Avsked. - S.
2013-05-14 / 19:01:24
Vissa dagar vaknar jag och inser att det inte går, ingenting går och då låter jag bli att lämna sängen. Jag kurar ihop mig i en patetisk ångestboll och nynnar som om ingenting fanns. Ingenting finns de dagarna, jag har inget namn, min säng har inget namn och mamma är bara någon som ruskar om mig och skriker något åt mig. Jag hör inte vad hon säger, inte för att jag inte lyssnar men för att jag inte pratar svenska de dagarna. Dagar då inget existerar finns inte heller språket. Det finns inget sätt at kommunicera och även om jag kunde kommunicera så skulle jag låta bli att göra det.
De här dagarna är sporösa och jag har ingen som helst aning när jag går och lägger mig på kvällen att i morgon ska vara en sån dag. Observationer säger att de är oftare under höst- och vinterperioden. Det kan mycket väl stämma, jag har aldrig gillat mörkret hösten och vintern för med sig.
Jag gillar inte nätter. Jag gillar inte mörkret, och avsaknaden av människor under nätter. I vanliga fall är jag en person som gillar sin egentid och inte behöver umgås med människor särskilt ofta men jag gillar att omringas av människor. Jag gillar oljudet, även om oljudet ibland blir för mycket och jag får panik. Med människor omkring mig kan jag låtsas att jag är någon som jag inte är, jag kan skratta och skämta. Utan att vara glad. Människor håller ångesten borta. Men nätter berövar mig allt de där trygga och säkra, under en natt finns inga människor, bara odjur. Jag sitter i mitt rum och försöker att andas lungt medan andra sover och har inte en aning om allt jag önskar om är döden.
Jag borde kanske presentera mig. Mitt namn är Idioten. Min egenskap är att jag kan förstöra saker bättre än någon annan, och på mindre tid än någon annan behöver. En gång förstörde jag mina föräldrars dator bara efter två minuter. Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag tror jag föddes såhär. Maskinerna gick nog sönder när Gud skapade mig.
Min dumhet visade sig inte förrän min familj och jag flyttade. Barnen i min nya skola märkte direkt att jag var felaktig. Kanske kan man känna på min lukt att jag är konstig, och att mina vänner därför hade vant sig vid min lukt och inte tänkte på att jag var konstig. Men när jag flyttade så kände de andra barnen på min lukt att jag inte var rätt. Det var vid flytten allting märkbart förändrades, kanske började det redan innan men jag hade inte märkt det. Den första klasskompisen såg på mig en sekund och förstod på en gång att jag inte hörde hemma här. Hon sa en mening till mig och det var början på slutet av det jag en gång hade haft. Normen.
De dåliga dagarna kom inte förrän flera år senare, trors allt var jag bara sju år när jag flyttade. De dåliga dagarna kom i tonåren antagligen som en efterdyning av all letargi min kropp fått bära de föregående åren. Jag vaknade upp och kände att det inte gick. Jag sa åt mamma att sjukskriva mig från skolan så satt jag och höll på med datorn hela dagen. Det var början av mina dåliga dagar, de var då jag fortfarande kunde andas. Jag kunde gå upp ur sängen och sitta vid datorn, men inte klä på mig, duscha eller ens borsta tänderna. Så småningom kunde jag inte ens äta eller stiga upp ur sängen. Slutligen kunde jag inte prata eller andas. De dåliga dagarna andas någon annan åt mig. För de dagarna går det bara inte. Ingenting fungerar. Ingenting finns. Några skulle kalla mig för levande död men jag skulle bara säga att jag är Idioten.
De resterande dagarna kan jag må bra. Men känslan av att ingenting går försvinner aldrig helt. Min kropp är alltid på helspänn, väntar på att stänga av sig om de visar sig att det inte går i dag heller. Jag kan inte förstå att jag inte har hoppat framför ett tåg ännu men känner varje dag att det närmar sig. En dag kommer jag inte orka andas varken på de bra eller dåliga dagarna. Och vad ska jag då göra? Låta min familj andas åt mig hela tiden? Det går inte. Ibland går det bara inte. Då måste man slutföra det man påbörjat, om det så är att kasta sig framför tåget eller sluta gå upp om morgonen.
