En Londonresa del 6
Jag satt med Zara och en polisman i ett kalt rum under tiden vi väntade på att några andra män skulle hämta den misstänkte. Matt och Tindra stod i bakre delen av rummet. Jag hörde när de kom utanför rummet och för ett ögonblick tittade jag bort innan jag lät blicken vandra över mannen som slagit min vän sönder och samman. Han har riktigt vältränad kropp, fina ögon… Shit, det är Joseph! Jag flämtade till när jag mötte hans blick. Han såg så sorgsen ut. Jag vågade inte vända mig om för att se Matts reaktion. Polismännen tittade frågande på Zara och hon nickade, hennes blick var skrämd när hon såg Joseph. Hon vet inte om kopplingen mellan Matt och Joseph. De tog ut honom ur rummet och den tredje polismannen förhörde Zara. Varför gjorde Joseph något sånt här? Varför skulle han skada Tim? Frågorna snurrade i mitt huvud och jag fick ingen uppfattning av något vettigt.
Matt frågade polisen några saker, han lät väldigt formell men hans hållning var stel och under den uttryckslösa blicken visste jag att känslorna stormade. När vi gick ut därifrån såg jag Matts sammanbitna ansiktsuttryck, han höll armen om mig när vi gick ut. ”Excuse me, I’ll have to do a few things.” Hans läppar nuddade min panna innan han gick iväg, utan att se sig om. Jag och de andra tjejerna gick till en italiensk restaurang och åt middag innan vi återvände till hotellet och kollade på en film. Kommande morgon bestämde vi oss för att bara glida runt på gatorna. Vi shoppade mer och stämningen var lättare nu när vi visste att Tim var på bättringsvägen. Men rastlösheten stormade under mitt falska leende. Matt har inte svarat på något av mina sms. Jag saknar honom redan… Ohh shit. Utan att jag märkt det insåg jag nu att jag blivit handlöst kär i den man som nu inte svarade på mina sms. Jag provade ringa honom men kom bara till röstbrevlådan. Lördagen förflöt och jag spenderade pengar, på vad minns jag inte riktigt, oron för Matt gjorde mig disträ. Plötsligt var det mörkt omkring oss och vi var tillbaka på hotellrummet. En dag hade förflutit utan att jag knappt märkt det. Jag minns inte ens att vi var på sjukhuset med Tim idag. Under dagen hade jag hela tiden varit spänd på minsta lilla signal från min mobil, jag hade innerligt hoppats att Matt skulle svara men mobilen var dödstyst. Oron gnagde i mig och jag vankade av och an i rummet under tiden de andra tjejerna gjorde sig iordning för natten. Tjejerna hade försökt prata med mig men när de fick osammanhängande svar så slutade de snart och förstod att jag ville vara själv. Jag klev in i badrummet när Zara gick ut. Jag ställde mig i duschen och lät det heta vattnet rinna över min kropp. Fötterna värkte efter dessa dagar av gående i London. Vilken resa det har varit. Tänkte jag ironiskt. Vem hade kunnat tro att världens snyggaste man skulle vilja kyssa mig? Vem hade trott att Tims olycka skulle ske? Det är sådana saker man bara hör om. Sevärdheterna var okej men jag är inte en sådan person som gillar att bara gå runt och se saker. Jag vill göra saker därför hade jag åkt London Eye. Utan det hade jag aldrig träffat Matt… Eller? Mina tankar vandrade vitt och brett. När jag klev ur duschen insåg jag att klockan hade runnit iväg och jag skyndade att göra mig klar. När jag klev ut ur badrummet insåg jag att de andra hade somnat så jag kröp tyst ner mellan de rena lakanen och kollade min telefon en sista gång. Ingenting från Matt. Jag slöt ögonen och föll in i en orolig sömn. Jag vaknade med ett ryck. Zara skakade mig lätt och jag tittade in i hennes oroliga bruna ögon. ”Du hade en mardröm.” Förklarade hon. Först när hon sa det lade jag märke till mitt eget vilt bultande hjärta och det tunna lagret svett som täckte min kropp. Jag hade ingen aning om vad jag hade drömt, det kändes bara som om jag hade väckts brutalt. Jag kastade en blick på klockan och såg att den visade åtta på morgonen så jag gick upp och duschade. De andra hade redan duschat medan jag sov. Jag drog på mig ett par löst sittande jeans med bootcut modell och en ljusgrön skjorta som jag knöt upp i midjan, och uppkavlade ärmar. Vi gick ner till matsalen och åt vår sista brittiska frukost. Maten smakade inte idag och jag visste att jag såg hemsk ut i ansiktet eftersom jag sovit så dåligt. Sminket täckte som tur var en del. Under natten som varit hade Matt fortfarande inte svarat.
