boktjejernamedstil

2.
Annie vaknade omtumlad och med en lätt smärta mellan benen. Hon öppnade ögonen och såg Kains sovande gestalt under henne. Annie rodnade när hon mindes deras passionsfyllda älskog. Annie lät sina fingrar röra stället där Kain hade bitit henne på. Hon hade blivit chockad när hon kände hans tänder sjunka genom hennes hud. Det hade gjort ont men det hade också varit njutningsfullt. Det som skrämde Annie var att hon hade inbillat sig att hon känt Kains känslor efter att han bitit henne. Annie hade kunnat känna hur deras öden vävdes samman. Men det var inte klokt, hon måste ha inbillat sig. Ändå kunde Annie inte ignorera den gnagande känslan av fridfullhet som man bara kan känna när man sover och Annie visste att det inte var hennes känsla.
Kain började röra sig under Annies blick och han såg trött in i hennes ögon.
"Varför är du så rädd?" frågade Kain. Så det är sant, tänkte Annie, han kan känna mina känslor och jag hans. Annie visste att hon borde springa skrikande därifrån men hon visste att Kain aldrig skulle skada henne.
"Vad är du för något?" frågade Annie tyst. Hon var rädd för vad han skulle svara men hon visste att hon måste veta.
"Jag är en människa", Annie suckade lättat ut. Självklart är han en människa, hon var bara förvirrad efter igår.
"Men jag är också varg", fortsatte Kain. Annie märkte att hon ritade cirklar på Kains bröst och slutade. Kain suckade och satte sig upp när Annie inte sa någonting.
"Jag är varulv, Annie", sa Kain. Annie såg ut genom fönstret på vattnen. Solen stod mitt på himmelen så det måste var runt lunchtid.
"Kolla på mig, Annie", bad Kain. Annie skakade på huvudet och fortsatte att se ut genom fönstret.
"Hatar du mig nu?" frågade Kain livrädd för Annies svar. Det fick Annie att komma ur sitt dvala liknande tillstånd och hon såg på Kain.
"Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna hata dig, Kain. Men jag förstår inte. Varulvar existerar inte." Men Annie visste att de gjorde det, hon visste att Kain talade sanning. Men en del av henne önskade att han var galen.
"Vet du någonting om varulvar, Annie?" Annie skakade på huvudet.
"Jag trodde ni var en skröna tills nyligen, Kain."
"Vi var de forna människorna, vi var människa och varg men det var dåtidens människor. Vi måste para oss med sådana som oss annars blir åkomman utan varg. Vi vet inte vad som hände för att människor som du, utan varg, kom till men vissa tror att det började som en genetisk mutation och sen började vi para oss med människor och fick människobarn." Kain såg osäker på Annie och undrade om hon skulle tro att han var galen. Kain gjorde sig beredd att hålla fast henne om hon valde att springa sin väg.
"Varför bet du mig?" frågade Annie och lade en hand över sitt märke.
"Min varg sa åt mig att göra det."
"Varför?"
"Vargar har själsfränder, Annie och du är min. Kommer du ihåg när du först vaknade?" Annie nickade.
"Den där stöten jag gav dig var en stöt man ger varandra när man först hittar sin själsfrände, för att känna igen sin andra halva. Fast jag visste för första gången jag såg dig på min strand att du var min. Jag visste att jag alltid skulle älska dig, att det inte fanns något före eller efter dig. Det är bara du, Annie. För alltid. Jag bet dig för att du är min, Annie. Och jag är din."
"Är det här därför jag betedde mig så lösaktig och hade sex med en främling?" frågade Annie generat. Kain utljöd något som lät som en morrning från hans strupe.
"Jag är inte en främling, Annie, jag är din själsfrände. Och vi hade inte sex, vi älskade med varandra. Men ja, bandet vi delar drog dig till mig som det drar mig till dig." Annie kunde se Kains gröna ögon förvandlas till svarta. Hon förstod att det var vargen i Kain. Hon kände sig så förvirrad och vilsen.
"Du är ju galen! Jag vill gå hem."
"Det här är ditt hem, Annie!" Kain tog Annies axlar och puttade ned henne på sängen under honom. Han kände sitt odjur ta kontrollen och hans huggtänder och klor kom ut. Kain kunde se Annies blod från axlarna där hans klor skar in och han kunde höra henne gny av smärta och han kände den salta smaken av hennes tårar men allt han kunde tänka var att han inte kunde leva ut henne. De tillhörde varandra och om hon försvann skulle han dö. Han var tvungen att göra allt för att skydda sin själsfrände.
