boktjejernamedstil

Skriven av S. 2012

Resan bort från det skrikande landet

Jag springer genom Tullportsgatan med min systerson i handen när vi tar oss fram mellan bråte och hysteriska människor. Trots att vi springer snabbare än vi någonsin har behövt så går allting i slow motion. Mina lungor tjuter av astma och jag känner hur Troy börjar bli tyngre att dra med mig. Jag biter ihop och tar den lilla femåringen i famnen och fortsätter färden.
Vi måste springa till de vita bussarna som står uppe vid korsningen och visa dem våra id-handlingar så att de kan ta oss till tryggheten. Där kommer dem att fråga hur gammal jag är och jag kommer krympa i ryggen och dra ihop kinderna för att sedan se dem i ögonen när jag ljuger om min ålder. Jag kommer att berätta vår snyfthistoria om de synar min lögn, jag kommer att gråta och be på mina bara knän att få följa med honom. Jag vet att det är fel eftersom att jag är för gammal för att söka asyl hos de vita bussarna som tillhör röda korset. I bakhuvudet vet jag att om jag tar en plats på en av bussarna, så kommer jag att ta ett oskyldigt barns liv. De skulle inte överleva länge om de stannar kvar och det går inga fler legitima bussar varken in eller ut genom Sverige efter idag. Jag känner ingenting när vi kommer fram till bussen och den som frågar efter våra id-handlingar ger mig en kvardröjande blick men nickar åt oss att gå vidare. Vi sätter oss på en plats för två och det är inte förrän nu jag ser att Troy gråter. Jag kysser hans hjässa och strycker honom över det smutsiga håret, en gång reflekterades det guldigt av solen men nu är det tovigt och trist. Jag hyschar och vaggar honom i famnen medan jag medvetet undviker att se ut genom bussfönstret. Utanför står det barn och deras familjer, inte ens en tredjedel av de barnen kommer att få plats och jag vet allt för väl vad som kommer hända med dem som blir kvar.
Redan då förstår jag att jag kommer göra vad det än krävs för att Troy och min skull,
även om det handlar om att stjäla ett barns chans till överlevnad.

*

Det hade regnat bomber på min födelsedag.
Den 12 februari hade officielt annektionen av mitt hemland börjat och just den dagen hade varit min sextonde födelsedag. Jag hade varit i skolan och förklarat vad genetik är när första bomben föll. Under en nanosekund hade skriken överröstat larmet och hela min klass var på väg till skyddsrummet som det vore en av de många träningar. När jag sprang över fotbollsplanen såg jag för första gången döda människor och jag skrek efter min systersdöttrar på andra sidan skolgården. Jag minns att andetagen fastnade i halsen när en bomb föll och
dem blev tre döda barn av många men inte de sista.

Det är någon som skriker och jag vill be henne hålla käften. Det är mitt i natten och vi är på en båt i en smutsig hytt ihop klämda med ett tiotal andra barn. Det är då jag kommer ihåg allting.
Bilder av morden på min systersdöttrar och min systers hjärtskärande skrik när jag berättade för henne flimmrar förbi på min näthinna. Jag känner två taniga armar runt omkring min kropp och jag är nu medveten om att det är jag som skriker samtidigt som jag räknar upp i huvudet hur alla jag älskar har dött. Min systersdöttrar dog i ett bombattentat.
Mina föräldrar vittrade sakta bort av för mycket arbete och för lite mat.
Min äldre syster tog livet av sig när hennes tre döttrar dog och bad mig ta hand om Troy.
Mina två storebröder och mina två kvarvarande äldre systrar har flytt landet eller blivit en beståndsdel av ett massmord.
Efter ett tag lugnar jag ner mig och ser in i de matta blåa ögonen som tillhör Troy.
"Jag älskar dig och därför måste du överleva. Förstår du det? Oavsett vad måste vi överleva för jag älskar dig så jävla mycket", viskar jag in i hans nyckelben när jag kramar honom.
"Jag älskar dig också moster."

