boktjejernamedstil

"Det finns inget vi kan göra." sa han kallt och gick därifrån. Folket mumlade förvånat och jag hörde några ilskna kommentarer. Pappa föll på knä och bad till Gud om att rädda hennes liv. Jag har aldrig sett min pappa be, han har inte varit religös men nu ber han för mammas skull. Jag vet inte vad det var som fick min hjärna att tänka bortom all sorg men jag visste att det var värt ett försök.

Jag trängde mig förbi folket och såg honom försvinna längre och längre bort mot ett rött hus, jag tvingade mina ben att springa snabbare och kom närmare. Han stannade när han hörde mina steg och vände sig långsamt om. Plötsligt blev jag rädd. Rogers ansikte tittade ner på mig. Jag glömde allt jag skulle säga. Han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet men något fick honom att inte visa det fullt ut. Jag kom på vad det var jag skulle säga.

"snälla hjälp min mamma. Om hon ska dö så kan hon få dö med mildrade skador och en säng." Jag hade hoppats på att rösten skulle vara bedjande för att vinna över honom på min sida men min röst lät hård och befallande.

Han höjde förvånat på ögonbrynen och hans nästan svarta ögon stirrade på mig, jag kunde se en antydan av ett leende i hans mungipa.

"nej." sa han och leendet slocknade.

Svaret gjorde mig rasande. Utan att tänka så knuffade jag honom så hårt jag kunde i magen. Han ramlade förvånad baklänges och satt på marken. Jag attackerade hans redan skadade ansikte med hårda slag. Jag höjde handen för att ge honom ett riktigt skadande slag men då fångade Roger upp den. Han höll sin hand över min knytnäve, han höll fortfarande i den medan han reste sig och slickade blodet från läppen. Från hans näsa droppade det blod och jag insåg precis vad jag hade gjort. Jag hade slagit till den mäktigaste mannen jag kände när jag försökte få honom på min sida. Inte smart drag.

Han höll mig på en arms avstånd och granskade mig.

"Jag ska se vad jag kan göra..." sa han allvarligt och tittade i mina ögon. Han gick mot båren igen och lämnade mig där. Handfallen, hade jag nyss fått honom att göra som jag ville???

"Inte illa det där slagsmålet."

Jag vände mig om och såg pojken stå där, nonchalant lutad mot ett träd. Jag blängde på honom och blottade aoutomatiskt tänderna.

"raaw, sexy girl." skrattade han.

Jag förstod inte vad det roliga var, jag var förskräckt vad jag hade gjort och kunde inte skratta åt något.

Jag vände och sprang upp mot båren men de var påväg mot mig.

Jag kände mig fångad, Bårbärare, pappa, Roger framför mig och pojken bakom mig. Jag vet fortfarande inte hans namn.