"Släpp mig!" skrek Annie samtidigt som hon försökte få Kain att flytta på sig. Kains odjur morrade.
"Du kommer aldrig lämna det här huset", sa Kain lugnt och tyst. Annie rös. Hon kunde höra hotet i hans röst och den lugna fasaden gjorde det så mycket farligare. Hon visste att hon borde vara försiktig annars skulle vargen ta full kontroll över Kain och göra något de båda skulle ångra.
"Snälla du gör mig illa", sa Annie och Kains varg släppte taget om henne av tanken på att han gjorde henne illa. Annie sprang upp ur sängen och mot dörren men med ett skri stannade hon så tvärt att hon föll på knä ner på golvet. Framför henne stod nu en stor svart varg och blockerade utvägen. Det var inte en vanlig varg, det var ett odjur. Annie kände tårarna väta hennes kinder och rinna ned för hennes hals. Hon var inte säker på om det var hon som darrade eller om det var världen som frös. Kains odjur såg på henne med djuriska becksvarta ögon och hon backade ett par steg. Kains varg tog ett par steg framåt. Annie tog ett par steg till bak men då morrade Kain och hon stannade. Vargen gick sakta fram till henne och snart stod han rakt framför henne. Han var så stor att Annie var tvungen att luta huvudet bakåt för att se honom i ögonen. Kain släppte ut ett hotfullt läte och Annie gnydde och såg ned i marken. Hon visste att Kains varg ville att hon skulle visa att hon gav upp, att han var alfan. Kain putta till Annie med nosen så hon ramlade på golvet och då kom Annie ihåg det. Vargar var dominanta och krävde respekt! Annie hade läst någonstans att man skulle blotta nacken och lägga sig under den starkare vargen. Annie lade sig på rygg på golvet och blottade sin hals för vargen. Odjuret ställde sig rakt ovanför Annie och såg ned på henne. Han hade slutat morra. Kains varg såg ned på Annie och hon såg under sängen där hon låg på golvet. Hon visste att kolla honom i ögonen skulle ses som ett tecken av motstridighet. Efter några kvävande ögonblick bestämde sig odjuret för att han godkänner Annies tecken på underlägsenhet och gav sig ifrån ett nöjt läte och han lade sig på henne. Annie blev chockad.
”Försöker han kväva mig nu?” tänkte Annie. Men när Kains varg slickade henne på kinden visste hon att han inte var arg. Nyss hade hon känt hans ägarkänslor gentemot henne men allt hon kunde känna nu var lycka. När vargen märkte att Annie inte gjorde ansats för att leka slickade han henne igen, den här gången på halsen. Annie skrattade förtjust och lyfte upp armarna över ansiktet för att hindra vargen från att slicka henne igen. Kains varg började nafsa henne på halsen och Annie tjöt av skratt.
”Sluta, det kittlas!” skrattade hon. Vargen fortsatte att slicka hans märke och nafsa hennes hals. Hon hörde honom andas in hennes lukt. Annie blev högröd i ansiktet när hon mindes att hon inte duschat på flera dagar men vargen verkade inte bry sig.
”Skulle du kunna släppa ut Kain?” frågade Annie när vargen slutat leka och hon låg på vargens form. Han var varm och hon märkte hur han lade en tass över livet på henne för att skydda henne. Odjuret morrade till svar.
”Jag skulle behöva prata med honom.” Vargen lät som han fnös och begravde nosen i hennes nacke.
”Snälla?” Annie kunde känna uppgivenhet sippra in i henne och hon visste att hon hade sårat honom.
”Jag måste prata med Kain, men det är inte för att jag inte vill vara med dig”, sa Annie lågt och kliade vargen bakom örat. Vargen slickade henne över kinden igen och reste sig. Djuret gick till andra sidan rummet och började skaka. Det tog bara några millisekunder tills Kain stod på alla fyra lika naken som dagen han var född framför henne. Kain såg rakt på Annie och hon märkte att hans ögon var svarta som odjuret. Djuret hade fortfarande kontrollen över Kain men Annie såg den ljusblåa färgen komma tillbaka. Annie vände bort blicken när han reste på sig.
”K-klä på dig”, stammade hon. Hon hörde Kains lätta skratt och visste att han var i kontroll igen.