Varken jag eller resten av barnen i hytten kan somna om efter min mardröm så jag bestämmer mig för att gå ut på däck och sträcka på benen. Jag bäddar om Troy med en liten albino pojke och säger åt barnen att stanna i hytten tills jag kommer tillbaka med mat.
Försiktig går jag ut genom dörren och följer väggen med fingertopparna längs korridoren. Personalen av röda korset resonerar maten men problemet är att det inte finns mat nog för att portionerna ska bli rationella, jag behöver ta mig till personalens matförråd eftersom att jag vet att de snåla hycklarna har mer än nog med mat åt sig själva. De som driver röda korset är numera rika människor ifrån det nya rika landet Kina, och många av de rika har volontär arbete för att vi ska vara tacksamma. Jag darrar av blotta tanken på att vara tacksam till de som gjorde mitt hemland till ett land av skrik, lågkonjuktur och hungersnöd. Mina föräldrar brukade berätta om när de var yngre, hur Sverige fortfarande var ett rikt land och mina föräldrar hade inte varit rika men de hade haft mat i kylskåpet och ägt en dator och television! Det är inte så att jag aldrig använt en dator eller sett på television men det var bara gamla och halvtrasiga apparater och ingenting jämfört med de nya prylarna. Jag kan inte ens måla upp en bild i huvudet där mina föräldrar inte jobbar från halv sju på morgonen till sju på kvällen, för mig har det alltid varit så och det har varit okej för mig.
Det var inte förrän jag var tolv som barn försvann och vi förstod att staten värvade barn för mat och husrum, jag önskar att vi hade flytt vid de första tecknen på oro.
Raska fotsteg bakom mig tvingar mig ur mina drömmerier och jag vänder mig om för att se en beväpnad man gående mot mig. Hans anletsdrag och hudfärg avslöjar att han är asiatisk och jag sväljer av rädsla när han stannar framför mig.
"Tell me your name and reason for being here", jag granskar mannen som har en illa brytning och ser att han är mer åt min ålder än en man.
"I am Saga and I'm sorry but I was looking for the bathroom."
"You were looking for the bathroom outdoors?"
"I also could not sleep, but I'm going back now. I'm sorry for the inconvenience." Jag går som på nålar förbi honom för att gå in på däck när en hand griper tag om min handled.
"Stay. Are you hungry? If you do something for me I can give you food. I saw you with an child earlier and if you do as you are told I will make sure to help you both."
Det finns ingen ork att tänka med och jag känner hur en strimma hopp tänds inom mig. Jag nickar febrilt och ser in i hans nötbruna ögon.
"What? Tell me what to do and I will do it!"
Mannen ler ett leende som ger mig onda aningar men jag tänker inte vidare på det när han börjar dra med mig till en dörr längre bort. Tvekande följer jag med honom och skyller gåshuden på den kalla nattluften. Han tänder lampan till det matfyllda förrådet och när mannen flämtande kramar om mina bröst förstår jag vad jag har gett mig in i. Jag försöker lösgöra mig från hans grepp men han tvingar in sin tunga i min mun och hur mycket jag än ålar mig och slår honom är han starkare och orubblig. Precis som när jag såg min systersdöttrar sprängas i bitar så drar mitt närvarande sig undan till en plats där jag existerar utan att finnas.
Det var första gången jag tvingades ha sex och jag önskar jag kunde säga att det var enda gången men det vore en lögn.

*

Dagen efter det hände kan jag inte gå ordentligt på grund av smärtan i underlivet. Efter att jag och Troy ätit vår beskärda del av personalen smyger vi undan för att äta av den mat jag fick igår. Jag letar fram bröd, ett äpple och mjölk ifrån ryggsäcken där maten jag fick finns i. Troy skyfflar i sig maten trots att jag vet att jag borde så kan jag inte förmå mig att svälja maten. Gårdagen rullar på i huvudet som en film och jag måste mentalt ge mig en örfil för att inte börja gråta inför Troy. Jag vet att prostitution är det lättaste sättet att överleva och eftersom det var jag som sa att vi måste överleva oavsett vad så får jag stå för det. Jag drar på mungiporna när Troy ser på mig med en kraft i ögonen som jag inte sett på länge. Jag älskar Jesus och tror på det nya testamentet, men det var länge sedan jag bad Gud om någonting men det är nu som jag minst anar det som det händer. Troy ler ett fullhjärtat leende och ett klingande ljud lämnar hans strupe.
Det är det där skrattet som jagar i väg nattmarorna av gårdagen. Jag hade glömt det för ett ögonblick men nu minns jag att det är för den här pojken som jag skulle göra vad som helst för. Han ger mig en puss på kinden och skrattar igen. Hans hand, så skir och fjäderlätt, snuddar vid min kind och pekar menande på maten. Han behöver inte säga någonting för att jag ska förstå vad han menar.
Med återfunnen aptit äter jag en macka och tillsammans förundras vi över matens makt.

