boktjejernamedstil

Att sluta vara kär

Det var en underbar känsla, bara ditt leende en gång under dagen kunde få mig att le hela dagen lång. Jag såg en pojke under din image, en vacker, underbar, personlig kille. Du seglade in i mitt liv när jag behövde dig som mest och du gav mig en hjälpande hand utan att veta om det. För endast du gav mig en känsla av normalitet i mitt liv av kaos, du fick mig att glömma mitt liv och leva i nuet. Glädjen du gav mig var oändlig och du kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt. Jag föll pladask för dig och du var allt jag ville ha, det var dig jag gick upp för på Morgonen för jag visste att jag skulle få träffa dig i skolan. Du blev min livräddare när jag mest behövde dig. När du sedan berättade för mig hur läget var klippte du av livlinan. Det kändes som jag hade susat fram av glädje men när du klippte av den snurrade jag förvirrat runt och undrade vart min livsgnista tog vägen. Allt jag levde för försvann. Jag lovade mig själv att aldrig vara beroende av någon så att jag aldrig kan stå på egna ben. Men här är jag nu, jag vinglar fram, känner mig trött för jag måste stå själv utan något att leva för. Ljuset i mitt liv försvann när kärleken försvann. Du finns kvar i mitt liv och är helt oförändrad, för dig har världen inte ändrats men för mig känns det som världen har vänts ut och in och fram och bak. Jag försöker inse att det är världen som är oförändrad det är jag som är förändrad... Jag kämpar för att vara normal för att få behålla dig i mitt liv men jag överanalyserar och är rädd och osäker. Jag vet inte hur långt jag kan gå utan ditt stöd, din glädje som stöttade mig i en månad. Utan att vara tillsammans eller ett par gav du mig all glädje och att vara kär i dig är ett av det bästa jag gjort även om det tog slut innan det hann börja och att det är smärtsamt för mig. Du kom in i mitt liv och räddade mig samtidigt som du slog omkull min värld med sådan kraft att du tog mig med storm. Lika snabbt var den underbara magin och kraften borta och jag försöker leva mitt gråa och trista liv utan att vara kär. Det går inte att jag är kär i dig. Snart har en vecka gått sedan du lät mig veta och jag har fortfarande svårt att se dig som den du är! Jag fortsätter hoppas att det bara ska vara en hemsk mardröm. Jag känner mig helt tom inuti men jag misstänker att jag bara för tillfället har lyckats låsa in alla känslor för dig tack vare chocken jag fick. Jag är rädd att de ska slå tillbaka på mig i full kraft. Mina instinkter säger åt mig att springa ifrån dig för att rädda mitt hjärta från att krossas varje gång jag ser dig men jag älskar dig som en vän och jag vill inte lämna dig! Du var en så viktig del av mig under en månad och jag vill inte riktigt säga ett fullständigt adjö till den delen! Att vara riktigt fullständigt kär i dig var det bästa och mest smärtsamma jag någonsin gjort och framförallt att tvingas att sluta vara kär i dig...