”Hur ska vi göra med Tims saker?” Frågade Tindra. Jag tittade upp och tänkte för ett ögonblick innan jag kom på det. ”Vi packar ner allt, eftersom vi måste lämna hotellet innan klockan elva idag.” Planet skulle gå klockan tre på eftermiddagen så vi skulle ganska direkt ta en taxi till Heathrow efter att vi hämtat upp Tim. Vi gick upp till rummet och packade ner allt. Det tog inte så lång tid, kanske en halvtimme. Det var lite svårigheter att få ner alla nya kläder vi köpt men vi lånade Tims halvtomma väska. Vi checkade ut och begav oss till sjukhuset med alla våra väskor. Tim hade redan fått på sig sina vanliga kläder än den hemska sjukhusrocken han hade haft på sig innan. Jag slog mig ner en stund på sängkanten under tiden Tindra flög runt och kollade att Tim hade med sig allt samtidigt som hon höll på med pappersarbetet för att skriva ut honom. När vi äntligen kom ut från sjukhuset tog vi en taxi till Heathrow. Vi var lite tidiga så vi fick inte lämna in våra väskor så vi gick runt med dem och shoppade i Taxfree affärerna tills Tim blev för trött då satte vi oss och åt lunch. Mina tankar var ofrivilliga att släppa Matt och jag sneglade oavbrutet på min tysta mobil. ”Jen, vad är det?” Tims oroliga och något irriterade röst trängde sig långsamt igenom mina tankar om Matt. Min blick mötte hans. ”Tuff natt?” Hans röst lät väldigt medlidande men ändå skär det sig i mina öron när jag hör honom. Tindra avbröt mig när jag öppnade munnen för att svara. ”Om hon hade, hon var helt förstörd! Hon skrek hur länge som helst i sömnen, jag börjar tro att Matt inte har något bra inflytande på henne.” Jag himlade med ögonen åt henne. ”Hör ni, jag sitter här...” Tims blick skannade mig och jag tyckte mig se ilska spraka i hans ögon. ”Vad har han gjort?” Tims ilskna röst irriterade mig och min egen ilska sprakade fritt inom mig. ”Han har inte gjort något.” Svarade jag skarpt. Hur sant är det svaret? Inte ett dugg. Jag ursäktade mig snabbt och gick på toa. Jag visste att när jag var klar skulle vi behöva gå och lämna in väskorna och sen var det tillåtet att gå på planet. Vi hade suttit och ätit för länge. Jag gick några steg före de andra för jag ville inte att de skulle prata med mig. Jag ställde mig vid sidan om och tog upp min mobil och ringde Matt. Signal efter signal gick fram. ”hey it is Matt, leave a message.” Jag suckade och spelade in ett meddelande. “Hi Matt, I’m leaving England now, I wish we could have talked before I left but you wouldn’t answer any of my calls or messages. I hope you are ok. I don’t know what it was we had but it was wonderful, and now it’s over. ” Jag stängde av min mobil innan jag klev på planet. Jag satte mig med min Ipod och skruvade upp musiken. Startbanan flög förbi under oss och snart svävade vi bland molnen. Just så hade det känts när jag var tillsammans med Matt. Äntligen lät jag tårarna komma, de droppade sakta nerför mina kinder och jag slöt ögonen.
