boktjejernamedstil

Vardagsdepression


Den kom krypande gömd bakom vardagskänslor.
Smygande, försiktigt och utan ett ljud så att jag inte skulle märka den innan
det var försent. Depressionen. Jag ser den som ett stort genomskinligt kaosartat
mörker. Och den har bosatt sig inom mih igen, kanske lämnade den mih aldrig.
Under det året jag var lycklig kanske den bara väntade, för att äta sig större
under tiden. Första gången som jag kan komma ihåg att jag märkte av depressionen
igen var när jag var så sårad av mina vänner att jag skar mig. Igen. Första
gången jag skar mig var för fem år sedan. Sen dess har jag skurit mig och skadat
mig själv på olika sett till och från. I årskurs nio, då jag var lycklig, märkte
jag på vårterminen att saker gick nedåt. Vilket resulterade i att jag skar mig
och ristade in saker i mitt ena lår. Men det var bara två tre gånger och jag
visste ändå inte, jag visste inte att det var mitt mörker inom mig som hade en
hand i det hela. Jag lät mitt lår vara ifred och såren läkte, men de fanns kvar,
som en blek text inristad i mitt lår. Det var i mitten av sommaren som
depressionen började verkligen göra sig hörd. Jag fylldes av den ständiga
tröttheten som jag är så välbekant med, jag blev lättirriterad och orolig. jag
var orolig över skolan och desperat tänkte jag, hoppades jag att allting skulle
bli bra när skolan började. Men det blev bara värre.

I början av skolan
var det okej, jag hade gått ned i vikt på det nyttiga sättet att äta rätt och
motionera (att det var lite bantningspiller inblandade i bilden är en hemlighet)
så jag kände mig fräsch. Jag började skolan med nya kläder och självförtroende.
Men mitt självförtroende började fladdra som en fjäder i vinden, men jag
låtsades inte om det. Jag tänkte att om jag inte låtsades om det så skulle det
försvinna, då skulle allting bli bra. Skolan kändes övervälmande, och allting
kändes hopplöst. Jag ville prestera bra, få bra betyg och lära mig mycket. Men
jag kände att det inte räckte till oavsett hur mycket jag pluggade. Så jag
började straffa mig. Jag lät mina undangömda rakblad samla på sig damm, istället
började jag slå mig.
Värdelösa lilla skit! skrek jag samtidigt som
jag slog mig själv. Jag slog hårdare för varje gång, tills det kändes som att
mina armar och ben skulle ramla av. Hela jag blev ett enda stort blåmärke och
det blev svårt att gömma det. Blåmärken var stora, och tänkte hela mina armar
och mina ben. Ibland slog jag mig själv mitt på lektionen på grund av självhatet
som naglat sig fast i mitt hjärta.

Allting var kaos, jag ville få bra
betyg men det var för mycket. För mycket att göra och för lite tid. För lite
energi att göra något med. Jag gillade min klass men från första skoldagen kände
jag att det inte klickade, att jag bara var på en artighetsnivå med alla mina
klasskompisar. Jag började dra mig bort ifrån alla. Jag slutade äta lunch och
började plugga innan skolan, under varje rast och efter skolan. Ändå var det
inte nog. Jag klarade mig med nöd och näppe igenom matten. Jag orkade inte umgås
med någon av mina gamla kompisar längre, hur mycket jag än ville. Jag ville
skrika ut till dem hur mycket jag älskar dem och att jag aldrig vill förlora
dem. Men jag kunde bara inte. Jag ville bara lägga mig ned och dö. Sova för
alltid.
Efter att min familj sett de otäcka blåmärkena på mina armar
konfronterade de mig, och frågade om jag hade blivit misshandlad eller om jag
gjorde det själv. Jag slingrade mig ur frågan och efter det började jag riva och
nypa mig istället. Jag vet inte när men vid den här tiden började jag skära mig
igen, först nån gång då och då. Men sedan blev det oftare och oftare och innan
jag visste ordet av det så kunde jag inte sluta. Jag förstod att det inte fanns
någon väg ut det här. Bara döden. Så jag samlade ihop alla piller jag kunde
komma åt och började bära med dem i väskan. Jag formulerade en plan och skrev
upp den:

2 oktober 2012

Vad vill du göra innan du
dör?
Mycket egentligen, men känner inget vidare stort behov för det. Jag vet
att jag måste släppa allting, acceptera hur det är och sluta haka upp mig på
småsaker. Släppa taget om allting. Hade du orkat hade du inte planerat att
släppa taget.
Bör jag skriva ett brev? Kanske, vi får se, det känns som
allting redan har blivit sagt. Jag orkar inte prata mer. Jag ska skriva till de
viktigaste att jag älskar dem och att jag hoppas de lever länge och väl. Det
sista jag gör ska vara att be för min familj. Sen ska jag släppa
taget.

