boktjejernamedstil

Ett krig pågick. Ingen sida höll på att vinna, det var jämt och ingen sida tänkte vika sig då båda hade starka resurser. Jag blundade och inbillade mig kriget mellan mina känslor, rädslan att ge vika och visa mig sårbar eller överlevnadsinstinkten som sa att jag ska leva för mig själv och inte slå ner mina försvarsmurar. 

Jag satt med knäna uppdragna till hakan i sängen och blundade. 

Min mor som en gång legat mig så kär är min fiende. Näst intill iaf. Jag irriterar mig på henne så fort hon öppnar munnen, varje rörelse av henne och varje lukt och ljud får mig att bli arg. När hon pratar med mig också så låter hon i mina öron överoptimistisk och då stör jag mig på det. 

Det är sant jag kan skratta med min syster för att sedan låta allvarlig mot något hon säger. Hon tar ur glädjen ur mig och säger åt mig att försöka låtsas när vi åtminstonde är ute officellt. Problemet är att jag vägrar låtsas för då kommer hon märka det och kommer slå med samma metod hårdare mot mig och när jag då säger ifrån så kommer hon säga att jag sänkte mina försvarsmurar en gång. Ni förstår nog inte vad jag menar men detta är min position just nu. 

 

Varje gång hon ber mig om något eller säger något till mig blir jag arg eller allvarlig, jag kan svara i normal ton utan att vara arg då blir hon skitförbannad på mig för jag inte låter överlycklig och bara ja men visst kan jag hjälpa dig. Jag säger i bästa fall ja jag gör det. När hon säger att jag är arg fast jag inte är det så blir jag rasande. Jag vill slå ner henne, varje andetag hon tar stör mig. Ändå så lever hon än och jag slår inte tillbaka med full styrka då hon fortfarande är användbar för mig eftersom hon betalar fortfarande mycket men snart, snart ska jag tjäna egna pengar och då har hon INGENTING att säga till om! Jag kommer leva mitt liv ifrån henne och behandla henne som en främling. 

 

Vad har hänt med mig? När jag var liten fick ingen annan ens röra mig utom mamma? Har jag fått nog? Förr grät jag så fort någon i min omgivning gjorde sig illa, nu skrattar jag och vi skojar om det, mitt marsvin dog för någon vecka sedan och mamma puttinuttade med honom och blev arg varför jag var känslokall... Jag har utvecklats till en känslokall person, visst kan saker fortfarande beröra mig och jag kan både känna glädje, smärta och sorg, men omkring henne och mycket som nu ses som småsaker är jag känslokall. Jag har blivit en känslolös varelse som är grym och kall. Vad får mina föräldrar att tro att jag fortfarande bryr mig att visa respekt för dem? Pappa säger att jag måste visa respekt för mamma. Nej Respekt förtjänar man och det kan tas bort. Mamma står inte ut med mig, inte mitt problem, jag bryr mig endast att jag måste ha hennes pengar för att överleva än så länge. 

 

"SAMMY!!!! KOM NER HIT!!!!" Jag rycktes tillbaka till mitt rum där jag satt på sängen. Dags att gå ner att möta helvetet och slå tillbaka med full styrka!