De här dagarna är sporösa och jag har ingen som helst aning när jag går och lägger mig på kvällen att i morgon ska vara en sån dag. Observationer säger att de är oftare under höst- och vinterperioden. Det kan mycket väl stämma, jag har aldrig gillat mörkret hösten och vintern för med sig.
Jag gillar inte nätter. Jag gillar inte mörkret, och avsaknaden av människor under nätter. I vanliga fall är jag en person som gillar sin egentid och inte behöver umgås med människor särskilt ofta men jag gillar att omringas av människor. Jag gillar oljudet, även om oljudet ibland blir för mycket och jag får panik. Med människor omkring mig kan jag låtsas att jag är någon som jag inte är, jag kan skratta och skämta. Utan att vara glad. Människor håller ångesten borta. Men nätter berövar mig allt de där trygga och säkra, under en natt finns inga människor, bara odjur. Jag sitter i mitt rum och försöker att andas lungt medan andra sover och har inte en aning om allt jag önskar om är döden.
Jag borde kanske presentera mig. Mitt namn är Idioten. Min egenskap är att jag kan förstöra saker bättre än någon annan, och på mindre tid än någon annan behöver. En gång förstörde jag mina föräldrars dator bara efter två minuter. Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag tror jag föddes såhär. Maskinerna gick nog sönder när Gud skapade mig.
Min dumhet visade sig inte förrän min familj och jag flyttade. Barnen i min nya skola märkte direkt att jag var felaktig. Kanske kan man känna på min lukt att jag är konstig, och att mina vänner därför hade vant sig vid min lukt och inte tänkte på att jag var konstig. Men när jag flyttade så kände de andra barnen på min lukt att jag inte var rätt. Det var vid flytten allting märkbart förändrades, kanske började det redan innan men jag hade inte märkt det. Den första klasskompisen såg på mig en sekund och förstod på en gång att jag inte hörde hemma här. Hon sa en mening till mig och det var början på slutet av det jag en gång hade haft. Normen.
De dåliga dagarna kom inte förrän flera år senare, trors allt var jag bara sju år när jag flyttade. De dåliga dagarna kom i tonåren antagligen som en efterdyning av all letargi min kropp fått bära de föregående åren. Jag vaknade upp och kände att det inte gick. Jag sa åt mamma att sjukskriva mig från skolan så satt jag och höll på med datorn hela dagen. Det var början av mina dåliga dagar, de var då jag fortfarande kunde andas. Jag kunde gå upp ur sängen och sitta vid datorn, men inte klä på mig, duscha eller ens borsta tänderna. Så småningom kunde jag inte ens äta eller stiga upp ur sängen. Slutligen kunde jag inte prata eller andas. De dåliga dagarna andas någon annan åt mig. För de dagarna går det bara inte. Ingenting fungerar. Ingenting finns. Några skulle kalla mig för levande död men jag skulle bara säga att jag är Idioten.
De resterande dagarna kan jag må bra. Men känslan av att ingenting går försvinner aldrig helt. Min kropp är alltid på helspänn, väntar på att stänga av sig om de visar sig att det inte går i dag heller. Jag kan inte förstå att jag inte har hoppat framför ett tåg ännu men känner varje dag att det närmar sig. En dag kommer jag inte orka andas varken på de bra eller dåliga dagarna. Och vad ska jag då göra? Låta min familj andas åt mig hela tiden? Det går inte. Ibland går det bara inte. Då måste man slutföra det man påbörjat, om det så är att kasta sig framför tåget eller sluta gå upp om morgonen.
/boktjejernamedstil
Kommentarer!
