boktjejernamedstil

Tid passerar,
människor följer med jordvarven
och de kastar lovord och kärleksord
till varandra, säger:
prata med oss
vi lyssnar
och hon pratade
men de lyssnade inte

Hon höll det för sig själv
men hon krackelerade
inom och utom
och grät ljudlösa tårar
till de som var löften
som sa sig vara hennes vänner
men de ryckte på axlarna
och återgick till sitt

Hon svalde en burk av piller
och de som sa att de skulle finnas där
var inte där,
hon ringde nummer efter nummer
och den som svara
var inte ett löfte,
hen var en medmänniska -
en vän
att lita på

Hon undrar ibland
om hon svalde alla sina
sömntabletter på en gång
och somnade in, en sista gång
skulle vännerna
som sa att de skulle vara där
men inte syntes till -
komma på hennes begravning?
Skulle de gråta?
Säga att de alltid funnits för henne?

Människor är grus
som träden ser ner på,
vänner är jord
som maskarna hänsynslöst
exploaterar
och människor är ett löfte
om att finnas där
för att
sen inte synas till.