boktjejernamedstil

Jag skrev den här novellen 2009, det var alltså ett tag sedan.

Pappersflygplanet svävar sakta ur mitt sovrums fönster och en vind fångar den och den flyger bort mot den gröna ängen. Vinden som blåste var kall och ganska stark och jag ryser och stänger mitt fönster. Min vackra gula sol har gått bakom moln och allt fler gråa moln börjar synas till på den annars så blåa himmelen. Jag lyfter upp armarna i luften och svingar dom lite där och här, hoppar runt på golvet, fjäderlätt, och gör några piruetter och bara hoppar runt. Ett brett leende sprider sig snabbt på mina läppar när kroppen rör sig i musikens ganska snabba takt. Upp igen på under en halv sekund, när jag snubblat lite klumpigt på en osynlig sten. Rummet är suddigt när jag bara snurrar runt och runt, och figurerna på väggarna jag målat som yngre och som äldre blir till suddiga färger som dansar tillsammans med mig.
Även orden, bokstäverna som jag lite lätt skrivit på mitt golv och i taket och på väggarna dansar med mig.
I min alldeles egna dans som alla är tillåtna att dansa. Cd-skivan hackar till när jag hoppar upp i luften och landar ner, även om jag landar lika lätt och mjukt som en fjäder.
Lite mer träning på hoppningarna skulle nog behövas. Tänker jag tyst i mitt egna huvud.

Jag går, likt ännu en dans, till stereon och trycker på off. Dansar till dörren och trycker ner handtaget, ger mitt teckning och text fyllda rum en sista blick och går ut till min hall. Fötterna kan inte hindra sig ifrån att ta ett litet extra steg fram och bak, höger och åt vänster, bara för att få känna på golvets kalla temperatur. Även i min hall finns det teckningar och texter lite där och här. Som visar, eller beskriver en bild jag en gång haft i huvudet. Men som nu är på ett papper. På en massa pappren faktiskt.
Jag ökar takten på stegen, nu för att komma härifrån, för att få träffa min älskade Joakim. Jag är alltid så rädd att han inte ska vänta på mig lite mer än en minut när jag tar allt för lång tid.
När stegen blivit till snabba löpar steg och jag har sprungit ut ur mitt hus som ligger på den gröna kullen.
Kan jag se gungorna, som Joakim och jag, jag och Joakim alltid lekte med som barn, eller eftersom att vuxna alltid sade att vi var vuxna som barn, yngre. Och han är där, min Joakim sitter och gungar lite smått på en av dom sex gungorna och kollar ner i gruset som han med sina svarta skor sparkar till lite grann.
Mitt hjärta som alltid blir så glatt upphetsad när jag ser min Joakim hoppade över flera slag och jag försökte lugna ner min andning som blivit fort och ansträngd utav glädje att få se honom igen.
Joakim vänder upp sin blick och ser på mig med ett leende som bländar mina ögon.

’’Hej min prinsessa!’’ Säger han högt och stolt och vinkar lika glatt som mitt hjärta är.
’’Hejsan min Joakim!’’ Svarar jag tillbaks och vinkar lite smått.
Jag går sakta, nu klumpigt och tungt som ett berg till gungan bredvid Joakim, försöker desperat att inte ramla ner utav den dåliga balansen som Joakims silkeslena röst gav mig. Eller ja, han gav mig svindel. Som gav mig dålig balans. Gud han är så vacker. När jag sitter bredvid min Joakim är allt jag vill att röra hans lena kind, kyssa hans bruna panna och kyssa honom precis som förr. Men någonting tillåter mig inte att röra min Joakim, så mina bleka och smala händer ligger tungt på mina knän medans jag gör lite fart med fötterna. Vi båda låter tystnaden tala åt oss två som inte setts på några dagar, som kändes som år.
Och jag kan höra fåglarna sjunga en kärleks sång till varandra i träden medans Joakims blick smeker min rygg, och jag vill smeka hans ansikte med mina blickar. Men jag är rädd för att mina blickar ska smutsa ner allt det vackra han äger och har, även om jag vet, att han alltid kommer vara lika vacker.
’’Ska vi gå ner till stranden?’’ Frågade Joakim lite osäkert och tittade på mig med tvivel i ögonen.
’’Det gör jag så jätte gärna tillsammans med dig.’’ Svarade jag osäkert jag med, men endå så otroligt självsäker som Joakim får mig att känna mig.
’’Men hur är det med dig och din dans då?’’ Frågar han en stund efter att vi börjat gå till den lilla stranden.
’’Med mig är det bra, och detsamma gäller min dans! Jag har inte kunnat dansa lika bra och balanserat sedan min special lärare vid namn Joakim sluta dansa med mig, men jag klarar av att vara fjäderlätt på mina tår en stund i alla fall.’’
’’Fjäderlätt min vän, har du alltid varit. Och min hjälp behöver du inte för att vara fjäderlätt under flera timmar.’’
Hans ögon glittrade av ärlighet när han såg på mig sådär lite halv besviket av att jag inte visste det. Kanske han faktiskt har rätt, jag borde lita på min Joakim, men mina steg har varit klumpiga ända sedan födsel. Men kanske har jag blivit fjäderlätt i stegen, fjäderlätt i orden och fjäderlätt ända in i ryggmärgen under min uppväxt.
’’Hur är det med dig då Joakim, och din dans?’’
’’Jag mår bra min prinsessa, jag är rädd för att mitt ben som är för svagt för att någonsin kunna dansa igen och att det aldrig kommer bli starkt igen, åh att det alltid kommer vara tungt som bly. Men jag mår bra.’’
’’Vill du att jag ska dansa för din skull då Joakim?’’
’’Min prinsessa då, inte behöver du göra mer för mig än att andas, jag vill att du ska dansa för att ditt hjärta blir glatt utav det. Inte för att glädja en nästan man som jag!’’

Tystnaden får prata åt oss ännu en gång, när vi kommit fram till stranden och lagt oss på sidan mot varandra i sanden. Hans blåa ögon ser ner mot sanden som han ritar lite strunt i.
Mitt pekfinger skriver fjäderlätt i sanden; Joakim.
Och jag tittar lite förskräckt upp mot min älskade som ler lite smått och skriver med sitt pekfinger: Annelie, och ett plus tecken mellan våra namn.
Och ja sedan får tystnaden prata åt oss åter igen.
Men vi båda kan höra varandra säga med fjäderlätta ord;
Jag älskar dig.