängde av datorn och la mig ner på armen. Jev. Det var som att någonting viskade i mig att gå till honom. Att hålla honom och aldrig släppa taget. "Min", viskade en röst i mitt huvud. Vad i? Nej. Nej, Isabella, ingen viskade just i ditt huvud. Det var bara din tankeröst. "Gå till honom", gnydde rösten. Sov Isabella, du är trött. Det är därför du reagerar såhär. Jag försökte ignorera känslan av att en del av mig led av en desperat längtan efter Jev och att någon i mitt huvud pep om att vi skulle gå till 'honom'. Snart hade paniken tagit över mig. Jag låg i fosterställning i sängen. Det här händer inte. "Jev." Håll käften! Håll käften! Skrek jag åt rösten. Du finns inte! Jag måste ha somnat ihopkurad till en boll någon gång, med någons röst pipande i mitt huvud.

*

Det första jag tänkte när jag vaknade stel som en pinne var det namnet jag helst aldrig ville höra igen. Jev. Det var som om min kropp höll på att explodera av längtan efter honom. Jag måste se honom, annars kommer jag bli helt tokig. Att klä på mig har aldrig varit mer tortyr än nu eftersom allt jag ville var att springa till Jev. Naken om det så behövdes. Skärp dig Isabella, det är inte normalt att känna såhär. "Jev," snäste rösten i mitt huvud. Åh håll snattran. Med en suck gick jag lik en zombie till busshållplatsen. Jag log halvhjärtat till busschauffören och satte mig på min vanliga plats. Jag var utmattad och trött till någonting inom mig började vakna till. Det var som om någon gick förväntansfullt i min mage och jag öppnade ögonen. Bussen stannade in och jag visste att det var Jev´s busshållplats. "Äntligen." Jag höll med rösten. Äntligen. Han såg ut att ha fått lika lite sömn som jag men han verkade piggna till när han såg mig. Ett par tonårstjejer log inbjudande mot honom och jag kände avundsjukan hugga tag. "Min!" Jev så mycket som såg inte ens de flirtande flickorna och satte sig bredvid mig. Jag fylldes av stolthet. När Jev gjorde det klart för mig att han inte tänkte säga någonting utan bara se på mig som om jag var en staty tog jag intiativet.

"Hej."

"Hej," gäspade han och lade huvudet på min axel. Jag visste att det hela var onormalt och till och med lite sjukligt hur min kropp reagerade på honom och var i ett desperat behov av hans närhet. Vi hade känt varandra i ett dygn ändå kändes det som om jag redan visste vem han var. Han hade hemligheter förstod jag, hemligheter som jag inte var säker på att jag ville ta en del av. Men just då, när han lutade sitt huvud mot min axel och jag mitt huvud mot hans så spelade det ingen roll. Bara Jev hade betydelse. Och värmen hans kropp utstrålade mot min.