Vid middagstid har energin från morgonen tagit slut och alla de tiotals barn och vi sitter i vår hytt och stirrar in i väggarna.
"Moster, när är vi framme? Jag är hungrig när är det mat? Snälla moster, jag vill ha mat." Troy drar mig i armen för att få uppmärksamhet och börjar gråta. Jag vänder mig i sängen åt hans håll och kysser bort tårarna på hans kind.
"Lilla toker, de serverar ingen middag ännu eftersom att vi är framme snart. Känner du vibrationerna i marken? Det är så det blir när vi närmar oss land, vi ska vara i ordning sa dem i högtalarna nyss. Snart lilla vän, snart älskling får vi äta."
"Kan jag få spagetti och köttfärssås? Jag brukar bara få det när jag fyller år men snälla moster, kan jag inte få äta spagetti och köttfärssås?" Troy avslutar meningen med att hans mage kurrar och jag kan höra hur de andra barnen i hytten börjar gny. Jag blinkar bort tårar för det finns ingen chans att de skulle servera spagetti och köttfärssås och det gör inte bara ont att göra Troy besviken, utan plötsligt önskar jag att maten i väskan kunde räcka åt alla i hytten. Medkänsla och vänlighet är två farliga känslor har jag lärt mig, den starkaste överlever och vi skulle aldrig klara oss om vi delade med oss av vår mat. Jag vet det här eftersom jag har fått det inpräglat sedan jag var mycket ung och lågkonjukturen tog fart men ändå kan jag inte låta bli att se ut över de hungriga barnen i hytten och känna sorg med dem. Jag vet hur det känns att vara hungrig och de här barnen är söner och döttrar, kanske någons småsyskon eller äldresyskon och tanken på att min systerson hungrar gör så ont att jag genast skjuter undan tanken. Det är sant att vi är snart framme vid hamnen i något land men när vi väl är framme kommer det ta ett par timmar innan vi får gå i land och sedan ett par ytterligare innan vi får mat. Jag tar fram den undangömda ryggsäcken och placerar ut maten i en hög i sängen, jag gör små högar av mat till alla i rummet förutom till mig och när jag säger varsågod så tackar ingen av de utmärglade barnen nej. Jag ler lite åt de barnen som glupskt trycker i sig maten, några av de äldre barnen ger lite till de yngre mer tunnare barnen vilket tvingar mig att resa mig upp och gå mot dörren.
"Troy stanna här, jag måste göra en sak men jag kommer snart." Troy mumlar fram ett svar med mat i hela munnen och med den tomma ryggsäcken i handen går jag ut ur hytten.
Samma man ifrån igår står lite längre bort i korridoren med sin vapenbroder och jag styr mina steg åt dem. De står på vakt som att vi vore kriminella och inte asylsökande barn men när jag kommer fram till dem ser de inte särskilt plikttrogna ut.
"I need food and clothes. For your sakes would I need a shower too, but what about we take that shower together?" Jag slänger lite med håret för att verka sensuell, det måste ha sett desperat ut men det är precis vad jag är. De två männen nappar på det och mannen ifrån igår lägger armen runt mina axlar och beröringen framkallar kväljningar hos mig men jag begraver naglarna i handflatan. Endast ett ord beskriver mitt sinnestillstånd: utsvulten.