Hur vill du dö?
Missbruk av tabletter och alkohol. Men var får
jag tag på alkoholen? Ha rakblad med dig som en plan b. Jag vill lyssna
på The verve, johnny cash, nirvana eller Pearl jam. Ta med vatten att skölja ned
skiten med.

När?
Lördag.

Var?
Någonstans vackert, en
kyrkogård? Någonstans ute i alla fall, så min syster inte hittar
mig.

Varför?
Varför inte? Jag orkar inget annat.
Jag var helt
insatt på att dö den lördagen. Jag kände mig fri, som en sten hade lyfts ifrån
mitt hjärta. I skolan umgicks jag med mina skolkamrater och negligerade läxorna,
jag tänkte att det inte spelade någon roll eftersom att jag ändå skulle dö.
Diskret, så diskret jag kunde, samlade jag information om överdosering. Jag
sökte fakta på nätet. Kunde man överdosera alvedon? Hur många sådanafall? Först
var jag rädd men ju mer jag närmade mig lördag desto lyckligare kände jag mig.
Äntligen skulle allting få ett slut. Min familj skulle sakna mig, och de skulle
ha ont. Men de skulle komma över det. Människor vänjer sig med allt. Jag tänkte
att det var bra att jag inte kommit någon riktig nära i min nya skola, för då
behövde jag inte oroa mig för det. Mina gamla vänner är redan vana med att inte
träffa mig, och de har vunnit nya vänner och nya klasskompisar resonerade jag.
Jag är ingen väsentlig del för att välden ska kunna snurra. Inget land skulle
falla i ruiner om jag dog. Så småningom skulle allting lugna ned sig och alla
mina vänner och min familj skulle ha vant sig med att jag var död.

Så kom
fredagen. Den kom smygandes den också, som att den tvekade. Men jag hade inga
tvivel.
I morgon ska jag dö, tänkte jag. Jag fäste lika stor vikt på
min död som jag gjorde med vädret. Men när jag kom hem efter en lugn skoldag så
hade jag fått ett sms från min syster.
Klockan elva föddes din
systerson, stod det. Allting slogs i spillror. Jag blev förvirrad, visste
inte riktigt om jag skulle gå igenom med planerna eller inte. Jag hade planerat
att jag skulle vaka över min yngsta systerson när jag dog, jag hade vant mig vid
tanken på att aldrig få träffa honom. Men jag visste att Gud hade sänt mig honom
som en livlinja. Och det jag törstade efter mest var en livlina. Så med darrande
fingrar grep jag tag i livlinan och gömde undan mina påsamlade
tabletter.
Du kan dö efter att du träffat honom, eller i princip när som
helst, tänkte jag.

Måndagen efter den helgen gick jag till skolans kurator och förklarade hur jag mådde. Jag fick göra ett test där vi fick se om jag var deprimerad och jag fick höga poäng. En fråga var om jag hade haft planer
på att ta livet av mig. Jag skrev ja och fick en akuttid hos bup. De ödslade
ingen tid, på nolltid fick jag antidepprissiva utskrivna och blev 25 %
sjukskriven från skolan. Jag hoppades att allting skulle vända mot det bättre
nu. Det såg ut som att det skulle ljusna i början men så mörknade allting igen.
Och den här gången lade jag märke till att det var mörkare än förrut.
Så här
sitter jag nu, i skiten. Och allt jag vill är att någon ska förstå mig och att
Jesus ska läka mina sår. Jag orkar ingenting, inte ens gå utanför dörren längre.
Kommer det alltid vara såhär? Tänk om det aldrig blir bättre? Tänk om det blir
bättre men sen så kommer depressionen krypande igen?
En överdos låter lovande
just nu.