”Du kan titta nu”, Kain stod framför henne med bara ett par jeans som hängde lågt på hans midja och räckte ut en hand för Annie att greppa. De stod öga mot öga och Annie kände värmen hans kropp emanerade och hon lutade sig närmare honom. När Kains läppar omslöt hennes var alla ord hon tyckt så viktigt att yttra bortblåsta. Allt Annie kände var Kains kön hårt pressad mot hennes mage med bara några lager tyger mellan dem. Kain tog ett hårt grepp om Annies hår och lutade hennes huvud bakåt för att kyssa henne under hakan och på hennes hals. Annies fingrar trevade febrilt över Kains nakna bröst och suckade mjukt av den euforiska känslan av Kains nakna hud. Kain lyfte upp Annie och hon slingrade sina ben runt hans midja. De kysstes som om de var svältande barn och den andra var deras föda. Annie i sin ilska hade inte tänkt på att hon bara hade ett vitt tunt lakan om henne tills det åkte av henne och hamnade på golvet. Kain bröt deras kyss och såg på Annie vars rygg nu var mot väggen.
”Jag älskar dig”, sa han mörkt. ”Jag älskar dig så själva mycket, min älskling.” Kain sög in hennes bröstvårta i munnen igen och Annie stönade.
”Jag behöver dig nu”, sa hon. Kain trodde han skulle sprängas och var därför snabb av med jeansen och penetrerade Annie utan protester. De båda stönade högt i vällust. Kain tog Annie hårt i kärlek mot väggen och tänkte varje gång att stötte in i henne att han älskade henne. De älskade djuriskt och desperat och snart skrek de ut sin lycka i tomma intet.
*

Utmattad efter deras älskog hade Annie somnat nästan direkt när Kain lade henne i sängen med honom bredvid sig. Annie hade väntat sig att Kain fortfarande skulle ligga bredvid henne när hon vaknade och blev besviken när han inte var det. På byrån bredvid sängen låg redan kläder och en lapp.

Annie tog kläderna och gick till dörren som hon trodde ledde till ett badrum. Annie hade haft rätt för det var ett stort badrum med ett separat badkar och dusch. Annie klev in i duschen och tog sin tid. Medan hon schamponerade sig försökte hon att inte tänka på Kains stora händer som greppat tag i hennes hår och varit ute på upptäcksfärd på hennes kropp. Annie blev alldeles het inom sig när hon erinrade sig det och bestämde sig för att tänka på annat. När Annie duschat och klätt på sig gick hon ut till sovrummet igen.
”Kain?” ropade hon. Annie kände rädslan runt hörnet – nu när hon var ensam fanns det ingen som kunde stoppa henne från att minnas. Annie visste att hon var tvungen att konfrontera sina minnen förr eller senare och bestämde sig för att nu var en lika bra tid som imorgon. Hon trodde hon skulle känna sig hjärta gå itu men ingenting hände.
”Jag älskar dig men det funkar inte längre, Ann.”
”Snälla stanna.”
Annie tänkte tillbaka på droppen som gjorde att bägaren rann över och hon kände ingenting. När hennes fästman hade lämnat henne trodde hon att världen gick i kras. Att allting tog slut. Annie hade intalat sig att det inte fanns någon annan än Daniel. Men nu när hon satt i Kains säng och väntade på att han skulle komma hem kunde hon inte hjälpa det att hon kände sig löjlig. Annie hade lidit av en depression i flera år och Daniel hade varit den enda som höll tillbaka henne från döden. Men så hade han slutat älska henne och hon trodde det var slutet.
”Men det var det inte”, tänkte hon. ”Det var bara början på ett annat kapitel men en annan hjälte.”
Annie funderade över vad hon just tänkt ett tag. Hon hade inte känt annat än lycka sedan första gången hon såg Kain. Det ständiga mörkret Annie burit runt inom sig var inte längre mörker, det var ljus och passion. I det ögonblicket visste Annie att hon älskade Kain på riktigt. Hon skulle inte behöva kämpa mot ett abstrakt monster längre för Kain utrotade allt det hemska. Kain tog det fula och gjorde det till något vackert. Kain och Kains varg skulle aldrig låta någon skada ske henne visste hon. Kain var hennes refugium. Därför, när Annie hörde ytterdörren öppnas och slås igen så sprang hon ned till Kain och kastade sig i hans famn och skrattade.
”Jag älskar dig”, fnittrade hon. Kain såg kärleken i Annies ögon och omfamnade henne. Han lovade sig själv att aldrig släppa henne.
”Jag älskar dig också, min toka”, sa Kain och kysste henne samtidigt som han bar upp henne till sovrummet.