Jag började byta ut sexuella handlingar mot mat i de olika lägren vi stannade på, det gick snabbt för de vedervärdiga männen att bryta ned den gnutta stolthet jag hade kvar. Både jag och Troy fick bättre hytter och kläder, Troy hade fått tillbaka färgen på kinderna men livet i ögonen fattades på oss båda. Jag försökte att övertala mig att det var nödvändigt och att det var bäst så här men för varje man och för varje kyss, beröring och varje gång jag kände en man tränga in i mig så blev det svårare att övertala mig själv. Troy var ung men han var inte dum och med hjälp av barn som har likadana föräldrar som jag själv, prostituerade, har han fått reda på vad en glädjeflicka är och att det är precis vad jag är. Just nu befinner vi oss i ett ryskt flykting läger och jag har låst in mig på vårat rum eftersom att så fort jag går ut tacklar någon mig med glåpord. Männen är om möjligt värre än alla de jag tidigare mött och om de vet var respekt är så har de åtminstone inte visat det till någon av kvinnorna. Vi har varit här ett tag och det verkar som att vi blir kvar här ett tag, utanför mitt och Troys rum leker Troy och de yngre barnen med stenar eller improviserar en lek. Jag sticker mig på pekfingret med en nål och målar mina läppar för att få färg på dem, jag pudrar mig med det vita pudret jag vet de asiatiska männen i lägret uppskattar och går ut genom dörren. Oförberedd på synen som möter mig skriker jag rätt ut.
På den leriga marken ligger min älskling, min levnadsorskad, min Troy. Istället för att försvinna till en säker plats med min själ så kopplar min hjärna allting på en gång. När mannen med geväret riktar gevärskolven mot Troys blonda huvud och avfyrar förstår jag allting.
Jag förstår att min Troy är min super systerson, att han är allting jag älskar och andas för men jag begriper inte varför.
Varför rinner det blod från hans huvud?
Varför ta Troy, Gud, du har redan tagit min familj. Varför är det aldrig nog?
Varför döda ett barn?
Varför fick jag inte ha mitt hemland ifred?
Alla varför överrumplar mig och jag som nyligen förstod allting förstår ingenting, vad var det som hände?
Krypandes på marken tar jag mig fram till Troy och håller honom i famnen.
"Varför är det ett hål i din panna, Troy? Varför?" Jag skakar honom men han svarar inte, hans blåa ögon är öppna men inte tillgängliga. Han är där men inte där precis som jag när männen använder mig för sin egen vinst. Jag känner händer på mig och jag skriker och ruskar av mig dem, jag ser inte längre något annat än skotthålet i Troys panna och jag förstår igen.
Troy är död. Troy är död och mamma, pappa, Tuva, Tilja, Tezzan, mina syskon och alla är döda. Döda. Jag är ett sådant krigsskadat barn att jag svär på att mina tårar är acidregn.
Jag tog mig ur Sverige för att finna en fristad men jag svär på att döden förföljer mig.
Det finns inget nu och inget i morgon, jag håller om Troys kropp och vet att nu finns ingenting annat än hopplösheten.

Epilog:
Min första tanke om Kina var att jag hatade det här landet. Sakta började jag ändra åsikt efter att jag träffade min man Lu Ziao. Han tog mig ur mitt apatiska tillstånd jag gick in i efter att Troy avrättats. Jag har fortfarande inte fått en förklaring till hans död och jag vet att ingen rättvisa kommer någonsin ges honom. Jag söker dagligen efter mina syskon bara för att få klargörning om de är vid liv eller döda, jag vågar inte hoppas egentligen men en del av mig klamrar sig fast vid hoppet om att det är vid liv ändå. Ibland tänker jag på vad som hände efter att Troy dog och innan jag träffade min man Lu men jag kan inte komma ihåg. Det är ett hölje av dimma som sänker sig över mina minnen och jag har slutat försöka komma ihåg. Varje natt plågar nattmaror mig om männen i lägren, våldtäkterna och min döda familj men även om Lu inte tar bort sorgen så hjälper hans närhet mig att bearbeta allting som har hänt.
Jag vet att Sverige är en enda röra av kroppsdelar och förtvivlan, jag ber varje kväll om att Gud ska finnas där i de hungriga magarna och att Han ska få slut på kriget.
Ännu har han inte svarat förutom att han sände en av sina änglar till mig för att jag ska orka.
Jag ser upp från golvet jag skurar och ser mot fönstret där den lilla evigt femåringen sitter och ler mot mig. Jag ler tillbaka och vet att snart kommer Lu tillbaka och då kommer vi äta middag som i går och nu vet jag att det är skillnad på att leva och överleva,
och just nu lever jag.